Mera hundmässa

Yup! Ännu en dag i umptiarton hundars tecken. Eller töcken. Det sammanfattar ganska bra vart både jag och hundarna befinner oss nu. Ett dimmigt töcken. Och ännu ett inlägg om mina världsbästa hundar. Man kan antingen välja att se det som en frisk fläkt jämfört med alla inlägg som behandlar mina hundars muppighet samt fantastiska förmåga att i övrigt inte vara ett dugg som de ska, eller så kan man välja att se det som ännu ett skrytinlägg och himla lite med ögonen. 

Idag turades hundarna om om att traska runt på mässan alla tre. Och ja, än en gång måste jag ge en stående ovation och extra mycket glittriga guldstjärnor till mina fantastiska pärlor. Vilka tjejer jag har! Alla tre! Lus och snigel är ju rätt vana med sånt här och tar det med ro. Lus tar det med såpass mycket ro att så fort man står still börjar hon bjuda på alla tricks hon kan. Eller kommer ihåg kanske vi ska säga. Vilket i själva verket egentligen bara är att stå på händer mot valfritt föremål eller snurra runt. Och det gjorde hon. Mest hela tiden. Upp och ner. Och svansviftande gladlus. Snigel somnade varje gång vi stod stilla. Gårdagens mässbesök verkat ha laddat ur batterierna fullständigt. Något jag aldrig råkat ut för med en pyrre så jag börjar så smått bli orolig. Är de återuppladdningsbara? Jag fick liksom inte med nån laddare i valppaketet vad jag kan minnas och jag hittar vare sig uttag eller batterilucka. 

Fixa fortsatte att vara alldeles strålande! Envist försökte hon hälsa på var och varannan människa, lät sig nöjt bli klappad av de som noterade hennes hälsningsförsök. Och jag blir lika imponerad och förvånad varje gång. När frågan "är alla i rasen lika sociala och trevliga?" kom började jag titta mig över axeln för att se vem personen pratade med tills jag insåg att det var Fixa hon menade, en Fixa som just då stod tryckt tätt emot personen och njöt av att bli kliad på magen. Ehhh ja, hm alltså hon där e ju typ inte social var nog det första som slank ur mig innan jag kom på att det är hon ju visst. Och har nog varit det ganska så länge nu räknat från sen hon kom hit i september. Så pass social att halva världen har fått hälsa på henne, på eget och alldeles frivilligt initiativ, såpass social att hon låtit främlingar titta på hennes tänder, såpass social att hon bjudit in okända människor till lek tre minuter efter att de klivit in genom dörren, såpass social att hon försöker klättra upp i knäet på den långe främmande mannen iförd trenchcoat och hatt som klev in i lägenheten för ett tag sen, såpass social att hon tyckte att den storväxta mannen som, iförd arbetsställ, opedagogiskt kastade sig över henne för att klappa var alldeles fantastiskt mycket toppen. Så det är nog dags för matte att ta och kamma iordning sig lite och inse att fröken Räka inte är så ynkligt, larvigt tokräddsligt osocial längre och börja förbereda mig på att i framtiden riskera att hänga i änden på kopplet till inte en, men två tokfnittriga pyrrar som tillsammans gör gemensam sak i att älska hela världen genom att tvångla upp stackars oskyldiga på gatan. Hujeda mig! 

Den nya balansbollen som inhandlades idag bemöttes däremot med samma skepscism som alla nya föremål som introduceras till Räkan brukar göras. En panikdykning in under sängen så fort den var uppblåst. Pust! Tur för mig skulle jag väl vilja påstå annars så skulle jag nog tycka att allt liksom går lite för fort fram med fröken. Hon kan ju liksom inte gå och bli helt lobotomerad alldeles på en gång.

(Däremot smög hon fram efter 4 minuter och började äta godis från bollen, vilket är en minskning med ca 43 minuter undersängtryckande som vanligtvis inträffar när hennes neofobi går bananer så lite bekymrad blir jag allt!). 

Passade på att byta Snigels täcke till en större storlek, och nej hon blev vare sig mindre gullig eller mindre trött av det. 

                         

                                  

                                  

    

     

Stockholm Hundmässa

Förra året gick jag runt ensam på mässan och tänkte "nästa år, ja, nästa år är jag här med Snigel, Snigel som då är stor nog att ställas ut". Ja, så tänkte jag då. Riktigt så blev det inte. Ingen utställning för Snigel. Dels så visste jag inte om hon skulle stå på karensklassad medicin lagom till utställningen och dels vill jag inte riskera att ge henne en obehaglig upplevelse om domaren skulle råka peta fram smärta från hennes rygg. Alltså lade vi tidigt ner det projektet. Men, det blev faktiskt så ändå, att jag fick gå på mässan med både Snigel och Räka som idag agerat klapphundar i rasmontern. 

Att Snigel skulle tycka det var toppen det visste jag, men jag var osäker på hur hela mässmiljön skulle hanteras av den tidigare människorädda, stressade, miljökänsliga räkprylen. Men jag hade inte behövt oroa mig. Fröken skötte sig fenomenalt hela dagen. Traskade runt bland montrarna, gick fram för att hälsa och bli klappad av alla som lockade på henne. En stjärna helt enkelt. Det enda som hon reagerade på under dagen var vissa partier i golvet i ena hallen. Kan inte riktigt förklara konstruktionen,men första gången hon klev på ett sådant parti vickade en sten till och efter det var de superläskiga och hon kunde inte släppa den känslan på hela dagen. Förmågan att avreagera har vi ännu inte lyckats hitta någon giltig uppgradering för men vi på supporten jobbar så fort vi kan med att finna en lösning. Men förutom det var hon så in i bänken fantastisk. Barn, vuxna, stora, små, gamla, unga, alla fick klappa. Några fick till och med en puss. Makalösa lilla hund! För 3 månader sen, när hon kom, fick jag inte ens ta i henne. Nej, hon var såklart inte helt oberörd, det vore lögn att påstå, men hon var helt kontaktbar, tog godis, viftade på svansen och nosade runt vilket är helt makalöstbra saker med tanke på hur hon blivit tidigare nörnhin blivit stressad och fullständigt stängt ner all verksamhet. 

Snigel tjoade runt och älskade nästintill hela världen. Som väntat ungefär.

För att göra hela dagen ännu bättre slirade bästa Tant P och Herr Räv in på en tågräls nånstans imorse varpå Lus, som tyvärr inte kan vara monterhund då det än en gång saknas en Whipeltiemonter, slapp vara hemma ensam utan fick sällskap av kioskmongot från wingfield. Vilken lycka!

Shoppig blev det såklart av alldeles onödvändigt nödvändiga prylar vi bara måste ha och imorgon blir det ännu en vända för att shoppa de nödvändiga onödvändiga prylarna jag inte shoppade idag samt för att heja på Tant Tova och hennes ulligt gulliga mammuthund Divo i ringen och såklart kika på alla fina pyrrar som ställs ut. 

                                   

                                   

                                   

        

        

        

 

     

   

En minibäbisspecialsöksgrunk

Eftersom Snigeldjuret är satt på koppeltvång i en evinnerlig evighet och därmed lider av tjohooabstinens är det dags för matte att ge sig på lite andra uttröttande aktivititer. Eftersom jag väldans gärna vill ha kvar mina möbler ett tag till och väldans gärna vill slippa plocka ner Snigel från takkronan fler gånger än nödvändigt. Faktiskt så vill jag gärna slippa det helt och hållet.

Därför har vi börjat nosa (haha) på det här med specialsök lite á la K9nosework. Bara på bebisnivå. Bara lite så där på skoj. Typ. Vare sig jag eller hundarna har någon vidare koll på just det här med nosarbete (vi brukar liksom mest ägna oss åt att hänga i grantopparna ocj annat tjohooigt liksom) egentligen går till så vi testar oss helt enkelt fram. 

Tesilar, eukalyptus hydralat och lite plastmuggar har varit huvudingredienserna än så länge men jag insåg ganska snabbt att det kunde bli lite problematiskt. Dels eftersom doften sätter sig i plasten men även eftersom jag ganska så snabbt behövde ta på mig motorcykelhjälmen och fälla ner visiret då det började flyga plastmuggar likt golfbollar på en drivingrange. Opraktiskt. Särskilt eftersom visiret immade igen och jag konsekvent, av den anledningen, belönade för nos i fel kopp. 

Därför raidade jag Ikea igår (yup. På en lördag. En kvart efter löning. Tre kvartar före jul. Grattis til det kloka beslutet.) på jakt efter en budgetlösning på golfkoppsproblemet. Och i vanlig ordning kan man ju hitta det mesta på Ikea. Som till exempel glasburkar i perfekt storlek (plastlock tyvärr men jag påminner om bäbisnivån på projektet) som jag sedan tog med mig till badrumskroksavdelningen där jag glatt testade passform på handukshängare efter handukshängare tills jag hittade nått som passade. Lite möbeltassar och några buntband senare - voilá! En egen minibäbisspecialsöksgrunk!

Toknöjd över mig själv och fylld av förväntan satte jag igång med träningen på de tre hundarna som igår visade prov på att minst kunna sniffa fram ett eukalyptusblad i en avloppstank. Minst. 

Efter 4 minuter kunde jag konstatera att jag antagligen fått med mig fel hundar från skogen. Eller så har all eukalyptus inducerat nån form av koma på deras få hjärnceller. Snigel trodde det hela gick ut på att balansera sig runt banan och sen avsluta med ett svanhopp upp på min rygg. Sen gav hon upp och gick och åt upp en matta istället. Lus var helt säker på att vi tränade på att snurra. Och snurra. Ja. Det gjorde hon. Räkan? Damen som var mest taggad av dem alla igår? Ja, jo hon såg sökmojängen och lade benen på ryggen och flydde in under sängen. Neofob? Check. 

Men poäng för att jag inte blev av med mer än en matta samt slapp plocka ner Snigel från takkronan. Så egentligen lyckades jag ju ganska bra. Egentligen.

Shejpa hit å shejpa dit.

Jag har som vana att köra ett par 2 minuters shejpingpass med tjejerna strax innan vi går och lägger oss. Dessa pass brukar vara av ganska larvig karaktär med inte så mycket annat mål än att ge tjejerna lite ytterligare hjärngympa. Men även om passen är larviga så brukar det ju ofta bli så att man väljer att shejpa in något specifikt och där brukar min fantasi många gånger tryta klockan 23:04 på en tisdagskväll till exempel. Så därför har vi börjat med något nytt för att minimera fantasibristen hos matte.

Det vi gör är helt enkelt att första hunden jag tränar med får "välja" vilket beteende vi ska jobba med för alla tre. Det går till som så att när första hunden börjar sitt pass så brukar denne, förutsatt att det är Lus eller Snigel, bjuda på en helsikes massa beteenden och utav de beteenden som bjuds första säg 10 sekunderna så väljer jag snabbt ut ett som jag tror att vi kan utveckla till något riktigt onödigt och larvigt. Sedan får alla tre jobba med det här beteendet under nästkommande 3-5 två minuters pass som vi kör.

Anledningen till att fröken Räka inte har fått "välja" beteende är helt enkelt eftersom hon hittills inte bjuder på något annat än sitt och ligg och har överlag varit väldigt oförstående till det här med frishejping. Därför har vi jobbat oerhört mycket med lekar som "100 saker man kan göra med en låda" för att öka hennes vilja och förståelse för det här med att bjuda på beteenden. Det har väl gått med blandad framgång och det har tagit mycket längre tid än jag trodde faktiskt. Särskilt eftersom hon oftast blir oerhört skeptisk till alla föremål jag presenterar i en träningssituation.

Men nu! Nu äntligen känns det som att det börjar lossna! För igår fick Räkan för första gången "välja" trick, och det gjorde hon med bravur. Två mikrosekunder efter att passet började (efter att hon i sedvanlig ordning bjudit på sitt och ligg) kastade hon sig förbi mig med öppen mun för att få tag på timern vid min sida (och just där såg jag såklart krokodilen i Peter pan framför mig - tick tock, tick tock) och precis i det ögonblicket då snoken passerar förbi min axel klickar jag och fröken hajar till. Ett par sekunder senare testar hon samma sak igen men stannar till lite längre men nu vid min kind. Fyra klick senare fick jag trevande nosduttar på trutregionen. Och på den vägen vart det. Det här nog första gången lyckades jag shejpa in samt lägga signal på ett beteende som inte är sitt eller ligg på fröken.Vilken lycka! Och vilken härlig attityd hon hade. Av alla tre var det hon som fick fram slutbeteendet först och var dessutom den som förstod det här med att det bara lönar sig att bjuda på beteendet om hon får en signal.

Beteendet vi jobbade med var inget häftigare än "puss", där jag vill ha en ordentlig nosdutt mot min mun, utan slaffstunga. Något som visade sig bli nästintill omöjligt för Snigel att få till. För slaffsa, det är ju det hon gör bäst liksom.

Morgonen därpå kände jag att det där kanske inte var det bästa tricket att jobba på och jag förstod varför jag faktiskt inte tränat in det tidigare med två väldans pussglada hundar och en Lus. Narig, torr och äckligt svidiga läppar blev resultatet. Men ändå.

Nu väntar jag med spänning på vad kvällens pass bjuder på. Det är Snigels tur och känner jag henne rät bör jag utrusta mig själv med hockeyhjälm och sätta fallskärm på Lushund.

När hjärnan inte riktigt är kopplad till kroppen

Jag har som vana att servera ett utav hundarnas mål i någon form av aktiveringsleksak eller matskål. Av praktiska skäl och säkerligen grundat i en yttepytte gnutta självbevarelsedrift hos den larvigt morgontrötta matten har det blivit kvällsmålet som serverats så här. Självbevarelsedrift eftersom jag ser framför mig hur jag häller filmjölken i Dogmazen och själv glatt mumsar i mig en skål med färskfoder. Jag ä liksom inte tillräckligt vaken för övningar mer avancerade än att få på mig kläder sådär på morgonkvisten. Och det är knappt så att jag lyckas med det ska ni veta.

Fler som bevisligen inte är tillräckligt vakna i arla morgonstunder är lilla fröken Lushund. Tillräckligt vaken för att peta matte i ögat med gastassen tio minuter innan väckarklockan ringer det är hon alldeles säkert. Även tillräckligt vaken för att skutta ur sängen och tvärnita in i köket så fort hon hör min hand nudda kylskåpshandtaget. Sådant är hon definitivt tillräckligt vaken för. Men pigg, nej det skulle jag väl inte vilja påstå att hon är.

Något som tydligt märktes i morse. För just idag kände jag mig såpass säker på att jag inte skulle hälla flingorna i Dogmazen att jag valde att servera Lusens mat i en sådan. En förväntansfull Lus står och tindrar med ögonen vid mina fötter. Sätter ner skålen och möts av en om möjligt längre lussnok än vanligt. Ögonen ploppar nästan ur skallen på henne samtidigt som hon börjar vissna likt en tulpan utan vatten. Nosar på leksaken, suckar, och tittar sedan uppgivet på mig innan hon besviket lommar ut och lägger sig i korgen.

Vadfalls? Är hon sjuk? Är min första tanke. Innan jag såklart kommer ihåg hur det ligger till. Lushunden må kunna bli fysiskt aktiv på en halv sekund när det vankas mat med det tar minst fyrtiofem minuter innan hjärnan blivit uppvärmd och ihopkopplad med resten av kroppen. Vilket i det här fallet innebär att hon inte kommer att få frukost på minst fyrtiofem minuter. Vilket i själva verket innebär att det inte blir någon frukost alls eftersom både  Räkan och Snigels hjärnor ständigt går på autopilot och således inte behöver någon uppvärmning. Någonsin.

Snäll som jag är hällde jag över maten i en vanlig skål så att den arma hunden fick sin frukost ändå. För jag vet ju precis hur det känns det där med att hjärnan inte riktigt är kopplad till kroppen.

It's the end of tjoho as we know it...

Gårdagens Snigelrehab gjorde mig återigen ganska så bitter. Visserligen är den här bitterheten helt och hållet orsakad utav Snigelmattens ständiga brist på compliance. Men efter att ha gett mig själv en ordentlig spark där bak så återgick jag till att vara bitter. Men tack vare sparken där bak känns det nu legitimt att vara det.

Snigel fick nämligen tjohoa lös i helgen. Flera gånger. Hon har nämligen varit extremt ohalt i en och en halv vecka lite drygt och har klarat av att tjohoa runt lite då och då utan snöre ett par gånger sen dess. Alltså gick vi all in på en koppelfri skogspromenad i helgen. Resultat på det? Jo. Aj. Massor med Aj och återigen en halt snigel. Spark där bak på matte som sagt. Men hältan gick över på mindre än ett dygn så det vart ju inte så värstans toklänge som hon gick runt och snedbelastade. Men nog räckte det.

Räckte med råge för att återigen försämra Snigels rygg och ge henne ännu mera Aj i både rygg, höfter och lårmuskler. Och återigen fick vi tag ett steg tillbaka vad gäller hennes rehabilitering. Och det är här jag känner mig ganska så bitter. Det var ju inte som att Snigelprylen hade nog med problem. Eller? Behövde hon verkligen dra på sig ytterligare en i form av den där envisa senskadan? Var det verkligen nödvändigt. För det känns som att så länge hon har den så kommer hennes övriga rehab knappast avancera i något högre tempo än vad en sengångare håller. Vilket känns sorgligt mycket bittert.

Det värsta av allt är att senskador tar snablans lång tid på sig att läka. Och tills skadan är läkt är Snigel nu tvingad att gå i koppel. Hela tiden. Jämt. I upp till sex månader. Nej, jag snubblade inte på tangenterna. Sex MÅNADER. I koppel. På riktigt. För att sätta det i perspektiv så skulle jag vilja påminna om att det är bara lite drygt sex månader kvar till midsommarafton. Så länge kan Snigel tvingas att alltid vara kopplad. Ingen lek. Inget tjoho. Inget grävlingsmangel. Ingen livskvalité om man heter Snigel. Nästintill ingen alls. För Snigel, ja, hon lever för sitt tjoho. Det är liksom det hela hon består utav. Päls och tjoho. Och ganska mycket galenskap. Det är liksom hela hennes innehållsförteckning där jag nu måste plocka ifrån henne dryga 66%. 66% Snigel. Borta. I en halv evighet.

Bitter. Ledsen. Arg. Och väldigt nervös över hur samtalet där jag förklarar det här för henne kommer att gå. Något säger mig att det inte kommer att mottas speciellt väl.

Men det här innebär ju även att det inte finns en chans i världen att hon kommer att vara färdig rehabbad på de 10 veckor som veterinären hade räknat med. Inte en chans. Och det innebär även definitiv paus i agility på obestämd tid.

Bitter. Och ledsen. Japp japp.

Fäll ner porröronen!

Jamen för gudsskull!  Om det INTE var okej att leka porrfilmsinspelning i min soffa så kan ni vara ganska så himlans säkra på att det är precis lika mycket inte okej att leka porrfilmsinspelning i sovrummet. Under sängen. Så att det både dunsar och gnisslar i gångjärnen så till den milda grad att det hörs både uppåt och nedåt i hela huset. Kan vi bestämma att vi är överrens om det här nu?

Fäll ner porröronen Snigel. Jag pratar med dig. Ja, precis. Just precis du. Och rulla in tungfladdret. Tack. 

Men sluta klappra med tänderna! Du är ingen jädra slagborr! 

<a href="http://www.bloglovin.com/blog/10643135/?claim=6aexg6rjkk8">Follow my blog with Bloglovin</a>