Pryla upp morgonpigga människor med en toffel

Igår hände något fantastiskt. Något inte mindre än helt otroligt. Jag vaknade klockan 06.13. Av väckarklockan. Förstår ni? Av väckarklockan! Det betyder alltså att jag INTE har vaknat av en valp som stökar runt för att pinka eller poopa i min säng. Och just igår betydde det även att nämnda valp INTE hade vare sig pinkat eller poopat i min säng! De i särklass bästa fem timmar och tretton minuters sömn jag haft i mitt liv. Hoppet tändes. Livsglädjen kom tillbaka. Lusten att pryla upp hela morgonpigga världen med en foppatoffla avtog. Jag kände hur jag fick tillbaka mitt liv igen. Tänk att slippa stå ute i t-shirt, trosor och foppatofflor(ja, jag glömmer att klä på mig) skelande likt en fladdermus i motljus i solens första trevande strålar sisådär mitt i natten och vänta på att valpen ska kissa samtidigt som man inser att man faktiskt är halvnaken och hoppas att ingen i grannskapet är vaken. Magiskt säger jag bara. Helt jäkla magiskt. 

Men som i alla Disneyfilmer så har varje saga ett slut. I just min Disneyfilm kom slutet snabbare än vad jag finner är rättvist och jag är nu åter tillbaka i att vilja pryla upp morgonpigga människor med en toffel. 

Förvisso fick jag idag sova ända fram till 06.54 på min sovmorgon. Förvisso. Men sedan upprepades morgonkatastrofen från häromdagen till nästan punkt och prickar. Ut med valp för pink, nöjd över att hon ännu en natt inte kissat i sängen. Valp kissar oroväckande nog inte. Istället knatar valp iväg i överljudshastighet för att sätta sig och poopa framör grannporten. Skit. Eller poop. Mina ickeexisterande pjmasbyxor har inte heller denna gång bajspåse i sin icke existerande ficka. Så även denna gång får jag leta rätt på ett löv för att kunna förpassa valpexkrementen till lämplig plats. Denna gång hittar jag åtminstonne poopet direkt eftersom det fortfarande delvis sitter kvar i valpen som bevisligen kommit på det fina med att äta gräs. Långt gräs. När det uppdraget är slutfört dröjer det oroväckande länge till att valp pinkar. Oråd anas. Något som självfallet inte är obefogat. 

Valpynglet har självklart återigen kissat i sängen umder natten. På täcket. Just ungefär precis där jag bör ha haft ett ben. Mer än någonsin börjar jag fundera på om jag över huvudtaget är att betrakta som en levande organism när jag sover nuförtiden. Känner mig lite mer som en överhettad gammal bilmotor som inte inger någon några förhoppningar till att någonsin starta igen tills någon smäller till den med en slägga och den plötsligt hoppar igång. Och alla blir exakt lika förvånade över att den gamla Saaben visst tänker rulla några mil till. Igen. 

För eller senare kanske det kommer ett inlägg om valpens egenskaper som inte rör dens förmåga att uträtta sina behov på olämpliga ställen. Men först måste jag nog komma ikapp mig med tillräckligt mycket sömn för att bilda mig en uppfattning om valpens alla fantastiska attribut som inte bara involverar vokaler.