Såg mitt liv passera i revy...

För att fortsätta vår livskvalitéeiga ledighetshelg i söndags så skyndade vi oss självklart ut i skogen så fort jag hade hunnit sätta morgonkaffet i rätt strupe efter att ha satt det i vrångstrupen i ren skogsivrig brådska. Någon gång under dagen hade vi en mycket viktig svampjakt inbokad med The Munkhammers så innan dess var vi liksom tvungna att sprätta av oss det värsta av benspringet och skogsivret, hur annars skulle vi kunna klara av att koncentrera oss på smygig trattkantarellsjakt liksom?

Väl i vår springskog så insåg jag ganska så snabbt att vi inte alls var så ensamma som vi brukar vara. Förutom söndagspromenixande pensionärer, svampletande barnfamiljer och en och annan ponny så fullkomligt myllrade skogen av orienterare. Orienterare som inte använder stigarna så som normala skogspromenerare gör. Nej. Orienterare förflyttar sig ungefär på samma sätt som vi gör i skogen. Upp och ner, under och över, klättra hit och klättra dig. Med enda skillnaden att de sällan ser särskilt vilse ut. Det gör nämligen vi. Mestadels. Nästan alltid. Nåväl, detta visade ju sig kunna bli ett utomordentligt bra tillfälle att träna bergern på skitduidetsåleverdinmattesarmahjärtalitelängre. Hon är ju en fena på att tokstrunta i folk vi möter i skogen på en vanlig skogsskuttar dag. Hon är ju faktiskt det. Jag kände mig däremot lite mindre säker på huruvida hon skulle klara av att ge katten i orienterandeskogsmullar som liksom bara ploppar upp ur mossan lika oväntat som snö på julafton söder om Gävle. Alltså laddade jag fickorna med snask och förberedde mig på att godisregna så fort det brötade till i skogen. Sen gav vi oss av för ett kombinerat intervall- och skitiorienteraren-pass.

Jag insåg ganska så snabbt att den enda som egentligen behövde ett godisregn eller någon annan typ av positiv förstärkning för att kunna motbetinga överraskningsupploppande orienterare var jag själv. Redan vid första barrträdsbrötet vrålade jag "älg!!" och tog snabbt betäckning under en gran samtidigt som jag såg mitt liv passera i revy. Kvar stod två hundar, inklusive en berger, och plirade lite ointresserat på den blåklädde orienteraren som raskt stövlade fram genom granriset. Sedan tasspetade de mig i varsitt hopknipet öga och undrade om jag tänkte ligga kvar och trycka under granen länge till och om de i så fall skulle hämta upp mig när de hade intervallat klart. Jahopp. Efter det höll vi oss till de lite större stigarna.

Intervallpasset avklarades sedan utan vidare drama och avslutades med ett styrkepass för mig och kottletarjakt för hundarna. Sedan letade vi rätt på bilen och styrde cirkusen mot The Munkhammers och stundande svampjakt.

En svampjakt som visade sig vara mycket lyckad. Jag hittade till och med svamp. Det ni. Om ni bara visste hur många svampjakter jag kommit hem helt tomhänt ifrån. 

Cirkusen och Munkhammarmuppen Mumrik flängde runt i skogen och såg till så att ingen endaste liten trattkantarell förblev otrampad på. Dryga två timmars jakt och flera påsar med svamp senare begav vi oss hemåt och när jag insåg att man dessutom behöver hantera svampen på något vis så ångrade jag genast alltihopet och insåg hur utomordentligt trevligt det egentligen är att misslyckas med svampjakter i största allmänhet.