Sitt allra fortaste whippetspring

Igår hade vi hopp och lek för hela hundfamiljen. Fyra pyrrar och en LusHund. Hopp och lek vid en alldeles fantastik plaskpöl vi hittat nära klubben. Snigel tuffade på som ett litet ånglok och höll nästan jämn fart med de andra dårarna. Mycket hopp, skutt, sprattel och spring och en och annan tokblöt nergeggad hund. LusHund och Snigel ägnade i sedvanlig ordning mest sin tid åt att trassla in sig i varandras tassar med ett stadigt tar i varandras olika extremiteter. Mycket praktiskt eftersom det räcker gott och väl att koppla den ena om det skulle behövas sådana tilltag, man får liksom den andra på köpet. Som en fästing ungefär. Eller en lus. Dit den ena går hänger den andra ofrivilligt med.

Sen tränade vi agility. Eller försökte. LusHund reagerade som vanligt när vi skulle köra lite pedagogiska övningar och träna på våra problemområden. Inte alls. Hon traskade långsamt över hindren och pensionärstuffade med rollatorn genom tunnlarna där hon som brukligt måste gått vilse halva vägen igenom. Dubbelsuck och hårslitande för matte.

Snigel gasade på sitt allra bästaste genom tunnlar och vi började träna 2 x 2 metoden.

Sen byggde Bästa Fröken T en tokbra bana. En tokbra bana eftersom den egentligen var väldigt lätt och bara bestod av hopphinder, tunnlar, A-hinder och ett däck. En tokbra bana eftersom den tog upp hela planen och innebar att man var tvungen att tokspringa mellan hindren. Och att tokspringa, det har vi ju kommit fram till att Lus gillar. Att tokspringa när matte tokspringer gör dessutom att LusHund bara kör på. Som en tok. Och det gjorde hon. Oj vad hon sprang! Har faktiskt aldrig sett henne med en sådan fart på planen tidigare. Tror nästan hon sprang sitt allra fortaste whippetspring. Dessutom gjorde hon något väldigt Olusig. Hon tog hinder. Hon sökte sig själv mot de hinder jag skickade henne på, trots att de var fem meter ut från mig. Hon siktade själv och tog dem. Hinder efter hinder och jag fick springa mitt allra jätte snabbaste så att jag trodde jag skulle bryta höftleden. Ungefär.

Helt fantastiskt bra var hon! Klarade vi hela banan? Nix. Spelar det någon roll? Inte överhuvudtaget. För vi hade så roligt. Så in i bänken himlans tokroligt och det var så fantastiskt att se att LusHund tyckte att hela alltihopet var precis lika roligt.