Shejpa hit å shejpa dit.

Jag har som vana att köra ett par 2 minuters shejpingpass med tjejerna strax innan vi går och lägger oss. Dessa pass brukar vara av ganska larvig karaktär med inte så mycket annat mål än att ge tjejerna lite ytterligare hjärngympa. Men även om passen är larviga så brukar det ju ofta bli så att man väljer att shejpa in något specifikt och där brukar min fantasi många gånger tryta klockan 23:04 på en tisdagskväll till exempel. Så därför har vi börjat med något nytt för att minimera fantasibristen hos matte.

Det vi gör är helt enkelt att första hunden jag tränar med får "välja" vilket beteende vi ska jobba med för alla tre. Det går till som så att när första hunden börjar sitt pass så brukar denne, förutsatt att det är Lus eller Snigel, bjuda på en helsikes massa beteenden och utav de beteenden som bjuds första säg 10 sekunderna så väljer jag snabbt ut ett som jag tror att vi kan utveckla till något riktigt onödigt och larvigt. Sedan får alla tre jobba med det här beteendet under nästkommande 3-5 två minuters pass som vi kör.

Anledningen till att fröken Räka inte har fått "välja" beteende är helt enkelt eftersom hon hittills inte bjuder på något annat än sitt och ligg och har överlag varit väldigt oförstående till det här med frishejping. Därför har vi jobbat oerhört mycket med lekar som "100 saker man kan göra med en låda" för att öka hennes vilja och förståelse för det här med att bjuda på beteenden. Det har väl gått med blandad framgång och det har tagit mycket längre tid än jag trodde faktiskt. Särskilt eftersom hon oftast blir oerhört skeptisk till alla föremål jag presenterar i en träningssituation.

Men nu! Nu äntligen känns det som att det börjar lossna! För igår fick Räkan för första gången "välja" trick, och det gjorde hon med bravur. Två mikrosekunder efter att passet började (efter att hon i sedvanlig ordning bjudit på sitt och ligg) kastade hon sig förbi mig med öppen mun för att få tag på timern vid min sida (och just där såg jag såklart krokodilen i Peter pan framför mig - tick tock, tick tock) och precis i det ögonblicket då snoken passerar förbi min axel klickar jag och fröken hajar till. Ett par sekunder senare testar hon samma sak igen men stannar till lite längre men nu vid min kind. Fyra klick senare fick jag trevande nosduttar på trutregionen. Och på den vägen vart det. Det här nog första gången lyckades jag shejpa in samt lägga signal på ett beteende som inte är sitt eller ligg på fröken.Vilken lycka! Och vilken härlig attityd hon hade. Av alla tre var det hon som fick fram slutbeteendet först och var dessutom den som förstod det här med att det bara lönar sig att bjuda på beteendet om hon får en signal.

Beteendet vi jobbade med var inget häftigare än "puss", där jag vill ha en ordentlig nosdutt mot min mun, utan slaffstunga. Något som visade sig bli nästintill omöjligt för Snigel att få till. För slaffsa, det är ju det hon gör bäst liksom.

Morgonen därpå kände jag att det där kanske inte var det bästa tricket att jobba på och jag förstod varför jag faktiskt inte tränat in det tidigare med två väldans pussglada hundar och en Lus. Narig, torr och äckligt svidiga läppar blev resultatet. Men ändå.

Nu väntar jag med spänning på vad kvällens pass bjuder på. Det är Snigels tur och känner jag henne rät bör jag utrusta mig själv med hockeyhjälm och sätta fallskärm på Lushund.