En stukning av hjärnan helt enkelt

Förutom det faktum att jag vaknade mitt i natten av en doft som inte kan beskrivas som annat än kadaver lik. Förutom det faktum att doften tyvärr hade en väldigt kladdig förklaring. Förutom det faktum att det tokregnat hela dagen. Förutom det faktum att Snigel just nu drabbats av ett släng av invaliditet. Förutom alla de faktumen så har vi annars haft en alldeles utomordentligt tokbra dag.

Dagar som börjar med ösregn brukar sällan bli speciellt bra dagar ur ett hundigt perspektiv. Jag är nämligen drabbad av en LusHund som är fullt och fast övertygad om att hon smälter som spunnet socker i kontakt med vatten från ovan. Det spelar ingen roll om jag så utrustar henne med regnjacka, galoscher och paraply. Smälter, det gör hon oavsett hävdar hon å det bestämdaste.

Men idag hade LusHund inte så mycket till val gällande det där med att vistas utomhus, i regn. Vi skulle nämligen på hundmötesträning. Inte för att Lus behöver någon direkt träning där. Där råkar hon faktiskt vara världsbäst. Just på det där sociala. Med andra hundar. Bäst som sagt. Snigel är ju däremot, som tidigare nämnt, en helt annan historia. En historia hon definitivt inte är bäst på. Därför ägnar vi regniga söndagar åt att träna på hundmöten.

LusHund va föga imponerad. Faktum är att hon var så ynklig att hon mest liknade en kvarglömd stackars krympt ylletröja på ett klädstreck. Så ynklig var hon. Snigel var däremot som vanligt, på sitt allra mest pifiiga skorpiontaggshumör och sprätte vilt omkring sig samtidigt som taggen svängde periskoplikt av och an i jakt på någon att skälla på. Perfekta förutsättningar helt enkelt.

Åtta hundar, alla förutom Lushund, med olika svårigheter med hundmöten. Vi tränade möten på alla möjliga olika sätt och Snigel skötte sig alldeles fantastiskt tokbra. Hon lyssnade på mig och bröt när jag sa "titta", alternativt att hon inte ens hann börja skälla om jag var förutseende att kläcka ur mig signalen i lagom tid. Alldeles strålande tokbra skulle jag vilja säga. Och ack så nyttigt.

Sen bestämde jag mig för att ta tjuren vid hornen, eller hundarna i kopplet kanske är mer korrekt, och faktiskt gå den långa vägen hem. På en koppelpromenad. En riktig och lång sådan. Det är nämligen något som jag lite halvt om halvt drar mig för - långa koppelpromenader. Långa promenader ta vi självfallet var och varannan dag men då väljer jag i princip alltid ställen där hundarna kan gå lösa. Orsaken till detta skulle ju möjligens, eventuellt kanske kunna vara för att längre koppelpromenader med dessa två oundvikligen leder till extrem kramp och träningsvärk i tålamodet. De är nämligen inte riktigt kloka. Någon av dem. Inte på en enda fläck. Och att ta sig fram längs med en trottoar med två hundar som inom loppet av två minuter trasslat in sig och mest liknar en innätad julskinka samtidigt som de grävlingsmanglar sitt allra mesta. Det är svårt. För att inte säga omöjligt. Och även om jag är smärtsamt medveten om att det inte lär bli bättre utan träning, så drar jag mig lika mycket för den träningen som jag drar mig för att dra ut en visdomstand utan bedövning. Faktiskt.

Men idag koppelpromenerade vi. Långt. Och det gick så alldeles infernaliskt tokbra att jag knappt vet vad jag ska säga. Inte en enda gång övervägde jag att knyta fast dem i en lyktstolpe och springa skrikandes därifrån. Inte en enda gång. Båda två gick fot. Med min fot. Inte med mannen på andra sidan vägen, eller med barnvagnen som passerade förbi en kvart innan. Utan med min fot. Den ena hängde inte heller i nackskinnet på den andra och inte ett enda tokmorrvrål avgavs. Vartenda hundmöte gick dessutom så bra att jag fick anstränga mig för att inte göra en liten glädjedans mitt i gatan.

Helt fantastiskt.

Sen kom vi hem. Hundarna somnade. Hundarna vaknade. Snigel var blockhalt. Fullständigt totalt ovillig att stödja på vänster bak. Istället håller hon upp det så högt att jag nästan skulle kunna sätta en stjärna på baktassen och kalla henne julgran. Har klämt och känt. Letat och letat. Men jag hittar ingenting. Misstanken är att det är nått med tassen, men jag vet inte om det är en tå eller en trampdyna. Hon reagerar knappt alls nånstans, men just vid tårna så tycker jag att hon kanske blinkar till en gång extra. Men det är också allt. Men hon vill verkligen inte sätta ner sin gorillatass. Med tanke på att när hon slet av ett ligament i tån så va hon blockhalt i knappt femton minuter så blir jag lite extra bekymrad nu när hon varit trebent i fem och en halv timme.

Det skulle ju faktiskt kunna vara så att dagens intensiva träning blev lite för mycket för Snigeldjuret. Det skulle ju helt enkelt kunna vara så att hon överansträngt sin lilla luddiga hjärna. En stukning av hjärnan helt enkelt. För jag skulle inte alls bli förvånad om det visade sig att hennes hjärna låg i hennes skuttiga små baktassar. För så som hon hoppar jämfota dagarna i ända så är det väl bara logiskt att saker och ting följer tyngdlagen och helt enkelt börjar trilla nedåt.

En millisekund innan bilden tog hade Snigel två finfina öron. Sen gick det över.

Så här lägger sig Snigeldjuret när jag ska titta på hennes tass. Mycket praktiskt.