Man skulle ju åtminstone kunna tro det. Snigel är minst sagt vad man skulle kunna kalla en frequent flyer hos veterinären. Det blir liksom inte tillräckligt mycket händ i vardagen om man inte försöker slå ihjäl sig minst en gång om dagen. Ungefär.
Snigel blev som ju som bekant halt för två veckor sen, en hälta som tur nog gick över nästan lika snabbt som den kom och veterinären hittade ingenting konstigt förutom att hon verkar ha en muskelknuta i ländryggen som ömmar lite när man klämmer på den. En knuta som inte helt otroligt skulle kunna bero på att djuret ägnar större delen av sina dagar med att glatt och flärpigt stå och tiggerstudsa på sina bakben.
Knappt fyra dagar efter att hältan på vänsterbak gick över så står Snigel och hoppar sitt mestaste på en kollega varpå hon plötsligt skriker till och blir blockhalt i högerbak. Det här kändes helt klart mystiskt så vi bestämde oss för att röntga henne. Det skulle ju kunna vara så att det det faktisk är något riktigt fel på djuret. Det skulle det faktiskt kunna vara. Annars så kanske vi äntligen skulle få svar på vart hennes studsiga fjädrar är installerade någonstans.
Röntgen visade ingenting som skulle förklara hältan. Den hittade inte heller några fjädrar. Vilket får mig att tvivla på röntgenmackapärens kompetens. Faktiskt. För jag är ganska så säker på att hon har minst två fjädrar, ett i varje bakben. Minst.
Hur som helst så vart Snigeln ohalt bara några minuter efter blockhältan och har sedan dess tjoat runt som vanligt igen. Så pass mycket som vanligt att hon kände nödvändigheten att återigen försöka slå ihjäl sig igen lite sådär fiffigt i förra veckan.
Var ute med hundarna i skogen på lunchen. De tjoade runt precis lika glatt och galet som vanligt. Inget konstigt med det. Inga incidenter. Inga Snigelvrål. Ingen hälta. Men väl på jobbet så lyfter jag upp henne och upptäcker att jag har blod över hela armen. Inte mitt blod. Snigelblod. Och jomenvisst ser ni. Snigel har gjort det igen. Denna gång var det en trampdyna vid ena frambenets sporre som fått sätta livet till och fått sig ett riktigt fult skärsår. Ett skärsår som definitivt behövde sys ihop.
Sagt och gjort, några timmar senare gick jag hem med en ihopsydd Snigel som var lika hög som Eiffeltornet. Söta sköterskan på jobbet tycker nämligen inte att Snigel ska få ha ont så hon fick en liten special sedering. En sedering som resulterade i att Snigel såg rosa elefanter i ungefär 6 timmar samtidigt som hon var övertygad om att hon var stjärnan i Footloose på äkta 80-tals manér.
Som den ömsinta matte jag är så spenderade jag eftermiddagen dubbelvikt av skrattkramp över den footlooseflärpande elefantjagande Snigeln. Men med tanke på det konstanta plånboksskavet och hjärtsnörpande detta lilla djur ger mig så tycker jag att jag är i min fulla rätt att skratta lite åt eländet. Faktiskt.
Dagen därpå hade Snigel lämnat 80-talet och var precis som vanligt. Och då menar jag verkligen precis som vanligt. Så mycket som vanligt att efter cirka 23 minuter i hundrummet iförd krage och tassbandage så var Snigel plötsligt inte så mycket iförd vare sig krage eller bandage så mycket som att hon tjoade runt och klättrade i takbjälkarna. Och eftersom hon är som hon är så kunde hon såklart inte bara ta av sig kragen som en vanlig hund. Nej. Snigeln åt helt sonika upp de plastiga halsbandsfästena runt om kragen. Alla fem stycken. Gott.
Detta ledde följaktligen till tvångsmatning av Snigel med sparris. Inte gott.
Under tiden jag letade efter en ny krage och något att sätta fast den med ordentligt samt attiraljer för att lägga ett nytt tassbandage fick snigelodjuret ha på sig en uppblåsbar krage samt ett tasskydd i gummi med kardborrband runt om. Efter åtta minuter kommer jag tillbaka och hittar snigel i takbjälkarna igen. Utan krage. Utan tasskydd. Kardborrebanden har hon ätit upp.
Mera sparris.
Mera magknip på matte.
Därefter blev Snigel inkvarterad i bur inne på stall med en krage hon omöjligt kan ta sig ur. Och ja, jag säger omöjligt eftersom vi nu testkört den i snart 4 dagar och den sitter fortfarande kvar! Tjoho!
Så ja, nu väntar ytterligare cirka 9 dagar av gummituta på tass, bandageomläggning och krage samt minimalt med tjohoo i hopp om att detta läker ihop.
Jag hoppas även att Snigel fyllt sin slåihjälsigkvot för i år. Men jag inser ju själv hur naivt det däringa hoppet är. Mer realistiskt borde vara att hoppas på skadefria minuter och kanske timmar. Kanske.
Om den här valpen överlever sin ettårsdag så skulle man ju eventuellt kunna undra om jag själv kommer att överleva min 32-års dag. Man skulle ju kunna undra. Faktiskt.
Den här filmen är FÖRE rosaelefant sederingen, det blev alltså värre... mycket värre. Eller bättre, beroende på vilken humor man har.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar