Ett: prokastinera skrivandet in i det oändliga. Eller tills jag glömt vilken hund jag tränad, vart vi tränade och om det ens var jag själv som tränade. En tom sida i ett anteckningsblock, finns det något mer ångestframkallande?
Två: skriva tills jag får omvänd skrivkramp. Sida upp och sida ner. Inledningsvis berör jag såklart de viktigaste punkterna i träningen men allteftersom pennan far över det tidigare tomma anteckningsblocket drabbas jag av omvänd skrivkramp. Jag skriver tills jag bokstavligen får kramp. Efter en sida eller två har jag lämnat träningen och sitter antagligen och finurlar över viktgheter såsom hur man får in hela päron i sådana där spritflaskor med päronlikör eller varför det alltid, oundvikligen försvinner strumpor i tvättmaskiner. Sådana viktigheter kan ta upp en halv hundträningsdagbok. Detta leder följaktligen alltid tillbaka till alternativ ett efter ett par dagar.
Därför måste jag ta tag i det här och få lite mer struktur. En mall. En begränsning. Både för att minska eventuell prokastinering och medföljande ångest samt eventuell omvänd skrivkramp. Men tyvärr finns det väldigt få färdiga träningsdagböcker att köpa, och de som finns de har på tok för lite tjoohoo i sig för att passa oss.
Alltså bestämde jag mig för att gå fullständigt bananer och knåpa ihop ett par egna.
Och efter betydligt färre svordomar, skärsår och saxolyckor än vad jag hade räknat med har ni resultatet:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar