Sidor

söndag 29 september 2013

Makalös liten pryl

Har jag nämnt att Snigel är en Makalöst häftig liten pryl? Och då menar jag verkligen Makalös med stort M. Och häftig. Som bara den.

Vad vi än gör så hänger hon med. Oftast samtidigt som hon vrålar tjoohooo. Och vrålar hon inte tjoohooo så är det antagligen för att hon har munnen full med LusHund. Vad vi än gör så tar hon det med ett svansvift och ett ögonfransfladder. Hon finner sig än så länge i allt.

Igår åkte matte för att kika in på en illerutställning som anordnades i krokarna. Gamla vänner som måste kramas på, illrar som måste pussas på. Sånt där som man liksom måste göra ibland, bara för att man vill. Självklart följde tjejerna med, men fick vänta i bilen. Till LusHunds stora förtret. Hon är nämligen även världens bästa och mesta illerhund. Illrar är nog det bästa som finns. Näst efter Snigel enligt henne.

Hur som haver så var där många som ville hälsa på Snigel. Och LusHund så klart. Ett helt gäng med folk samlades utanför bilen och Snigel sa som vanligt tjoohooo och hälsade glatt på alla medelst intensivt svansviftande och ögonfransfladder.

Efter illerutställningstjohejset styrde vi Lunchlådan* tillbaka mot stora staden med ett flertal obligatoriska djuraffärsmiljötränings pitstops längs med vägen. Tydligen var det Hundens Dag och alla butiker var fyllda till bredden med folk, fä, barn och hundar. Tjoohooo sa Snigel och viftade sitt allra mesta med svansen och fladdrade sitt allra finaste med ögonfransarna åt alla som kom i hennes väg. Det hälsades på krypande barn, skrattande barn, butiksbiträden, föräldrar och allt annat som fans inne i butikerna. I en butik blev tre utav butikssäljarnissarna sittandes på golvet med LusHund och Snigel som turades om om att klättra upp och gosa i deras famn. Att få dem båda att lämna butiken var ungefär lika lätt som att få loss gammalt tuggummi som halvstelnat under en sko men hunnit bli sådär äckelklibbigt i värmen och därmed omöjligt att få bort utan hårtork och terpentin.

Mina flickor är än så länge  ganska så himla bra på det där sociala skulle jag vilja påstå. Betydligt bättre än matte som helst vill slå vilt omkring sig med en stekspade eller flugsmälla i folktäta sammanhang.

Något annat som den Makalösa lilla prylen är ganska så bra på är att vara hund. Helst hund i skog.

Idag lyckades jag äntligen lokalisera en nästintill äkta skog på kartan dit vi begav oss med bonusfamiljen. Fem hundar som lyckligt skuttade över mossa, stock och sten i överljudshastighet är väl den ultimata hjärtevärmaren. Jag blir alldeles fnissig i hela kroppen av att se dem flyga fram alldeles vilda och galna. Snigel hängde på som en liten vessla och vrålade tjoohooo när hon turbosniglade sig igenom blåbärsrisen och höll nästan samma fart som de andra dårarna samtidigt som hennes tokiga svansvift nästan lade krokben för henne själv.

Makalöst häftig är vad hon är den lilla prylen. Vilken alldeles otroligt tokrolig liten hund till jag har fått mig! Tänk vilken tur jag har som fått två så fantastiskt makalöst underbara tokknäppa och bubbliga hundar. Fantastiska på så olika sätt men ändå så lika, fast olika ändå

Tänk vilken tur jag har som får dela mitt liv med dessa två Makalösa hundar!

*Min fina fina lilla bil. Stor som en lunchlåda ungefär

lördag 28 september 2013

Som en muräna över en dykararm

Det här med föremålsintresse hos hund är ju något jag hört ska vara ganska så bra. Av flera skäl. Ett skäl är såklart att det är fantastiskt praktiskt att ha en hund som kan plocka upp saker man tappar på golvet när man själv är stel som en järnvägsräls och annars är så illa tvungen att låta skiten ligga kvar där man tappade det. Då är en fömålsintresserad hund väldans bra att ha. En förmålsintresserad hund är även väldigt bra att ha i mer träningsaktiga sammanhang. Har jag hört. Men jag vet inte. Eftersom jag inte har haft någon sådan innan.

LusHund fick jag jobba halvt ihjäl mig för att få att intressera sig för något som helst annat föremål än godis. Det tog ett år innan jag fick henne att greppa saker jag bad henne om utan att se ut som att jag försökte hälla avloppsrens i halsen på henne. Visserligen kan hon fortfarande få den minen. Ofta när jag tror att jag kan leksaksbelöna henne när hon gjort något jättejättebra. Då kommer den där avloppsrensminen och jag inser att jag än en gång klantat till mig och att hunden aldrig någonsin kommer att utföra just det hon just gjorde så himlans bra någonsin igen. Greppa saker som inte är godis av fri vilja? Utan en kommande godisbelöning? Ja, den dagen den sorgen hälsar LusHund.

Så ja. Föremålsintresse. Nytt för mig. Så pass nytt att jag inte riktigt vet hur jag ska hantera det. Snigel är nämligen som en dammsugare. Eller myrslok i en myrstack. Hon plockar upp allt. Och då menar jag allt. Och det braiga med det hela är att hon än så länge inte försöker äta upp något av det. Hon kan gå igång på ett litet godispapper som hon bär i munnen halva promenaden. Eller en hårnål. En tomburk. Ett halvt träd. Eller som häromdagen när hon plötsligt stolt kommer viftandes med en 0,5 liters genomskinlig plastmugg över hela huvudet. Som hon promenerade vidare med. Nämnde jag över huvudet? Toknöjd! 

Hur som helst. Jag har kommit på det allra bästa användningsområdet för detta intresse. Något mycket finurligt. Jag sliter nämligen för tillfället mitt hår med den evinnerliga kasslerproblematiken. Vi kan nämligen inte gå en endaste meter utan att tjejerna ligger och rullar runt i en buske och gnager på varandra. Hopplöst. Fullständigt hopplöst och matte får faktiskt lite spunk. Och ont i tålamodet. Vi kommer liksom ingen vart och nu börjar Snigel bli såpass stor och tung (ja, hela 3872 gram väger hon nu faktiskt. Det är många mjölkpaket det!), att jag inte orkar gå runt och bära på henne heller. Så det hade varit väldans trevligt av dem om de bara kunde förflytta sig framåt. Utan kasslerifiering. Utan rabessmittade grävlingsanfall. Väldans trevligt. Och tålamodsvårdande. 

Alltså har jag hittat en lösning. Jo, jag har nämligen satt fast en kampleksak i slutet på Snigels koppel som jag lite förföriskt dinglar över nosen på henne varje gång hon börjar se lite rabiessmittad ut och säger "ta den". Smack säger det sen sitter hon som en muräna över en dykararm och släpper inte taget. Med sitt allra finaste svansvift och stoltaste valpskutt tuffar hon fram och bryr sig inte om något som händer runtomkring. Inte ens om LusHund. Tack vare min eminenta genialitet har vi nu hunnit i tid till jobbet. Hela veckan. 

Leksak i koppel fungerar även motivationshöjande vid andra eventuella tveksamheter gällande förflyttning. Som att gå över övergångsställen. Passera andra hundar. Gå åt samma håll som matte. Leksak i koppel motverkar även åtdragande av handbroms. Något som annars endast kan avhjälpas genom lyft av valp. Vilket börja ta ut sin rätt på järnvägsryggen. 

Föremålsintresse? Vi tackar och bockar oändligt massa för denna egenskap! 

Filmklippet är från promenaden som fick mig att inse att något behövde göras  Bajspåsehållaren var liksom inte lika lockande som LusHundens bakben. En möjlig orsak kan vara att jag under alla tidigare promenader bestämt bett henne att ge fan i just den bajspåsehållaren. Kanske.

Nämnde jag att hon har rabies?

http://www.youtube.com/watch?v=2P_sv6ThxoE








Pink is the word

Det här med min förkärlek för rosa är väl kanske ingenting som gått någon förbi? Eller? För jag är ganska så säker att jag har varit ganska så väldigt tydlig med det genom åren. Förutom att jag föddes i en rosa sparkdräkt med rosa rosetter i flätorna så var rosa även temafärgen för min illeruppfödning och därefter blev det såklart LusHundens färg (även fast hon sina första 2 veckor hos mig bara hade röda accessoarer - det ni!... sen gick det visserligen åt skogen som synes). Nåväl. Rosa it is.

För Snigels del hade jag under en kort period antagligen drabbats av någon form av solsstingsspunk i sommarvärmen för jag fick plötsligt för mig att hennes färg skulle vara illgul. Inte neongul, men nästan. Som tur var tillfrisknade jag ganska så omgående och det blev rosa. Starkt rosa, på gränsen till neonrosa, men ändå inte. LusHunden har ljusrosa, men inte riktigt babyrosa, utan StarshineFerrets rosa (ja, för det är en alldeles egen färg, så det så!).

Tyvärr har djurtillbehörstillverkarnissarna inte riktigt förstått det här med vikten av att tillverka saker i rätt rosa. Alltså måste vi anpassa oss. För det är så vi är. Flexibla och anpassningsbara ni vet (haha).

Hur som haver så har LusHund en väldigt tjusig regnjacka från Hurtta som hon faktiskt använt väldigt mycket. Hon gillar nämligen inte regn. Alls. Den tjusiga regnjackan är rosa. Mycket rosa. Neonrosa. Alltså inte rätt färg. Men här har vi valt attt återigen vara flexibla och ha överseende med det hela och väljer funktionalitet över perfektion.

Mycket bra jacka. Men eftersom LusHund tyvärr, eh ,ja. Nä det finns inget fint sätt att lägga fram detta på: LusHund har gått och blivit smällfet. En smällfet ostbåge till råga på allt. Alltså håller hon likt stålmannen på att kroppsligen spränga sig ut ur täcket. Korvskinnet liksom spricker i hörnen vilket har en negativ inverkan på täckets funktionalitet. Det tar in vatten.

Därför köpte vi en ny jacka till LusHund idag. I Snigelfärg. Tyvärr. LusHund var inte imponerad. Men matte är! Jag tycker att hon ser helt fantastisk ut i sitt täcke. Hon påminner lite om Paddington. En prozac knaprande Paddington i en Pride parad. Ungefär. Toksöt!

Tanken är att Snigel ska få ärva LusHundens illrosa korvskinn, och som synes så dröjer det visst inte länge innan hennes stjärtfjärdrar har vuxit i det ordentligt!

Och ja, för den som undrar - jag är precis exakt lika töntig som ni tror. Faktiskt. Och trivs ganska så himla bra med det. Tackar som frågar!
















torsdag 26 september 2013

Strimmiga gnuer i vild flykt

Har ni någon gång funderat på hur det skulle kännas att snubbla och bli liggandes på marken medan man springer för livet för att hinna undan en flock strimmiga gnuer i vild flykt? För den som är nyfiken kan jag berätta att det gör precis lika ont som det låter. Så ni behöver inte prova. Om ni verkligen inte vill såklart. Har ni inga strimmiga gnuer att prova på i närområdet går det precis lika bra med en bandtraktor. Eller en LusHund och en LakritsSnigel*.

Valpen sover på morgonen. Den gör faktisk det. På rygg, i min armhåla, med tassar åt alla håll. LusHund gör det inte. Inte alls. När hon vaknar är det dags att kliva upp. För hela familjen. Och bästa sättet att få upp matte, är som tidigare nämnt, att väcka valpen. Så fort Snigeln vaknar så börjar käkarna mala. Mala på det som är närmast. Oftast min armhåla. Enda sättet att få stopp på det är att stoppa ett tuggben i käften på den, gärna på tvären, som med en alligator ungefär. Sen inleder LusHund och Snigel morgonens hälsningsceremoni. På mig. Vilda skutt och brottningsgrepp som skulle lämpa sig för WWE. Alternativt VM i krokodilbrottning. Snigel har, märk väl, fortfarande ett stadigt tag om tuggpinnen som hänger ut genom mungipan och gör sitt allra bästa för att inkludera matte i matchen genom att upprepade gånger försöka peta ut ett öga, alternativt plantera ett tuggben i hjärnan via näsborren. Allt detta sker självfallet ovanpå mig. I morse förpuppade jag mig i mitt duntäcke, lade mig i fosterställning och försökte värja mig med en kudde över huvudet. Det hjälpte inte. Blåmärkena på min arma kropp blev inte färre. Tvärtom.

Samtidigt som detta pågår är jag plågsamt medveten om att nedräkningen för akut tömning av Snigelblåsa har börjat. Sammanlagt har jag kanske 47,5 sekunder på mig innan jag blir tvungen att tvätta lakan. Igen. Men att våga åla sig ur kokongen är nästintill förenat med livsfara. Det är jag säker på. Så jag väntar... och väntar. Och väntar. För att bryskt kasta mig ut ur täcket, när de som minst anar det, hugga Snigel under armhålan i stil med en rugbyspelare som siktat in sig på en touch down. Haffar en toffla i handen, en på foten. Hoppas till gudarna att jag faktiskt fortfarande har pyjamas byxorna på mig, och att det inte blev kvar där inne i mitt täcke innan jag förvandlades till stålmannen. Slänger mig ner för trappan och ut genom porten. Touchdown! Vi räddade sängkläderna även denna dag!

Och ungefär där blir jag pinsamt medveten om att jag står utanför min lägenhet, i morgonrusningen. Med en toffla i handen, en på foten. En illrosa luddig tröja, färglada pjamasbyxor på halv stång. Och halva ansiktet insmort i vit ansiktsmask. God morgon grannskapet. Det är bara vi. Igen.

Att bo i Stora Staden var visst inte samma sak som att bo ute på landet. Det skiljer avsevärt på en specifik punkt. Nämligen folkmängden.

*De finns billigt för uthyrning mellan 06:00-09:00 varenda vareviga dag. Locka ut dem genom brevinkastet och släng in en tia. 

Då är det faktiskt inte mitt fel

Att ha en valp som toksomnat på ens fot är ganska så väldigt mysigt. Även om foten domnat av för länge sedan. Även om valpen är ungefär lika varm som en nymicrad vetevärmare. Även om valpen för en stund sedan kissade under min fot.

Ja, jag tänker å det bestämdaste hävda att hon kissade under min fot. Och då är det faktiskt inte mitt fel att min strumpa och raggsocka blev kissig. Mitt fel hade det varit om jag hade trampat i en kisspöl på golvet. Då hade det varit mitt fel. Men nu kissade valpen under min fot. Sådant är svårt att akta sig för. Bara så att det inte råder några tvivel eller spekulationer här.

onsdag 25 september 2013

Om CTRL + ALT + DEL mot förmodan inte skulle fungera

Det har liksom gått lite som i ett sen jag började jobba efter lunch i måndags. Väldigt mycket i ett och ikväll är faktiskt första gången sen dess som jag nog sitter ner i min soffa. Måndagen var en typisk måndag. En sån där dag som man nog egentligen bara skulle göra sig själv en tjänst och hoppa över den. Dra täcket över huvudet, glömma att ställa larmet och snooza in på tisdag på en gång. Både Lus men alla mest framförallt Snigel håller med.

Men det gjorde vi inte. Istället hade vi måndag. Mycket måndag. Snigel var nog alla argast och ledsnat över att vara tvungen att genomlida en måndag. För jag tror faktiskt att det var just det faktum att det var måndag som gjorde att hon formligen avskydde att vara i hundrummet på jobbet från ungefär en timme från att vi kom tills vi skulle gå hem. Avskydde. Arg var hon. Och ledsen. Mest ledsen tror jag. Eller kanske arg? Rymde gjorde hon i varje fall, flera gånger. Tillvägagångssättet på rymningen råder det däremot lite oklarheter om. Hon kan antingen ha gått under, gått igenom eller hoppat över kompostgallergrinden. Eller gått via avloppet. Eller rören i taket såklart. Oklart som sagt. Men på vift var hon. Visserligen kom hon inte så långt. Hon kan inte öppna dörrar. Än.

Måndagsgrinig var hon hur som helst. Tills hon fick komma ut till mig, då slocknade hon som en skogsbrand i ösregn.

Hon var däremot inte tisdagsgrinig. Eller onsdagstjurig. Vilket bekräftar min teori om att det är just måndagar det är fel på, Mycket fel. Och jag tänker vare sig argumentera med henne om det eller försöka få henne att ändra uppfattning. För att gnälla på att det är måndag är det mest svenska man kan göra. Och som norska i ett främmande land behöver hon faktiskt få lov att känna att hon passar in. Ibland i alla fall.

Tisdagen var bättre. Humörmässigt. Och aktivitetsmässig. För efter jobbet var det dags för kurs. Hundkurs såklart.

Tidsoptimist och nybliven Stockholmsidiot som jag är så är jag fullständigt omedveten om sådana saker som trafikläget. Det faktum att folk här i stan tydligen planerar och strukturerar hela sina liv utifrån hur trafiken ser ut har av någon outgrundlig anledning gått mig fullständigt förbi. Alltså trodde jag självfallet att jag skulle hinna från ena sidan av stan till den andra på 50 minuter. 2,7 mil. Och dessutom ha tid över att ta en kaffe. I rusningstrafik. Jag var ganska så övertygad om detta.

Blev därmed ganska så besviken när jag efter 35 minuters bilfärd hunnit ungefär 7 km. De blev alltså inget kaffe. Vi blev försenade. Märkligt.

Flänger in i lokalen med 4 hundar släpandes efter oss (en med ett ihopknutet trasigt reservkoppel eftersom jag på något vis lyckades tappa bort Snigels koppel någonstans på vägen mellan passagerar- sätet och förarsätet. Full koll AB. Alltid).  Stör självfallet alla andra stackars kursdeltagare så mycket som vi bara kan innan vi lyckas slänga oss ner i varsin soffa och hämta andan.

Kursen är en Filtkurs jag ska gå med Snigel. Tanken är att hon ska lära sig att slappna av och fina ro på en speciell plats, i detta fall en filt. Precis som rasen så har även matte väldigt svårt med det här med att ta det lugnt. Och jag tycker att passivitet är tråkigare att träna än det är att vika strumpor. Och med tanke på att Lushund är ganska så himla värdelös på det här också på grund av mattes bristande passivitetsengagemang så tänker jag bita detta i stjärtfjädrarna på en gång vad gäller Snigel. Av 3 möjliga ska åtminstone en av oss kunna bete sig i lugnare sammanhang. Jag hoppas även att jag kommer att hitta den där Av/På knappen som tydligen ska finnas någonstans under vänster baktass på Snigel, Har inte lyckats ännu men efter 4 tillfällen på kursen så kanske vi lyckas lokalisera den rent geografiskt. Inte för att det är nått fel på hennes fart eller ofart än så länge. Men precis som med teknisk utrustning så är det alltid bra att veta hur man stänger av skiten. I nödlägen. Bara utifall att. Om CTRL + ALT + DEL mot förmodan inte skulle fungera. För säkerhetsskull.

Nästa aktivitet för kvällen var agilitygruppen med LusHund. Och ja, vad ska jag säga? Igår var hon SuperLus. En riktig SuperLus. Hon var taggad från början till slut. Övningar och banträning - hon öste på och . Så länge jag gjorde det. Vilket innebär att jag är tvungen att skutta runt som en äggsjuk höna på amfetamin precis hela tiden. Samtidigt som jag glatt vråltjoar mina allra gladaste tillrop över hur duktig Lusen är. För duktig var hon. Men slutar jag äggsjuka mig så slutar lusen ösa på. Teamwork är tydligen det som gäller. Hela vägen.

Mattes prestation kunde som vanligt varit betydligt bättre. Men eftersom jag ännu inte lyckats byta ut min ena vänsterfot mot en högerfot så skulle jag vilja använda det som en ypperlig ursäkt till varför jag slår krokben för mig själv vid framförbytena samt nästintill lägger mig raklång över hinderstöden. De okontrollerade viften är även de gaska så okontrollerade. Men jag börjar åtminstone bli medveten om att de är just okontrollerade. Vilket egentligen skulle kunna innebära att jag faktiskt har kontroll över mina omedvetna okontrollerade vift. Om man tänker efter. Typ. Men det gick bättre. Det gjorde det faktiskt. Jag har så smått börjat förstå hur duktig LusHund är på att läsa av mig. Och när det blir fel, ja, då är det för att jag gör fel. Inte Lus. Hon läser mig. Hon läser mig väldigt bra. Jag måste bara bli tydligare. På alla vis. Både vad gäller viftande och position.

För att sammanfatta kvällen på Snigels vis så avslutar vi med ett Wiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiieeeee! .... och ett Tjohoooo! För så bra var kvällen.



måndag 23 september 2013

Valptidsfunderingar

Inleder med att varna för eventuellt tåtrampar inlägg. Poängen är inte att trampa någon på tårna, men jag måste ändå för mig själv få lov att fundera över det här. 

På alla hundforum och liknande sidor så är ju valpdiskussioner ett måste. Tråd efter tråd med frågor om råd, desperata rop om hjälp gällande den galna valpen. "Ska det verkligen vara så här jobbigt", "min valp är galen", "Min valp är aggressiv", "Valpen tar över hemmet" osv osv i all oändlighet. Och ja, jag tycker verkligen synd om alla de som har det så kämpigt. Men kan inte annat än fundera på om det verkligen är så jobbigt - egentligen. Eller om det månne är jag som har fel på mina referensramar. Eller om jag bara har haft enorm tur med mina valpar?

För nu med valp nummer två i hemmet. En valp som jag hade förväntat mig skulle vara fullständigt galen. En valp som jag trodde skulle lära mig exakt hur jobbigt, kämpig, drygt och fullkomligt hårslitande det är att ha valp. Så känner jag fortfarande "vad det här allt?". 

Som nämnts flera gånger så är det enorm skillnad mellan LusHund och Snigel. Enorm säger jag. På alla fronter. LusHund var en väldigt enkel valp. Väldigt enkel. Det är jag medveten om. Hon blev i stort sett rumsren på två dagar. Hon började nästan säga till när hon behövde gå ut på en gång. Hon bet inte på saker. Hon förstörde ingenting. Hon älskade allt och alla. Hon tog ensamhetsträningen som en dans. Att hon sen var och förblir svår att motivera och träna, det är en helt annan femma. En femma som inte gör henne jobbig, bara speciell. Förutom de olyckor hon råkade ut för så fanns det inga som helsta moln på vår valptid. Det var bara sol, fnitter och regnbågar. 

Så nu med Snigel så tänkte jag att nu skulle det väl ändå vara min tur. Min tur att få slita mitt hår, min tur att få uppleva den där jobbiga valptiden. Som jag är övertygad om är enormt lärorik. Förutsatt att man överlever. 

Hade även blivit förvarnad om att Bergers faktiskt kan vara lite sådär extra jobbiga som valpar. Så jag var förberedd. Så förberedd som man någonsin kan bli. Men så flyttade Snigel in, och jag sitter fortfarande drygt två veckor senare och väntar på att det ska bli jobbigt. Snigel var dessutom den tuffare av syskonen som gärna använde tänderna, särskilt på fötter. Och skor. Mycket skinn på näsan på lilla fröken. 

Men helt ärligt. Med risk för att det här kommer att bita mig i stjärtfjädrarna framöver så måste jag ändå säga att oj vad enkel hon är! Inte som Lus, eftersom hon är en helt annan typ av hund. Men ändå enkel. Enkel mot vad jag hade förväntat mig. Enkel mot vad jag hör om andra valpar. 

Elle är det som sagt mina referensramar som är felkalibrerade? Det kan ju vara så enkelt. När man tidigare varit matte till en hel besättning med galna illrar som på daglig basis ägnade sig åt att tvättbjörna hemmet  samt fött upp ett större gäng galna små pirayor som i samlad trupp hängde en i knävecken eller bävrade sig igenom inredningen så kanske man inte har samma referensramar som en normal människa. Man kanske har en helt annan tolerans och definition av normala beteenden. Kanske. 

För jag tycker verkligen inte att Snigel är en jobbig valp. Tvärtom. 

Ja, hon har tänder, men de används endast i lek och bus (vilket väl är det enda mode valpar har förutom att sova?). Och hon vet oftast precis hur hårt det är okej att ta i när man leker. Ja, hon hänger i mina byxben när jag klär på mig, plockar strumpor av tårna och drar iväg under soffan med dem. Ja, hon kan ibland gå så upp i varv när hon är övertrött eller överstimulerad att ögonen ser ut att vara på väg att trilla ut ur skallen på henne och hon nästan glömmer att andas. Men då tar man bara upp henne, smeker henne över mungiporna och säger "paus", så lugnar hon ner sig och varvar ner. Ja, hon tvättbjörnar saker. Men hon håller sig faktiskt (än så länge) till saker som det är helt okej att tvättbjörna till oigenkännlighet. Eller så tvättbjörnar hon saker jag faktiskt får skylla mig själv över att jag lämnat framme. Nej, hon är inte rumsren. Inte någonstans faktiskt. Hon kissar ofta och mycket och säger inte till. Hon poopar även inne och äter upp det om hon får chansen. Men helt ärligt, förutom äckelfaktorn så är inte heller detta något jag anser vara jobbigt. Valpar gör sånt (kanske inte specifikt äta poop - men om man ser det positiva här så slipper jag ju plocka upp det). Det får man vara beredd på. Så länge jag fortsätter att springa ut med henne i tid och otid så kommer hon att bli rumsren. Förr eller senare. 

Hon har strulat med maten sen hon kom. Även om hon är hungrig så har hon liksom inte riktigt tid att äta. Hon beter sig lite som en envis treåring som dansar runt matbordet vid middagsdags och förstrött tar en tugga från smörgåsen som mamma håller fram, när hon dansar förbi. Hon har liksom inte tid. För att hon ska äta (och LusHund inte ska äta hennes mat), så behöver jag hålla mig kvar i samma rum. Gärna sitta på golvet och påminna henne om att det faktiskt finns mat att äta. För sånt viktigt glömmer hon annars. 

Hon är social och gillar folk. Speciellt folk som vill hälsa på henne. Men hon kan även bli låst på vissa människor som går förbi, eller folk som ser konstiga ut och skälla på dem. Speciellt om det är mörkt ute. Då reagerar hon på det mesta. Hon gillar hundar. Vissa hundar. Hundar hon känner. Där har hon ett fantastiskt bra hundspråk. Främmande hundar i koppel på avstånd skäller hon på. Vi jobbar på det och jag ser det inte, än så länge, som ett problem heller. Utan ytterligare en uppgift för oss att ta oss an. 

Hon klarar av att sitta i hundrummet på jobbet med de andra hundarna. Hon tar det faktiskt bättre än LusHunden, och roar sig mest med att leka hela havet stormar eller försöka pussa alla människor som går förbi genom gallret. Hon klarar av att vara själv. 

Hon hänger med överallt. Skuttar runt inne i stan. Åker tunnelbana, tvärbana och bil som om hon aldrig gjort något annat. Kör vilda race med andra hundar genom skogen. Hälsar på dem som vill hälsa på henne. Räds inte ljudet från flygplan som flyger förbi precis utanför fönstret med öronbedövande ljud från sina raketmotorer. Räds inte helikoptrar, sirener eller andra ljud som hör en bullrig stad till. 

Det enda jag just nu skulle kunna eventuellt sucka och muttra över är två saker. Två saker som jag egentligen inte har någon rätt att sucka över . Alls. Eftersom hon är valp. Eftersom inte ens min vuxna hund klarar av det. Eftersom man inte kan kräva att en hund kan något man inte har lärt dem. Men det skulle i så fall vara svårigheten att promenera med två hundar som trasslat in sig så pass i varandra att kopplen format ett kasslernät omkring dem. Och att hon inte klarar av att sitta uppbunden och titta på när jag tränar med LusHund utan att skälla. Och ingen av dessa saker är något jag tycker att man rimlighetsviskan kräva att en valp ska klara av. Alltså har jag ingenting att muttra och sucka över. 

Alltså funderar jag fortfarande på om jag helt enkelt har fått ännu en enkel valp. Eller om det är mina referensramar som behöver ses över. Eller om jag faktiskt på något undermedvetet sätt egentligen vet vad jag håller på med. Och faktisk handskas med mina valpar på ett sätt som gör att de funkar. Men det vore nästan lite för bra om det vore så. Att jag faktiskt kunde något. Så jag tror jag håller fast vid att jag har felkalibrerade referensramar. Eller att jag bara har haft turen att få väldigt snälla valpar. 

Eller så kommer valptidsmardrömmen att kicka in när hon har blivit lite äldre. Och jag kommer att få äta upp detta inlägg. Med tangentbord och allt. 




söndag 22 september 2013

Att stjälpa till

Som sista kvällsaktivitet för Lus tänkte jag att vi skulle damma av hennes gamla paradnummer att "städa" eftersom hon brukar tycka att det är så himlans kul. Snigel låg och sov under bordet så jag tänkte liksom att det var ett bra tillfälle att passa på. Lus började plocka och städa bort leksaker för glatta livet,samtidigt som jag ser hur varje leksak Lus lägger i korgen snabbt som en oljad blixt i korsdrag försvinner in under soffan. Konkluderar snabbt att Snigel inte längre sover under soffbordet. Tydligen lyckas jag konkludera detta snabbare än Lus som tittar mycket förvirrat, besviket och storögt på den alltjämt minskande leksakshögen och skyndar sig lite extra med att plocka upp leksaker för att fylla på det svarta leksakshålet.

Världens roligaste lek tjoar Snigel och slänger sig över leksakerna med ett tigervrål och sliter dem ur munnen på Lus innan hon ens hunnit släppa dem och samlar på kort tid in en alldeles egen hög med leksaker.

Här måste jag faktiskt ge poäng till Lus som ganska så envist försökte bevara någon form av ordning och reda och fokusera på sin uppgift... i ca. 23 sekunder.

Gav tjejerna en paus och försökte mig sedan på det igen, och ja... ni ser ju hur bra det gick!

Det här bekräftar bara min teori att Sniglar är precis lika bra som illrar på att stjälpa till.



                

Om klippet precis som vanligt skulle krångla kan man även se det här. Utifall att. Men bara om man vill.


Nu sätter jag P för fler veterinärturer

Våra söndagar går inte helt som tänkt. Inte på en enda fläck egentligen. Förra söndagen hade vi tänkt oss en trevlig hunddag ute i skogen med bonusfamiljen. En trevlig hunddag som inte alls blev någon trevlig hunddag. En trevlig hunddag som egentligen blev ganska så otrevlig. Sötaste Mollie blev akut kräksjuk och fick åka till veterinären. Först till mitt jobb där hon var hela dagen fram tills stängning. Misstanken var bland annat främmande kropp i magen så vi fick fortsätta vidare till Bagarmossen där hela kvällen spenderades med stackars Mollan som tillslut blev inlagd och fick stanna i två dagar innan hon var pigg nog att åka hem.

LusHund och Snigel var med som  moraliskt stöd. Eller störning kanske man ska säga. Miljöträning som tusan för lilla Snigel som tyckte det var tokroligt att vara hos veterinären. Där satt vi inne på et rum i flera timmar och klickertränade, klippte klor, hanteringstränade på undersökningsbord och toksov på en golvbrunn. Väldigt spännande hela alltihopet.

Så idag var det dags igen. Vi hade planerat en riktig Norsk Tur i skogen i det ruggiga höstvädret. En flera timmar lång tur. Matsäck och kaffe var packat och vi begav oss iväg för att träffa Fröken T och Duc. Men på vägen dit hade Fröken T upptäckt att Ducs ena framben plötsligt var dubbel så tjockt som det andra. Svullet kring hela leden och det sipprade ut var och sårvätska ur ett litet sår som han hade tilldragit sig dagen innan. Det såg inte alls bra ut och han hade väldigt ont. För att skoja till det lite så bestämde vi oss för att prova en annan klinik denna gång. Jag menar, Snigel har ju faktiskt redan miljötränat på Bagarmossen. Det blev istället Djurakuten nästa där stackars Duc fick spolat såret som snabbt hunnit bli väldigt infekterat och fult och satt ett drän.

Snigel skötte sig tokbra och satt så fint i mitt knä eller låg på golvet medan vi väntade. LusHund stod i sedvanlig ordning och gnällde och såg ynklig ut. Kan inte helt förstå hur jag har lyckats misslyckas så kapitalt med passivitetsträningen på den damen. Det är ganska så fantastiskt faktiskt.

Men nu tycker jag faktiskt att det räcker med olyckor för min kära bonusfamilj. Det har varit ett konstant farande in och ut på veterinärkliniker för dem de senaste månaderna. Olyckor, sjukdomar och ännu mer dumma olyckor. Jag blir alldeles ledsen i hjärtat när jag tänker på hur mycket tråkigheter de fått stå ut med. Så nu sätter jag P för fler veterinärturer för dem. P som i Permanent stopp. Så det så!










Sitt allra fortaste whippetspring

Igår hade vi hopp och lek för hela hundfamiljen. Fyra pyrrar och en LusHund. Hopp och lek vid en alldeles fantastik plaskpöl vi hittat nära klubben. Snigel tuffade på som ett litet ånglok och höll nästan jämn fart med de andra dårarna. Mycket hopp, skutt, sprattel och spring och en och annan tokblöt nergeggad hund. LusHund och Snigel ägnade i sedvanlig ordning mest sin tid åt att trassla in sig i varandras tassar med ett stadigt tar i varandras olika extremiteter. Mycket praktiskt eftersom det räcker gott och väl att koppla den ena om det skulle behövas sådana tilltag, man får liksom den andra på köpet. Som en fästing ungefär. Eller en lus. Dit den ena går hänger den andra ofrivilligt med.

Sen tränade vi agility. Eller försökte. LusHund reagerade som vanligt när vi skulle köra lite pedagogiska övningar och träna på våra problemområden. Inte alls. Hon traskade långsamt över hindren och pensionärstuffade med rollatorn genom tunnlarna där hon som brukligt måste gått vilse halva vägen igenom. Dubbelsuck och hårslitande för matte.

Snigel gasade på sitt allra bästaste genom tunnlar och vi började träna 2 x 2 metoden.

Sen byggde Bästa Fröken T en tokbra bana. En tokbra bana eftersom den egentligen var väldigt lätt och bara bestod av hopphinder, tunnlar, A-hinder och ett däck. En tokbra bana eftersom den tog upp hela planen och innebar att man var tvungen att tokspringa mellan hindren. Och att tokspringa, det har vi ju kommit fram till att Lus gillar. Att tokspringa när matte tokspringer gör dessutom att LusHund bara kör på. Som en tok. Och det gjorde hon. Oj vad hon sprang! Har faktiskt aldrig sett henne med en sådan fart på planen tidigare. Tror nästan hon sprang sitt allra fortaste whippetspring. Dessutom gjorde hon något väldigt Olusig. Hon tog hinder. Hon sökte sig själv mot de hinder jag skickade henne på, trots att de var fem meter ut från mig. Hon siktade själv och tog dem. Hinder efter hinder och jag fick springa mitt allra jätte snabbaste så att jag trodde jag skulle bryta höftleden. Ungefär.

Helt fantastiskt bra var hon! Klarade vi hela banan? Nix. Spelar det någon roll? Inte överhuvudtaget. För vi hade så roligt. Så in i bänken himlans tokroligt och det var så fantastiskt att se att LusHund tyckte att hela alltihopet var precis lika roligt.


lördag 21 september 2013

Är det så här lätt?

Visst har jag nämnt att det finns vissa skillnader mellan Lushund och Snigel? Visst har jag?

Ikväll har jag på riktigt fått känna på hur det känns att träna med en hund som inte är rädd för att ta för sig. En hund som är motiverad. En hund som svarar på minsta signal, En hund som inte går i baklås när man ställer krav. En hund som bara kör. En hund som lyssnar på vad man säger. En hund som nästan omedelbart förstår vad man vill. En hund som inte behöver 978 repetitioner och ändå vara osäker på vad signalen egentligen betyder. Ikväll har jag tränat med Snigel. Samtidigt som jag egentligen tränade med Lushund.

Lushund tränade på att få bättre kontroll på sina tassar. Klickade och belönade henne hejvilt. Snigel fladdrade runt som en yr propeller men plötsligt fick hon motorstopp i någon millisekund på targetfilten jag hade bredvid mig. Passade på att viska "ligg" till henne (något vi ännu inte tränat) ur ena mungipan och ge henne en godis samtidigt som jag klickade och belönade Lushund som mycket fint hade satt sig i en låda. Några sekunder senare låg Snigel ännu kvar, och tittade mycket förväntansfullt på mig. Viskade "ligg" igen och belönade samtidigt som jag fokuserade på Lus och lådan. Under Lusens 3 minuter långa pass hade jag väl hunnit med att säga "ligg" till Snigel en 10-15 ggr ungefär.

Gissa vem som nu ligger på signal?

Det kanske är såhär det egentligen är att träna hund. Det kanske ska vara så här enkelt? I så fall ska jag sluta stirra med avund i blicken på alla de som får sina hundar att konsekvent göra det de ombeds att göra och istället klappa mig på axeln och krama om Lushund lite extra och gratulera oss båda till det enorma arbete vi har lagt ner. Visserligen för att åstadkomma nästan ingenting alls. Men är det så här lätt att träna hund egentligen så har jag haft en ängels tålamod de senaste 20 månaderna och Lushund lika så som stått ut med sin envisa matte. För är det så här lätt att träna hund så kommer jag och Snigel att kunna ta oss till månen och tillbaka.

LusHunden är självfallet världens bästa Lus oavsett hur fort eller ofort hon lär sig saker. Bara så att ingen får för sig att tro något annat.

Tredje gången gillt

Tredje gången Snigel hinner poopa på golvet och snabbare än vinden mumsa i sig hälften innan jag hinner ana oråd. På riktigt. Jag tycker att jag borde haja till lite lite snabbare. När man ser att Snigel börjar slicka sig om munnen och titta förväntansfullt mot sina stjärtfjädrar. Ja, då borde jag verkligen, verkligen, verkligen, haja till. På riktigt.

Sen borde jag också komma ihåg att min valp för tillfället gör sådana här saker. Jag borde verkligen komma ihåg det varje gång jag tar upp henne i ansiktet och pussar på henne. Jag borde verkligen verkligen, verkligen komma ihåg detta.



Klockan 7.24 på en lördag

Visst... jag är nuförtiden ganska så morgonpigg. Det verkar vara något som kommer med åldern tydligen. Och inte bara för människor. Det gäller tydligen även hund. Närmare bestämt Lushund. För inte tusan är det valpen med den bristande blåskontrollen som står och hoppar studsmatta på min mage samtidigt som hon försöker peta ut ett öga på mig klockan 7.24 på en lördag. En lördag jag bokat in som sovmorgondag. En lördag som jag verkligen hade behövt att få sova ut på.  En lördag då Lushunden faktiskt inte är akut nödig. En lördag då hon bara helt enkelt tycker att det är dags att dra igång cirkusen här hemma lite sådär extra tidigt. 

När ögonutpetningsförsöken inte leder till att matte glatt skuttar ur sängen tar Lushund till sitt fulaste knep. Hon väcker Snigel. Och som alla nog vet så är en nyvaken valp ett ganska så himla akut ärende. Annars händer olyckor. Föra veckan hann hon kissa i sängen innan jag fick på mig kläder. Numera har jag blivit en fena på att jonglera valp i ena handen samtidigt som jag drar på mig byxor och tröja med den andra. Bara en gång var jag nära att slå huvudet i nattduksbordet. Bara en gång. 

Ut och kissa odågor. Avstyr alla kassler och busrycksförsök från den äldre och tokpigga skithunden. Tillbaka in i sovrummet där jag trycker ett ben i munnen på varje hund i hopp om att få somna om ostört. Jo visst. Snigel smaskar glatt sitt ben och somnar sedan som en stock. Lushund fortsätter envist att försöka få igång oss genom att köra lite parkour på mina smalben samtidigt som hon piper som en mus i en råttfälla. Samtidigt som hon förvarar sitt tuggben lite syggt i ena mungipan. Efter en stund tappar jag känseln i benen, trycker in öronproppar så långt in i hjärnan det bara går och somnar om. När jag vaknar har känsel inte återkommit i benen och Lushund står fortfarande kvar och slokar. Med tuggbenet i mungipan.  

På riktigt alltså. Att valpen skulle hålla mig vaken var jag beredd på men när den stora hunden går i valpdom så blir jag faktiskt ganska så trött. Trött och i behov av sovmorgon. Sovmorgon jag inte fått sen Snigel kom hem. Och som sagt. Det är inte Snigels fel. Snigel skulle nog gärna sova länge på mornarna. Men det är ganska så svårt när man har en Lushund i hemmet. 

Sprängas av kärlek

Ibland känns det som att hjärtat ska sprängas. Inte av en hjärtsjukdom eller så. Det hade vart väldigt onödigt. Nej, sprängas av kärlek. Just nu har jag ett sådant "moment". Där båda mina flickor ligger i sängen bredvid mig och är sådär extra underbara. Så underbara att jag knappt törs röra dem med rädsla för att förstöra deras harmoniska andetag. Andetag som ackompanjerar varandra alldeles perfekt. Andetag som skänker mig ett oerhört lugn. Andetag som gör mig till den lyckligaste matten på jorden. Finaste flickorna! 

fredag 20 september 2013

Som små krabbklor på bakfötterna

Jag har ju tidigare tagit upp den fascinerande snigelegenheten att ha dubbla baksporrar. En egenhet jag inte är ett dugg mindre fascinerad av nu nästan två veckor senare. En egenhet som nog är nått av det bästa på hela hunden om jag ska vara ärlig. Nej, nu ljög jag lite. Hela hunden är såklart tokbäst. Tokbästa Snigel. Men dessa dubbla baksporrar gör henne liksom lite lite mera underbart gullig. Hon ser ju liksom inte riktigt klok ut när hon travar fram med 4 extra falanger hängandes och slängandes lite sådär planlöst där bak. Och det är ju bara alldeles bedårande. Som små krabbklor på bakfötterna. Eller gorilla fötter. För ja, hon ser faktiskt ganska så mycket ut som en gorilla när man ser henne bakifrån. Både extra griptår och det faktum att hon har en benställning bak som ger en svag misstanke om att hon kan ha sovit i ett cykelställ. En alldeles förtjusande och kavat benställning för övrigt.

Försök till att fånga benställningen på bild fortsätter..... 


 (Bild lånad härifrån  - Nej. man kan som tur är inte beställa äkta gorillafotar därifrån. Endast kopior. Pust!)



torsdag 19 september 2013

Plötsligt börjar Snigel skrika

Egentligen så är jag inte förvånad. Jag har snarare bara gått och väntat på det. Väntat på att Snigel ska göra illa sig. Med tanke på hennes hastighet, hennes bubblighet, hennes tokighet och nyårsraketsfnitter så är det egentligen bara en fråga om när, inte om.

Var ute på en kort tokbustur i skogen efter jobbet med Lushund, Snigel samt Lushundens Bästa Syster. Plötsligt börjar Snigel skrika. Och skrika. Och skrika. Sen kommer hon hoppandes på tre ben, alltjämt skrikandes. Lyfter upp och känner igenom henne men hon reagerar inte på det ben hon är halt på. Sätter ner henne igen och hon haltar fortfarande, men sätter nu ner benet. Som tur är hade jag nära till jobbet så vi gick dit och blinkade lite fint för att få en liten akutkoll på henne. Veterinären hittar heller inget hon reagerar på. Men ändå fortsätter hon halta. Så nu är det vila till imorgon då vi får se hur hon verkar.

Inget dramatiskt som så, men matte får självfallet panik i mattehjärtat och ser avslitna korsband eller frakturer framför sig.

Det största problemet vi har är hur i hela fridens namn man vilar en pyrrevalp. Allvarligt? Går det ens?

Har fått ta till mitt trumfkort och servera superäckligasnuskbenmanavhygienskälendastfårätautomhusimotvind till tjejerna. Tuggstänger av nöt som luktar ungefär som ett ruttet gogödsel pudrat råttkadaver en varm sommardag i Afrika. Detta ben har Snigel gått lös på den senaste halvtimmen. I min soffa. Tätt tryckt mot mitt lår. Ibland använder hon mitt lår som håll hjälp. På andra sidan ligger Lusen och tuggar minst lika frenetiskt på sitt superäckligasnuskbenmanavhygienskälendastfårätautomhusimotvind. Jag sitter i mitten och försöker hålla tillbaka kväljningarna samtidigt som jag gör mitt bästa för att bara andas genom munnen. Det hjälpte inte. Provade att dutta lite Vicks salva under näsan. Ni vet så som de gör på brottsplatser i amerikanska kriminalserier. Det enda som hände var att näsan började svida och ögonen rinner. Någon vidare luktförbättring upplevde jag inte. Snarare tvärtom. Vicks'en har ju en tendens att lindra nästäppa och ge friare andningsvägar. Vilket antagligen var det sista jag ville ha just då. Om jag ska vara helt ärlig. Och det vill jag ju såklart gärna vara.

Borde sätta på köksfläkten... och ställa upp fönstren. Men risken är att grannarna börjar klaga på stanken. Så jag får nog sitta kvar i min ruttnande tupperwareburk och gratulera mig själv över att jag lyckats få både Snigel och LusHund att hålla sig stilla i en halvtimme.


....lyfte just upp Snigel och inser att benet har lämnat en kladdig hinna över valpens tassar, hals, haka och mun. En hinna som tydligen inte går att få bort med schampo. En hinna vars doft tydligen inte går att bli av med oavsett vad man gör.

....Fick just en påhälsning av LusHund i knäet. Den där hinnan verkar ha drabba även henne. En alldeles kletig, stinkande långsnok försökte just inspektera mina tonsiller när jag gäspade.

Jag tror jag sover på balkongen. Veckan ut.

Snigel är nämligen inte alls som Lushunden

Att ha en valp i huset igen, när man redan har en hund man haft sen valpstadiet innebär ofta att man får déjà vu upplevelser en sisådär 37 gånger per dag. Den här känslan av "åh nej... just ja, valpar gör sådana saker!", eller "åh nej, just ja, valpar gör inte sådana saker!". En känsla som vanligtvis infinner sig flera gånger om dagen. Vanligtvis. Hos normalt folk. Med normala hundar. Ganska så säker på det.

Så är det däremot inte hos oss. Här byter vi ut déjà vu upplevelser mot Aha-upplevelser eller holy-crap-upplevelser.

Snigel är nämligen inte alls som Lushunden var som valp. De har ingenting gemensamt förutom att båda två är ganska så himla toksöta. Vilket innebär att jag inte har den blekaste aning om vad jag ska vara beredd på.

Bara en sån sak som det här med koppelgående. Med Lushund så var det mycket lockande och pockande som gällde och när man väl lyckades övertala henne att gå en bit så hade hon redan trasslat in sig i kopplet som en kassler. Hon var nästen ett år gammal när hon själv började förstå att man kan lyfta på tassarna för att komma loss när kopplet hamnat fel. Snigel knäckte den nöten redan som 8,5 veckors valp. Inget konstigt med det tyckte hon. Sitter man fast så får man ju se till att ta sig loss. Eller ?

Sen har vi det här med "sitt". Lushunden är snart 2 år och hon är ännu mycket tveksam till om vi någonsin har tränat på att sitta. Mycket tveksam. Ber man henne göra det så tar det en stund, hon tittar förvånat på en, kliar sig lite i huvudet och konstaterar oftast att det här faktiskt inte är något hon fått lära sig och står och tittar fåraktigt på en. Och man kan inte be en hund utföra ett beteende de aldrig fått lära sig. Det är orättvist. Men ibland får man jackpott och efter några sekunders betänketid så sätter hon sig långsamt och tvekande, bara för att låta rumpan lätta från marken i samma ögonblick den nuddar. Ganska så frustrerande tycker matte eftersom vi faktiskt tränat på detta moment sen hon var 9 veckor. Dagligen. Vi har även tränat mycket stadga med hjälp av omvänt lockande. Dagligen. Och det har ju som synes gått väldigt bra. Väldigt bra som sagt.

Varje gång man ger Lushunden en signal så ser jag hur hennes två små grå hjärnceller sitter på varsin sida hjärnan och leker hot potatoe med signalen och kastar den emellan sig. Och när musiken tillslut stannar och en stackare står där med signalen i tassarna så suckar han, slokar med hela sig själv och utför ytterst tveksamt ett beteende. Oftast inte samma beteende som signalen indikerade. Utan ett helt slumpmässigt beteende. Ibland blir det rätt såklart, men det där har med med statistik och slump att göra än signalförståelse.

När det kommer till Snigel däremot så pratar vi helt andra saker. Även om vi faktiskt inte har börjat träna något vidare på någonting alls utan lagt fokus på miljö och hanteringsträning. Jag har lite nu och då passat på att säga "sitt" när Snigel satt sig självmant. Har kanske inte gjort detta mer än ett tiotal gånger. Snigel kan numera "sitt" och gör det med överljudshastighet så det tjongar i hela parketten. Hon har även redan börjat förstå att ett "sitt" är ett "sitt" tills hon får en frisignal eller annan signal. Och jag har inte ens börjat med omvänt lockande. Och det trots hennes kroniska myror i brallan.

Andra saker som är nya för mig är det här med tvättbjörneri. Lushund gjorde inte många hyss som valp utan höll sig till sina tuggben om hon fick ett släng av tvättbjörn. Snigel är lite av en annan kaliber och försöker glatt tvättbjörna vad som än finns framför snoken på sig. Den går som tidigare nämnt, inte runt saker utan igenom. Lite som en bulldozer. Eller stridsvagn med larvfötter.

Ytterligare en för mig ny märklighet är det här med poopandet. Häromdagen gluttar jag ut i hallen och ser konstiga spår. Sen ser jag Snigel. En Snigel som slickar sig om munnen. En Snigel som mumsar. En Snigel som mumsar sitt eget poop. Behöver jag säga mer?

Mina flickor är verkligen som natt och dag. Vilket innebär att de rent statistiskt sett bör täcka in alla former av déjà vuer, Aha-upplevelser samt holy-crap-upplevelser tillsammans och hålla matte sysselsatt mest för jämnan.

Mina flickor är verkligen som natt och dag och alldeles tokunderbara, var och en på sitt ytterst speciella, knäppa och tokiga vis. 








tisdag 17 september 2013

Inskolning och insikter

Sedan igår är även Snigel heltidsanställd på mitt och Lushundens jobb. Slut på praktiken och rakt in i allvaret. Det ska börjas i tid som någon vis nisse någon gång sa.

För Snigels del innebär detta att hon ansvarar för att Snigel  alla håller sig i skinnet i hundrummet. Man får alltså inte äta upp biabäddar, leksaker, matskålar, dörrkarmar eller väggar. Om man inte är en LusHund. För då har man enligt henne dispens och får tugga i sig precis vad man vill. Särskilt väggar. Och Biabäddar. Sniglar får däremot inte göra det.

Igår skötte sig Snigel ganska så exemplariskt större delen av dagen. Hon lekte, sov, lekte, sov och sen lekte hon lite till och varvade det med att sova en sväng. Fram emot kvällen blev hon dock lite ynklig och fick komma ut till oss andra i personalen istället.

Idag gick det ännu bättre. Hela långa dagen så klarade hon sig med de andra hundarna. Inget gnäll. Inget krångel. Hon lekte, sov, lekte, sov, manglade en rabiessmittad grävling med LusHund... ja ni förstår konceptet. Hon skötte sig alldeles strålande med de andra hundarna, som inledningsvis tog sig lite för pannan och suckade åt det nya valpfenomenet.

Ikväll blev det ett intensivt agilitypass för mig och Lushund. Snigel fick träna på att vara passiv i en bur vid sidan av. En bur som fylldes till bredden av tuggben, godis och aktiveringsleksaker (känner att det där verkligen hjälper med passiviteten... verkligen). Och det gick alldeles strålande. Inte. Inte alls speciellt egentligen. Efter 20 minuters tystnad och passivitet hade valpis faktisk t fått nog och ville ut. Ut nu. Eller få in en Lus i buren.  Vilket som. Tråkigt hade hon och det var helt klart någons fel.

Träningen med Lushunden kändes ganska så inkonsekvent och ojämn. Minstsagt. Efter första halvan av passet ville ja faktiskt helt lägga mig och gråta. På riktigt. Jag orkade inte mer. Lushunden hade lika mycket fart som den där pensionären med rollatorn med de punkterade däcken jag tidigare nämnt. När jag skickade henne in i en tunnel så fick jag liksom stanna upp, vänta, fundera på vart hon tog vägen, för att efter en stund börja leta efter en tredje utgång på tunneln som jag missat i hopp om att hon hade tagit en genväg ut. Det hade hon inte. Tyvärr.

Hur mycket jag än tjoade och tjimmade. Hur svettig och röd jag än blev i nyllet, så kunde jag knappt uppbringa ett ynka svansvift från Lushund. Kände mig som världens hemskaste, mest hopplösa mate som tvingar henne att genomgå denna plåga och bestämde mig nästan för att avanmäla oss från alla agilitykurser vi anmält oss till framöver.

För vad ska man göra när hunden ser lika moloken och slokig ut som en använd snuspåse som ligger inkilad mellan två gatstenar?

Men jag  vi körde på ändå. Andra halvan av träningen körde vi banträning. Då fick vi planen för oss själva när det var vår tur. Och jag gjorde faktiskt mitt bästa för att köra så kravlöst och roligt som möjligt. (LusHund har stora problem med krav. Stora. Ungefär som hennes matte). Och se på flygande bävrar vad det gick! (Titta för gudsskull inte på flygande border collies- då blir det orättvist igen). Lushund närpå sprängde ljudvallen (haha nä... men jämfört med rollatorn så). Svansen stod högt och viftades på. Samtidigt som hon gjorde exakt det jag viftade om. Att matte sedan inte riktigt visste vad det var hon viftade om gjorde kanske inte att vi klarade banan helt som den var tänkt. Men det som hände var att hon ändå följde mina tokvift. Helt åt skogen. Viften alltså, inte hunden.Vilket alltså innebär att hon är ganska så lyhörd för mina signaler. Något som också noterades var att ju snabbare jag sprang desstå mer öste hon på. Tidigare har jag inte märkt någon direkt skillnad där, och jag har ofta saktat ner lite extra för att hon ska hinna med att följa min handling, eftersom hon inte har något vidare hindersug. Tokdumt. Nu kändes det som att hon bara körde på. Instinktivt. Tidigare tror jag att hon, precis som matte, har överanalyserat det hela, vilket i sin tur lägger mer krav på henne. och ungefär då åker svansen ner och Lushund ser mer ut som Dobby i Harry Potter än vanligt.

Underbar känsla att faktiskt se att det finns fart i hunden även på agilityplanen. Nu är det bara matte som ska hitta nått bra ställe att byta sin ena av två vänsterfötter mot en högerfot samt lära sig vifta lite mer kontrollerat. Lite mer målmedvetet. Och framför allt skaffa bättre kondition för så här kan vi inte ha det!


måndag 16 september 2013

Två nyanser av rosa

Ja. Jag är exakt så nördig att jag bli alldeles till mig över sådana här saker. På riktigt. Organiserat, etiketterat och två nyanser av rosa.

Och ja. Flickorna kommer att få likadana överdrag till sina pass. Bara utifall att ni undrade. 

Och ja. Finska Kennelklubbens shop har tokmycket roliga och fina saker för nördar som mig. 


Spännband och expanderlina

Is it a bird? Is it a plane? ...nope... it's a Snigel.

En flygande sådan. Mitt i natten.

Vaknade till av att Snigel rörde på sig. Ser i ögonvrån det svarta lilla lurvet. Sen försvinner det svarta lilla lurvet ur ögonvrån och jag ser bara något svart som formligen flyger över sängen i en vid båge och landar på golvet. Alltjämt viftandes på hela sig själv.

Hur i hela fridens något så litet kan ta ett sådant skutt går över mitt förstånd. Varför hon gjorde det kan jag nog endast tillskriva hennes evinnerliga myror i brallan och det faktum att jag råkade låta dem titta på jackass på TV igår. Att jag aldrig lär mig. Någonsin.

Tilläggas bör att jag har en 160 säng. Där snigel sover i motsatt hörn mot det hon landade i.

Men nu är jag förberedd. Har skruvat fast en redig krok med karbinhake i sänggaveln så i natt sover hon med spännband och expanderlina. Så det så.


Pop Rock Pyrre

Jag vet inte hur många av er det är som kommer ihåg det här fantastiska godiset? Ni vet godiset som poppar, hoppar och skuttar i munnen? Godiset som gjorde en alldeles pirrig och fnissig som barn? Godiset som gjorde att man nästan såg ut att tugga fradga?

Nåväl, för er som inte gör det, och därmed missat något av det bästa som har hänt, kan hitta en tydlig förklaring här.

Varför pratar jag godis så här på morgonkvisten? Jo, det är nämligen så att jag tror jag har hittat det som inspirerade godisforskarnissarna till att forska fram det här eminenta, kolsyrefantastiska poppiga godiset. Deras inspiration och källan till detta fnissiga godis måste ju självklart vara en Berger des Pyrénées. Något annat är liksom inte möjligt.

Den poppar. Den skuttar. Den hoppar. Den sprakar. Den fnissar. Och den tuggar definitivt fradga när den är på sitt allra bästaste pyrrehumör. Den gör dessutom alla dessa saker när det är som mest olämpligt (precis som godiset -  hur många gånger försökte man inte äta det i smyg på lektionstid liksom?). Helst när matte sover. Eller en granne sover. Eller när någon längst ner i Skåne sover. För jag är övertygad om att det, precis som godiset, hörs hela vägen dit.

Pop Rock Pyrre. Helt klart.


(Bild lånad härifrån - där ni finurligt nog även kan beställa hem egna Pop Rock påsar. eller kanske pyrrar?: http://www.usagodis.se/pop-rocks-cherry?trackID=6217433)



söndag 15 september 2013

Spring spring...

...på himlens gröna ängar älskade Mickie!

Onsdagen den 11 september fick Mickie, hela familjens hund, somna in.

En mycket speciell och unik hund som vi först såg på en gata i Brasilien för många många år sedan. Då var han redan några år gammal och levde verkligen gatans ljuva dagar i sin hundflock. Men så en dag, några år senare var Mickies dagar inte längre så ljuva. Vi hittade honom i en blodig pöl, all hud och päls på kroppen var bortkliad. Skabb. Borta var den ståtliga vita hunden vi följt nästan dagligen och kvar fanns bara en avmagrad skugga av hans forna jag.

Mickie spenderade flera månader på veterinärklinik innan han blev återställd och fick flytta hem till oss. Väl där utvecklade han istället allergi, mot precis allt. Han tappade återigen all päls och började klia sig. Detta var år 2000 och hyposensibilisering var då ganska så nytt och oprövat, åtminstone i Brasilien. Men Mickie var tvungen att få en chans till.

I nästan 4 år behandlades han med hyposens och resultatet blev en helt återställd och allergi fri hund.

Mickie flyttade med mina föräldrar till Frankrike och längre fram spenderade han varje sommar på vårat paradis på västkusten.

Mickie var unik. Mickie var speciell. Mickie var alldeles fantastisk på sitt speciella och unika vis.

Mickie kommer alltid att vara saknad och av de som har träffat honom genom åren så tror jag att det är ytterst få som han lämnat oberörda med sitt sätt och sina underbara pepparkornsögon. Pepparkornsögon som utstrålade en vishet bara en hund som levt ett tufft liv kan ha.

18 år gammal blev han.

 Spring spring nu Mickie. Spring på himlens ängar. Spring över himlens stränder.

Jag kommer alltid att bära dig med mig i mitt hjärta.







lördag 14 september 2013

Bortskämda

Idag blev mina odågor bortskämda... igen. Av fina Fröken T. Igen.

Tänk vilken tur odågorna har att de har en alldeles egen Fröken T som kan skämma bort dem. Och tänk vilken tur matten har som har en alldeles egen Fröken T till att skämma bort mina odågor <3

Gissa vilken som är vems?





Utflykt med bonusfamiljen

På eftermiddagen följde vi med hela bonusfamiljen på utflykt till Västerås. Anledningen till själva utflykten var införskaffandet av en bilbur till bonusfamiljens nya fina bil. Jag använde såklart anledningen som en utmärkt ursäkt för att passa på att träna bilåkning med både Snigel och Lushund i bur i mycket trevligt sällskap (som vanligt).

Flickorna sov som små sjusovare hela vägen dit och hela vägen hem.

Mannen som sålde buren visade sig vara hundnörd och schäfermänniska av bästa sort och blev alldeles till sig i trasorna över valping som han inom loppet av 8 sekunder hade valpnappat, slängt sig i gräset med och börjat kittla henne på magen samtidigt som han utbrast både iiiihhh och ooooooh över valpings ljuvlighet. Snigel fnittrade och fnissade nått så hejdlöst åt det hela och hade så in i bänkens tokroligt.  Sen fiskade mannen upp Snigel i famnen och viskade till henne att de minsann skulle gå på upptäcktsfärd i trädgården. Och tänk vad det fanns att upptäcka i den trädgården! En alldeles fantastisk damm med porlande vattenfall och näckrosor. I dammen simmade dessutom ett helt stim av koifiskar - vissa större än självaste Snigel. Alla handtama fiskar som sprattlade glatt vid vattenytan till Snigels stora förtjusning. Snigel fick inte bada eller smaka på koifisk. Så mycket miljöträning tycker jag inte behövs. Jag tror hundnördsschäfermannen höll med. 

Så fick vi i alla fall miljötränat både fiskar och främmande män som valpnappar. Fina fisken med andra ord! (Fast vi bör nog ha ett samtal om det sistnämnda längre fram om jag ska vara ärlig. Valpnappning är ganska så okompatibelt med mina planer om att Snigel ska bo hos oss för evigt faktiskt. Så jag vet inte om vi behöver miljöträna just det momentet så väldans mycket mer.)

Vi avslutade vår visit i Västerås med lite mat. Där Snigel absolut inte fick smaka hamburgare, glass eller caffelatte. Inte alls fick hon smaka det. 





"Klappa Snigel dagen"

INågot som märkligt nog har varit en stor bristvara här i stora staden är folk som vill hälsa på Snigel, Ja, ni läste rätt. Hälsningsfolk. Bristvara. Förskräckligt är vad det är.

Hur någon inte kan vilja hälsa på Snigel är för mig en gåta. Jag menar... har ni sett henne? Kan man bli mer ljuvlig? Tydligen kan man det. Eftersom hon tydligen inte är ljuvlig nog att vara hälsningsbar. Fågelholkat oss har de gjort. Men inte hälsat.

Det kan ju visserligen eventuellt vara så att det är Snigels matte som är felet. För nej, jag är faktiskt inte alls lika ljuvligt söt som en Snigel. Ullig och lurvig? Ja, jo kanske eftersom jag slarvat bort min rakhyvel, men det är ju faktiskt inte mig folk ska klappa. De ska ju bara klappa på Snigel. En Snigel jag glatt står och håller fram samtidigt som jag ler mitt allra bredaste tandkrämsleende och nickar uppmuntrande. Jag förstår faktiskt inte vad som är fel. Men jag börja känna mig en smula oroad över de bristande sociala interaktionerna. Jag såg liksom framför mig hur ja skulle behöva värja mig med ett tennisrack och en stekspade mot folkmassan som trängdes omkring mig för att hälsa på valp. Så blev det visst inte.

Tills idag.

Idag var vi på Öppet hus hos Hundstallet . Numera även känt som "Klappa Snigel dagen". För det var det som dagen ägnades åt. Mängder med folk och hundar. Av alla åldrar, storlekar och raser. Tjoande barn, högljudda vuxna, skällande hundar och varmkorv. Och alla ville de klappa Snigel (kanske inte varmkorven. Den ville däremot Snigel gärna hälsa på). Det klappades och kliades och pussades och klämdes på en alldeles underbart tuff liten Snigel. Snigel hälsade glatt på nästan alla som kom fram. Barn som gamla. Män som kvinnor. Alla fick gosa Snigel om de ville. Sen hängde hon med på min arm och fyndade på loppmarknaden och tog en powernap lite då och då.

Det enda som stundvis bekymrade henne en aning var vissa hundar som skällde eller morrade obehagligt. Då fällde hon bak öronen och såg lite ynklig ut. Men det gick lika fort över varje gång.

Fantastiskt duktig var hon och jag vet inte hur många gånger jag fick berätta vilken ras det var samt bedyra att neeeeeej hon kommer inte bli i storlek med en bebismammut. Folk hör "pyreneisk vallhund" eller (vad som för dem låter:) "bläblaha dö pyrené" och sen utgår det från det lilla svarta luddet jag har i famnen automatiskt kommer att bli vitt och väga 70 kg inom kort.

Tänk vad snopen jag skulle bli om så var fallet. Då skulle jag behöva skaffa en större bil.










Trött i tålamodet

Som före detta illerägare anser jag mig vara en mycket tålmodig människa. I alla falla när det kommer till djur. Det är man liksom tvungen att vara när man har med dessa galna djur att göra. En iller gör nämligen ytterst sällan så som du vill. De gör däremot ytterst ofta precis det du inte vill. Och lyssnar mycket dåligt. Alltså kräver de sin man. Sin man full av tålamod. Av djurskyddsskäl. Annars är risken mycket överhängande att de omvandlas till pälstoffla eller någon form av huvudbonad. Flera gånger om dagen. 

Jag ägde iller i över 10 år. Jag hade antagligen landets pestigaste illrar. De mest kapabla barnen av alla. De som kunde allt och lite till. De som lyssnade minst och gjorde mest sattyg. Jag födde dessutom upp en mindre skara avkommor som visade sig vara exponentiellt sett mycket mera pestiga än sina förfäder. Mycket mer kapabla. Mycket mera pestiga (och ingen endaste av dem slutade sina dagar som vare sig toffla eller huvudbonad - bara så att ingen undrar).

Jag har alltså ganska så mycket tålamod skulle jag vilja påstå. 

Men när man under två dagars tid ägnat två hela kvällar åt att jaga efter valp som kutar genom lägenheten med ett kladdigt köttben för att peta in både valp och ben i en canvasbur där det är tänkt att kladdigheten skall förtäras utan att valpen för den sakens skull gör något annat än att springa ännu fortare med ben ut ur buren så blir jag faktiskt lite trött. Trött i armen. Trött i tålamodet. Och lite aningens yttepytt bekymrad över att jag i denna Snigel kan ha mött min överman. 


Tokkära i vårat nya popcorn

Det är något alldeles speciellt med en Berger des Pyrénées. Något som gör att de inte är som andra hundar. Även om Snigel är knappa 9 veckor så har hon redan det där speciella. Det där speciella som mest kan liknas vid nyårsraketer, smällkarameller, popcorn, bubblig champagne, sand under tårna en varm sommardag samt en överdos av koffein.

Allt de gör görs med en sådan intensitet och energi att man blir alldeles betagen. Ett "sitt" görs i en hastighet som när på spränger ljudvallen. Allt görs med ett svansvift, glittrig blick och ett bubbel som syns hela vägen ut i de yttersta pälsstråna på svanstippen. När en Snigel tittar på dig görs det med en sådan intensitet och pirrighet att det slår gnistor om hela hunden.

Det är en hund som sprakar igenom livet med en klackspark samtidigt som den vrålar "wiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiieeeeeeee!" och "japp japp!" till allt man föreslår. Den räds ingenting utan kör på som en ångvält - över, under eller igenom allt som kommer i dess väg. En lite nick från matte får hela Snigeln att brista ut i en tokfnissig helkroppsvitfning och man riktigt hör hur champagnekorkarna poppar.

Behöver jag säga att både jag och Lushund är tokkära i vårat nya popcorn?

Helt plötsligt har jag två valpar

Innan Snigel anlände så tyckte jag att Lushunden var en ganska så kapabel hund ändå. Det fanns ganska så många saker hon kunde tyckte hennes mycket opartiska matte. Dessa saker verkar hon inte kunna längre. 

Jag menar, ända sen Snigel kom har Lushunden slutat koka kaffe på mornarna, slutat packa mattes lunchlåda. Hon bäddar inte heller längre sin sida av sängen eller städar undan sina leksaker. Inte en enda gång har hon erbjudit sig att dammsuga eller torka golven. Det är som att hon gått i barndom helt plötsligt och blivit en ytterst nonchalant tonåring.

Hon kan inte heller längre saker så som "sitt", "ligg" eller "plats" eller att gå fint i kopplet. Mestadels blänger hon på mig och säger "mäh! sluta tjata". 

Vilka aktiviteter är det då som numera tar upp damens tid? Jo, numera är hon fullt upptagen med att anordna släpharerace genom lägenheten, med Snigel som självutnämnd släphare. Hon försökte till och med få igång lite vadslagning här hemma men där kände jag att jag faktiskt fick sätta stopp. De är faktiskt mindreåriga båda två. Och på något vis känner jag att en sådan aktivitet skulle påverka veckopengsförhandlingarna avsevärt. Till min nackdel.  

Att köra en rabiessmittad grävling genom en mangel i soffan är även det mycket tidskrävande aktivitet som upprepas minst 17 gånger per dag. Likaså "kast med liten valp" samt gyttjebrottning och kasslerrace ute på gården. Mycket viktiga saker med andra ord. Mycket viktiga. 

Helt plötsligt har jag två valpar. Inte en unghund och en valp. Två valpar. 

fredag 13 september 2013

Snigel utrustas framöver med en fallskärm

Jag och Fröken T hade en väl utarbetad plan för dagen. Heldag på BK med alla fem hundar. Heldag med kaffe, kaka och en himlans massa strukturerad effektiv agilityträning. Nåja. Vi lyckades i alla fall få med oss alla fem hundar. Vi lyckades även få i oss både kaffe och kaka. Sen lyckades vi visst inte med så mycket mer.

Att påstå att träningen gick dåligt är en pinsam underdrift. Att påstå att vi inte hade kul är dock ren och skär lögn.

När fyra av fem möjliga hundar har ungefär lika mycket geist och träningsvilja som inlagd sill är det liksom inte ens värt att försöka. När mattarna dessutom ligger och vrider sig i skrattplågor över hopplösheten i det hela så borde man egentligen bara gå hem.

Den enda som egentligen briljerade var Snigel. Och om man sätter hennes prestation i relation till hennes litenhet så briljerade hon faktiskt massvis. (Att den sen egentligen räcker med att hon fladdrar lite på ögonfransarna och jämfotaskuttar en sväng för att vi ska tycka att hon är helt briljant hör inte hit). Liten Snigel fortsatte att geopardspringa genom tunnlar. Dessutom tog hon den platta tunneln. Flera gånger. Utan att jag behövde hålla upp den. Det klarar knappt LusHunden. Men det är ganska så uppenbart att käraste Lushunden är lite mer av en försiktig karaktär än kamikazeSnigeln. KamikazeSnigeln försökte nämligen även flyga över gungan samt volta över A hindret. Samtidigt som hon fnittrade i högan sky och vrålade "Wiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiieeeeeee". Snigel utrustas framöver med en fallskärm. Och säkerhetslina. Och kanske en flytväst. Bara för att. Det finns nämligen ingen hejd på henne. Alls.

Vi avslutade eftermiddagen vid en halvt igenvuxen liten plaskpöl. En pöl som mest liknade en översvämmad trädgård med lerbotten. En pöl som snart innehöll 4,5 hundar. En pöls vars vatten lämnade ganska mycket i övrigt att önska gällande både lukt och kulör. En pöl vars vatten jag egentligen nog kanske helst inte hade velat bli duschad i från topp till tå. Men ingen verkade bry sig om våra eventuella åsikter.

I och med detta fick Snigel duscha för första gången. Som (o)väntat tog hon det med ett enda "wiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiieeeee!!" och lät sedan sig själv torka i det vinddrag hon skapade när hon turbosniglade genom lägenheten i 190 knyck.





















i geopardfart genom tunnlarna

Efter gårdagens arbetspass tänkte jag och Lushund att det var dags för Snigeln att bekanta sig med brukshundsklubben och agilityplan. En paus i mer lantlig miljö kanske var på sin plats.

Vi var ensamma på planen och jag tänkte att det här kommer att gå toppen. Gav Snigeln ett smaskigt ben och bad henne att stanna kvar på sin filt (haha!) medan jag och Lus tränade. Det gick inte så bra. Faktum är att det gick tokdåligt för alla inblandade parter. Snigel ville absolut vara med och leka agility men hon ville samtidigt även tugga på sitt ben. Så hon stod vid filten och hoppade jämfota, gnällde, skällde samtidigt som hon toktuggade på sitt ben. Ja må säga att det var mycket bra gjort av valping. Tänk så många saker hon klarar av samtidigt! Lushund hade ungefär samma problem fast tvärtom. Hon ville inte alls leka agility utan hon ville ligga på filten bredvid Snigel och mumsa i sig de bitar av benet som trillade ur munnen på den multitaskande Snigeln. Matte ville inte något alls av vad de ville. Matte ville att valp skulle mumsa på ben och att Lushund skulle hoppa hinder.

Lushund var så fokuserad på vad Snigel höll på med att sannolikheten att jag skulle lyckas få henne att göra något jag bad om var lika stor som sannolikheten att man kan få ett stim pirayor att sluta tugga på den halvätna grisen någon tappade i sjön. Det händer liksom inte.

Jag gav således upp och lät flickorna fnittra runt bäst de ville. Men vi lyckades faktiskt med en sak. En mycket bra sak. Att få Snigel att springa i tunnlar. Oj vad hon tultade sprang. Fort fort fort i snigelfart geopardfart genom tunnlarna och kampade och kampade sitt allra bästaste.



Sen var det dags för agilitykurs på klubben. Tänk vilken tur vi hade - miljö och passivitetsträning bredvid en massa tokskällande hundar. Väldigt bra eftersom vi faktiskt hittat något Snigel inte tycker om. Hundar som skäller. Då fäller hon bak öronen och ser alldeles ynklig ut. Så därför miljötränade vi skällande hundar i en hel timme.


Tokduktig Snigel och Lushund!