Valptidsfunderingar

Inleder med att varna för eventuellt tåtrampar inlägg. Poängen är inte att trampa någon på tårna, men jag måste ändå för mig själv få lov att fundera över det här. 

På alla hundforum och liknande sidor så är ju valpdiskussioner ett måste. Tråd efter tråd med frågor om råd, desperata rop om hjälp gällande den galna valpen. "Ska det verkligen vara så här jobbigt", "min valp är galen", "Min valp är aggressiv", "Valpen tar över hemmet" osv osv i all oändlighet. Och ja, jag tycker verkligen synd om alla de som har det så kämpigt. Men kan inte annat än fundera på om det verkligen är så jobbigt - egentligen. Eller om det månne är jag som har fel på mina referensramar. Eller om jag bara har haft enorm tur med mina valpar?

För nu med valp nummer två i hemmet. En valp som jag hade förväntat mig skulle vara fullständigt galen. En valp som jag trodde skulle lära mig exakt hur jobbigt, kämpig, drygt och fullkomligt hårslitande det är att ha valp. Så känner jag fortfarande "vad det här allt?". 

Som nämnts flera gånger så är det enorm skillnad mellan LusHund och Snigel. Enorm säger jag. På alla fronter. LusHund var en väldigt enkel valp. Väldigt enkel. Det är jag medveten om. Hon blev i stort sett rumsren på två dagar. Hon började nästan säga till när hon behövde gå ut på en gång. Hon bet inte på saker. Hon förstörde ingenting. Hon älskade allt och alla. Hon tog ensamhetsträningen som en dans. Att hon sen var och förblir svår att motivera och träna, det är en helt annan femma. En femma som inte gör henne jobbig, bara speciell. Förutom de olyckor hon råkade ut för så fanns det inga som helsta moln på vår valptid. Det var bara sol, fnitter och regnbågar. 

Så nu med Snigel så tänkte jag att nu skulle det väl ändå vara min tur. Min tur att få slita mitt hår, min tur att få uppleva den där jobbiga valptiden. Som jag är övertygad om är enormt lärorik. Förutsatt att man överlever. 

Hade även blivit förvarnad om att Bergers faktiskt kan vara lite sådär extra jobbiga som valpar. Så jag var förberedd. Så förberedd som man någonsin kan bli. Men så flyttade Snigel in, och jag sitter fortfarande drygt två veckor senare och väntar på att det ska bli jobbigt. Snigel var dessutom den tuffare av syskonen som gärna använde tänderna, särskilt på fötter. Och skor. Mycket skinn på näsan på lilla fröken. 

Men helt ärligt. Med risk för att det här kommer att bita mig i stjärtfjädrarna framöver så måste jag ändå säga att oj vad enkel hon är! Inte som Lus, eftersom hon är en helt annan typ av hund. Men ändå enkel. Enkel mot vad jag hade förväntat mig. Enkel mot vad jag hör om andra valpar. 

Elle är det som sagt mina referensramar som är felkalibrerade? Det kan ju vara så enkelt. När man tidigare varit matte till en hel besättning med galna illrar som på daglig basis ägnade sig åt att tvättbjörna hemmet  samt fött upp ett större gäng galna små pirayor som i samlad trupp hängde en i knävecken eller bävrade sig igenom inredningen så kanske man inte har samma referensramar som en normal människa. Man kanske har en helt annan tolerans och definition av normala beteenden. Kanske. 

För jag tycker verkligen inte att Snigel är en jobbig valp. Tvärtom. 

Ja, hon har tänder, men de används endast i lek och bus (vilket väl är det enda mode valpar har förutom att sova?). Och hon vet oftast precis hur hårt det är okej att ta i när man leker. Ja, hon hänger i mina byxben när jag klär på mig, plockar strumpor av tårna och drar iväg under soffan med dem. Ja, hon kan ibland gå så upp i varv när hon är övertrött eller överstimulerad att ögonen ser ut att vara på väg att trilla ut ur skallen på henne och hon nästan glömmer att andas. Men då tar man bara upp henne, smeker henne över mungiporna och säger "paus", så lugnar hon ner sig och varvar ner. Ja, hon tvättbjörnar saker. Men hon håller sig faktiskt (än så länge) till saker som det är helt okej att tvättbjörna till oigenkännlighet. Eller så tvättbjörnar hon saker jag faktiskt får skylla mig själv över att jag lämnat framme. Nej, hon är inte rumsren. Inte någonstans faktiskt. Hon kissar ofta och mycket och säger inte till. Hon poopar även inne och äter upp det om hon får chansen. Men helt ärligt, förutom äckelfaktorn så är inte heller detta något jag anser vara jobbigt. Valpar gör sånt (kanske inte specifikt äta poop - men om man ser det positiva här så slipper jag ju plocka upp det). Det får man vara beredd på. Så länge jag fortsätter att springa ut med henne i tid och otid så kommer hon att bli rumsren. Förr eller senare. 

Hon har strulat med maten sen hon kom. Även om hon är hungrig så har hon liksom inte riktigt tid att äta. Hon beter sig lite som en envis treåring som dansar runt matbordet vid middagsdags och förstrött tar en tugga från smörgåsen som mamma håller fram, när hon dansar förbi. Hon har liksom inte tid. För att hon ska äta (och LusHund inte ska äta hennes mat), så behöver jag hålla mig kvar i samma rum. Gärna sitta på golvet och påminna henne om att det faktiskt finns mat att äta. För sånt viktigt glömmer hon annars. 

Hon är social och gillar folk. Speciellt folk som vill hälsa på henne. Men hon kan även bli låst på vissa människor som går förbi, eller folk som ser konstiga ut och skälla på dem. Speciellt om det är mörkt ute. Då reagerar hon på det mesta. Hon gillar hundar. Vissa hundar. Hundar hon känner. Där har hon ett fantastiskt bra hundspråk. Främmande hundar i koppel på avstånd skäller hon på. Vi jobbar på det och jag ser det inte, än så länge, som ett problem heller. Utan ytterligare en uppgift för oss att ta oss an. 

Hon klarar av att sitta i hundrummet på jobbet med de andra hundarna. Hon tar det faktiskt bättre än LusHunden, och roar sig mest med att leka hela havet stormar eller försöka pussa alla människor som går förbi genom gallret. Hon klarar av att vara själv. 

Hon hänger med överallt. Skuttar runt inne i stan. Åker tunnelbana, tvärbana och bil som om hon aldrig gjort något annat. Kör vilda race med andra hundar genom skogen. Hälsar på dem som vill hälsa på henne. Räds inte ljudet från flygplan som flyger förbi precis utanför fönstret med öronbedövande ljud från sina raketmotorer. Räds inte helikoptrar, sirener eller andra ljud som hör en bullrig stad till. 

Det enda jag just nu skulle kunna eventuellt sucka och muttra över är två saker. Två saker som jag egentligen inte har någon rätt att sucka över . Alls. Eftersom hon är valp. Eftersom inte ens min vuxna hund klarar av det. Eftersom man inte kan kräva att en hund kan något man inte har lärt dem. Men det skulle i så fall vara svårigheten att promenera med två hundar som trasslat in sig så pass i varandra att kopplen format ett kasslernät omkring dem. Och att hon inte klarar av att sitta uppbunden och titta på när jag tränar med LusHund utan att skälla. Och ingen av dessa saker är något jag tycker att man rimlighetsviskan kräva att en valp ska klara av. Alltså har jag ingenting att muttra och sucka över. 

Alltså funderar jag fortfarande på om jag helt enkelt har fått ännu en enkel valp. Eller om det är mina referensramar som behöver ses över. Eller om jag faktiskt på något undermedvetet sätt egentligen vet vad jag håller på med. Och faktisk handskas med mina valpar på ett sätt som gör att de funkar. Men det vore nästan lite för bra om det vore så. Att jag faktiskt kunde något. Så jag tror jag håller fast vid att jag har felkalibrerade referensramar. Eller att jag bara har haft turen att få väldigt snälla valpar. 

Eller så kommer valptidsmardrömmen att kicka in när hon har blivit lite äldre. Och jag kommer att få äta upp detta inlägg. Med tangentbord och allt.