Snigel fick nämligen tjohoa lös i helgen. Flera gånger. Hon har nämligen varit extremt ohalt i en och en halv vecka lite drygt och har klarat av att tjohoa runt lite då och då utan snöre ett par gånger sen dess. Alltså gick vi all in på en koppelfri skogspromenad i helgen. Resultat på det? Jo. Aj. Massor med Aj och återigen en halt snigel. Spark där bak på matte som sagt. Men hältan gick över på mindre än ett dygn så det vart ju inte så värstans toklänge som hon gick runt och snedbelastade. Men nog räckte det.
Räckte med råge för att återigen försämra Snigels rygg och ge henne ännu mera Aj i både rygg, höfter och lårmuskler. Och återigen fick vi tag ett steg tillbaka vad gäller hennes rehabilitering. Och det är här jag känner mig ganska så bitter. Det var ju inte som att Snigelprylen hade nog med problem. Eller? Behövde hon verkligen dra på sig ytterligare en i form av den där envisa senskadan? Var det verkligen nödvändigt. För det känns som att så länge hon har den så kommer hennes övriga rehab knappast avancera i något högre tempo än vad en sengångare håller. Vilket känns sorgligt mycket bittert.
Det värsta av allt är att senskador tar snablans lång tid på sig att läka. Och tills skadan är läkt är Snigel nu tvingad att gå i koppel. Hela tiden. Jämt. I upp till sex månader. Nej, jag snubblade inte på tangenterna. Sex MÅNADER. I koppel. På riktigt. För att sätta det i perspektiv så skulle jag vilja påminna om att det är bara lite drygt sex månader kvar till midsommarafton. Så länge kan Snigel tvingas att alltid vara kopplad. Ingen lek. Inget tjoho. Inget grävlingsmangel. Ingen livskvalité om man heter Snigel. Nästintill ingen alls. För Snigel, ja, hon lever för sitt tjoho. Det är liksom det hela hon består utav. Päls och tjoho. Och ganska mycket galenskap. Det är liksom hela hennes innehållsförteckning där jag nu måste plocka ifrån henne dryga 66%. 66% Snigel. Borta. I en halv evighet.
Bitter. Ledsen. Arg. Och väldigt nervös över hur samtalet där jag förklarar det här för henne kommer att gå. Något säger mig att det inte kommer att mottas speciellt väl.
Men det här innebär ju även att det inte finns en chans i världen att hon kommer att vara färdig rehabbad på de 10 veckor som veterinären hade räknat med. Inte en chans. Och det innebär även definitiv paus i agility på obestämd tid.
Bitter. Och ledsen. Japp japp.
Jag kan satsa pengar på att fysioterapeuten jag tidigare föreslagit till dig kan ha din hund på rätt bana igen inom några veckor, vilket det kanske kan vara värt istället för att vara kopplad 6 månader? Torde vara attraktivt? Vill inte att ni ska behöva bara ledsna och bittra. =)
SvaraRaderaVi har 5 gånger kvar på rehab på Albano (10 ggr klippkort) som vi ska gå klart innan det är aktuellt att byta ställe. Men jag måste nog förtydliga att jag är väldigt nöjd med den vård vi får där på deras rehabavdelning. Så det är inte på grund av den som Lycka inte blivit bättre utan på grund av mattes evinnerliga svårighet att hålla hunden kopplad samt Lyckas förmåga att hela tiden slå ihjäl sig på nya sätt (vilket visserligen hänger ihop med bristen på koppel). Vi har en tid bokad till Ole Frykman för vidare utredning samt second opinion i januari, efter det kommer jag ta nya beslut om vart vi ska rehabba om vi ska byta ställe och då är jag ytterst tacksam för alla tips jag kan få :D
SvaraRaderaStackars lilla snigel.. Men jag är säker på att det ordnar upp sig i slutändan! Försök att inte trycka ner dig själv för hårt, du ville bara din hund väl. Förstår din frustration o bitterhet.
SvaraRaderaPs. du skriver riktigt bra. Som någon sa innan, du hade kunnat skriva en barnbok! (o förstås en för vuxna med, tycker jättemycket om att läsa dina inlägg för de är lätta o underhållande)
Typ längst ner på sidan, gällande behandling av skador i leder, ligament och senor: https://www.facebook.com/sostassar
SvaraRadera(Och det gick snablans snabbt, det är min hund på kortet)