Nu sätter jag P för fler veterinärturer

Våra söndagar går inte helt som tänkt. Inte på en enda fläck egentligen. Förra söndagen hade vi tänkt oss en trevlig hunddag ute i skogen med bonusfamiljen. En trevlig hunddag som inte alls blev någon trevlig hunddag. En trevlig hunddag som egentligen blev ganska så otrevlig. Sötaste Mollie blev akut kräksjuk och fick åka till veterinären. Först till mitt jobb där hon var hela dagen fram tills stängning. Misstanken var bland annat främmande kropp i magen så vi fick fortsätta vidare till Bagarmossen där hela kvällen spenderades med stackars Mollan som tillslut blev inlagd och fick stanna i två dagar innan hon var pigg nog att åka hem.

LusHund och Snigel var med som  moraliskt stöd. Eller störning kanske man ska säga. Miljöträning som tusan för lilla Snigel som tyckte det var tokroligt att vara hos veterinären. Där satt vi inne på et rum i flera timmar och klickertränade, klippte klor, hanteringstränade på undersökningsbord och toksov på en golvbrunn. Väldigt spännande hela alltihopet.

Så idag var det dags igen. Vi hade planerat en riktig Norsk Tur i skogen i det ruggiga höstvädret. En flera timmar lång tur. Matsäck och kaffe var packat och vi begav oss iväg för att träffa Fröken T och Duc. Men på vägen dit hade Fröken T upptäckt att Ducs ena framben plötsligt var dubbel så tjockt som det andra. Svullet kring hela leden och det sipprade ut var och sårvätska ur ett litet sår som han hade tilldragit sig dagen innan. Det såg inte alls bra ut och han hade väldigt ont. För att skoja till det lite så bestämde vi oss för att prova en annan klinik denna gång. Jag menar, Snigel har ju faktiskt redan miljötränat på Bagarmossen. Det blev istället Djurakuten nästa där stackars Duc fick spolat såret som snabbt hunnit bli väldigt infekterat och fult och satt ett drän.

Snigel skötte sig tokbra och satt så fint i mitt knä eller låg på golvet medan vi väntade. LusHund stod i sedvanlig ordning och gnällde och såg ynklig ut. Kan inte helt förstå hur jag har lyckats misslyckas så kapitalt med passivitetsträningen på den damen. Det är ganska så fantastiskt faktiskt.

Men nu tycker jag faktiskt att det räcker med olyckor för min kära bonusfamilj. Det har varit ett konstant farande in och ut på veterinärkliniker för dem de senaste månaderna. Olyckor, sjukdomar och ännu mer dumma olyckor. Jag blir alldeles ledsen i hjärtat när jag tänker på hur mycket tråkigheter de fått stå ut med. Så nu sätter jag P för fler veterinärturer för dem. P som i Permanent stopp. Så det så!