Helt plötsligt har jag två valpar

Innan Snigel anlände så tyckte jag att Lushunden var en ganska så kapabel hund ändå. Det fanns ganska så många saker hon kunde tyckte hennes mycket opartiska matte. Dessa saker verkar hon inte kunna längre. 

Jag menar, ända sen Snigel kom har Lushunden slutat koka kaffe på mornarna, slutat packa mattes lunchlåda. Hon bäddar inte heller längre sin sida av sängen eller städar undan sina leksaker. Inte en enda gång har hon erbjudit sig att dammsuga eller torka golven. Det är som att hon gått i barndom helt plötsligt och blivit en ytterst nonchalant tonåring.

Hon kan inte heller längre saker så som "sitt", "ligg" eller "plats" eller att gå fint i kopplet. Mestadels blänger hon på mig och säger "mäh! sluta tjata". 

Vilka aktiviteter är det då som numera tar upp damens tid? Jo, numera är hon fullt upptagen med att anordna släpharerace genom lägenheten, med Snigel som självutnämnd släphare. Hon försökte till och med få igång lite vadslagning här hemma men där kände jag att jag faktiskt fick sätta stopp. De är faktiskt mindreåriga båda två. Och på något vis känner jag att en sådan aktivitet skulle påverka veckopengsförhandlingarna avsevärt. Till min nackdel.  

Att köra en rabiessmittad grävling genom en mangel i soffan är även det mycket tidskrävande aktivitet som upprepas minst 17 gånger per dag. Likaså "kast med liten valp" samt gyttjebrottning och kasslerrace ute på gården. Mycket viktiga saker med andra ord. Mycket viktiga. 

Helt plötsligt har jag två valpar. Inte en unghund och en valp. Två valpar.