Vi var ensamma på planen och jag tänkte att det här kommer att gå toppen. Gav Snigeln ett smaskigt ben och bad henne att stanna kvar på sin filt (haha!) medan jag och Lus tränade. Det gick inte så bra. Faktum är att det gick tokdåligt för alla inblandade parter. Snigel ville absolut vara med och leka agility men hon ville samtidigt även tugga på sitt ben. Så hon stod vid filten och hoppade jämfota, gnällde, skällde samtidigt som hon toktuggade på sitt ben. Ja må säga att det var mycket bra gjort av valping. Tänk så många saker hon klarar av samtidigt! Lushund hade ungefär samma problem fast tvärtom. Hon ville inte alls leka agility utan hon ville ligga på filten bredvid Snigel och mumsa i sig de bitar av benet som trillade ur munnen på den multitaskande Snigeln. Matte ville inte något alls av vad de ville. Matte ville att valp skulle mumsa på ben och att Lushund skulle hoppa hinder.
Lushund var så fokuserad på vad Snigel höll på med att sannolikheten att jag skulle lyckas få henne att göra något jag bad om var lika stor som sannolikheten att man kan få ett stim pirayor att sluta tugga på den halvätna grisen någon tappade i sjön. Det händer liksom inte.
Jag gav således upp och lät flickorna fnittra runt bäst de ville. Men vi lyckades faktiskt med en sak. En mycket bra sak. Att få Snigel att springa i tunnlar. Oj vad hon
Sen var det dags för agilitykurs på klubben. Tänk vilken tur vi hade - miljö och passivitetsträning bredvid en massa tokskällande hundar. Väldigt bra eftersom vi faktiskt hittat något Snigel inte tycker om. Hundar som skäller. Då fäller hon bak öronen och ser alldeles ynklig ut. Så därför miljötränade vi skällande hundar i en hel timme.
Tokduktig Snigel och Lushund!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar