När hjärnan inte riktigt är kopplad till kroppen

Jag har som vana att servera ett utav hundarnas mål i någon form av aktiveringsleksak eller matskål. Av praktiska skäl och säkerligen grundat i en yttepytte gnutta självbevarelsedrift hos den larvigt morgontrötta matten har det blivit kvällsmålet som serverats så här. Självbevarelsedrift eftersom jag ser framför mig hur jag häller filmjölken i Dogmazen och själv glatt mumsar i mig en skål med färskfoder. Jag ä liksom inte tillräckligt vaken för övningar mer avancerade än att få på mig kläder sådär på morgonkvisten. Och det är knappt så att jag lyckas med det ska ni veta.

Fler som bevisligen inte är tillräckligt vakna i arla morgonstunder är lilla fröken Lushund. Tillräckligt vaken för att peta matte i ögat med gastassen tio minuter innan väckarklockan ringer det är hon alldeles säkert. Även tillräckligt vaken för att skutta ur sängen och tvärnita in i köket så fort hon hör min hand nudda kylskåpshandtaget. Sådant är hon definitivt tillräckligt vaken för. Men pigg, nej det skulle jag väl inte vilja påstå att hon är.

Något som tydligt märktes i morse. För just idag kände jag mig såpass säker på att jag inte skulle hälla flingorna i Dogmazen att jag valde att servera Lusens mat i en sådan. En förväntansfull Lus står och tindrar med ögonen vid mina fötter. Sätter ner skålen och möts av en om möjligt längre lussnok än vanligt. Ögonen ploppar nästan ur skallen på henne samtidigt som hon börjar vissna likt en tulpan utan vatten. Nosar på leksaken, suckar, och tittar sedan uppgivet på mig innan hon besviket lommar ut och lägger sig i korgen.

Vadfalls? Är hon sjuk? Är min första tanke. Innan jag såklart kommer ihåg hur det ligger till. Lushunden må kunna bli fysiskt aktiv på en halv sekund när det vankas mat med det tar minst fyrtiofem minuter innan hjärnan blivit uppvärmd och ihopkopplad med resten av kroppen. Vilket i det här fallet innebär att hon inte kommer att få frukost på minst fyrtiofem minuter. Vilket i själva verket innebär att det inte blir någon frukost alls eftersom både  Räkan och Snigels hjärnor ständigt går på autopilot och således inte behöver någon uppvärmning. Någonsin.

Snäll som jag är hällde jag över maten i en vanlig skål så att den arma hunden fick sin frukost ändå. För jag vet ju precis hur det känns det där med att hjärnan inte riktigt är kopplad till kroppen.