Inskolning och insikter

Sedan igår är även Snigel heltidsanställd på mitt och Lushundens jobb. Slut på praktiken och rakt in i allvaret. Det ska börjas i tid som någon vis nisse någon gång sa.

För Snigels del innebär detta att hon ansvarar för att Snigel  alla håller sig i skinnet i hundrummet. Man får alltså inte äta upp biabäddar, leksaker, matskålar, dörrkarmar eller väggar. Om man inte är en LusHund. För då har man enligt henne dispens och får tugga i sig precis vad man vill. Särskilt väggar. Och Biabäddar. Sniglar får däremot inte göra det.

Igår skötte sig Snigel ganska så exemplariskt större delen av dagen. Hon lekte, sov, lekte, sov och sen lekte hon lite till och varvade det med att sova en sväng. Fram emot kvällen blev hon dock lite ynklig och fick komma ut till oss andra i personalen istället.

Idag gick det ännu bättre. Hela långa dagen så klarade hon sig med de andra hundarna. Inget gnäll. Inget krångel. Hon lekte, sov, lekte, sov, manglade en rabiessmittad grävling med LusHund... ja ni förstår konceptet. Hon skötte sig alldeles strålande med de andra hundarna, som inledningsvis tog sig lite för pannan och suckade åt det nya valpfenomenet.

Ikväll blev det ett intensivt agilitypass för mig och Lushund. Snigel fick träna på att vara passiv i en bur vid sidan av. En bur som fylldes till bredden av tuggben, godis och aktiveringsleksaker (känner att det där verkligen hjälper med passiviteten... verkligen). Och det gick alldeles strålande. Inte. Inte alls speciellt egentligen. Efter 20 minuters tystnad och passivitet hade valpis faktisk t fått nog och ville ut. Ut nu. Eller få in en Lus i buren.  Vilket som. Tråkigt hade hon och det var helt klart någons fel.

Träningen med Lushunden kändes ganska så inkonsekvent och ojämn. Minstsagt. Efter första halvan av passet ville ja faktiskt helt lägga mig och gråta. På riktigt. Jag orkade inte mer. Lushunden hade lika mycket fart som den där pensionären med rollatorn med de punkterade däcken jag tidigare nämnt. När jag skickade henne in i en tunnel så fick jag liksom stanna upp, vänta, fundera på vart hon tog vägen, för att efter en stund börja leta efter en tredje utgång på tunneln som jag missat i hopp om att hon hade tagit en genväg ut. Det hade hon inte. Tyvärr.

Hur mycket jag än tjoade och tjimmade. Hur svettig och röd jag än blev i nyllet, så kunde jag knappt uppbringa ett ynka svansvift från Lushund. Kände mig som världens hemskaste, mest hopplösa mate som tvingar henne att genomgå denna plåga och bestämde mig nästan för att avanmäla oss från alla agilitykurser vi anmält oss till framöver.

För vad ska man göra när hunden ser lika moloken och slokig ut som en använd snuspåse som ligger inkilad mellan två gatstenar?

Men jag  vi körde på ändå. Andra halvan av träningen körde vi banträning. Då fick vi planen för oss själva när det var vår tur. Och jag gjorde faktiskt mitt bästa för att köra så kravlöst och roligt som möjligt. (LusHund har stora problem med krav. Stora. Ungefär som hennes matte). Och se på flygande bävrar vad det gick! (Titta för gudsskull inte på flygande border collies- då blir det orättvist igen). Lushund närpå sprängde ljudvallen (haha nä... men jämfört med rollatorn så). Svansen stod högt och viftades på. Samtidigt som hon gjorde exakt det jag viftade om. Att matte sedan inte riktigt visste vad det var hon viftade om gjorde kanske inte att vi klarade banan helt som den var tänkt. Men det som hände var att hon ändå följde mina tokvift. Helt åt skogen. Viften alltså, inte hunden.Vilket alltså innebär att hon är ganska så lyhörd för mina signaler. Något som också noterades var att ju snabbare jag sprang desstå mer öste hon på. Tidigare har jag inte märkt någon direkt skillnad där, och jag har ofta saktat ner lite extra för att hon ska hinna med att följa min handling, eftersom hon inte har något vidare hindersug. Tokdumt. Nu kändes det som att hon bara körde på. Instinktivt. Tidigare tror jag att hon, precis som matte, har överanalyserat det hela, vilket i sin tur lägger mer krav på henne. och ungefär då åker svansen ner och Lushund ser mer ut som Dobby i Harry Potter än vanligt.

Underbar känsla att faktiskt se att det finns fart i hunden även på agilityplanen. Nu är det bara matte som ska hitta nått bra ställe att byta sin ena av två vänsterfötter mot en högerfot samt lära sig vifta lite mer kontrollerat. Lite mer målmedvetet. Och framför allt skaffa bättre kondition för så här kan vi inte ha det!