Rallylydnadssvampar

I lördags så gjorde vi det. Vi tävlade. För första gången. Jag och Snigel liksom. Äntligen karensfri. Äntligen tävlingslovlig! Så vad tävlade vi i? Jo rallylydnad, efter nån knapp veckas träning.

Förutom Snigeldebut så fick Lus även hon göra rallydebut. Ja, jo, jag vet att hon redan har debuterat en gång för en sisådär 18 månader sedan, men vi är båda två rörande överens om att en debut som innebär att planen lämnas redan efter första skylten liksom inte gills som en riktig debut. Så det så.

Således åkte jag och alla tre hundprylarna iväg sisådär omänskligt tidigt, alldeles ensamma, för att skämma ut oss offentligt tillsammans.

Knäskålarna skallrade i takt med att hastighetsmätaren steg på motorvägen och hjärtat slog snabbare än vad en kollibris vingar i motvind gör. Nervöst? Oh ja. Varför vet jag egentligen inte. Jag hade liksom inga direkta förväntningar alls. Mina enda förhoppningar var att Lus denna gång skulle lyckas hålla sig innanför plastbanden kring banan samt att Snigel skulle ha the time of her life och tycka att det här med tävling är toppen och inte hångla upp domaren alldeles för mycket (hur mycket det nu är är vi något oense om). Träna, ja, det gjorde vi väl några gånger veckan innan. Vi hann till och med träna på en hel bana, utan belöningar, minst en gång. Det ni. Jag är själv utomordentligt imponerad över mitt eminenta träningsengagemang och lämpliga förberedelser inför detta. Jajamen.

Men ja, det gick ju faktiskt ganska så strålande det här! Jag svimmade till exempel inte lagom till banvandringen. Inte heller behövde jag sitta och djupandas i en papperspåse. Något jag hade räknat med. Snigel älskade såklart hela världen, men på behörigt avstånd den här gången, och Lus höll sig på oväntat gott humör och inte en enda gång vrålade hon "misshandel"eller lämnade plan.

Snigel, gladast av de glada, traskade glatt in på banan och gjorde faktiskt en förvånansvärt bra runda. Saker som jag hade räknat med skulle hända, hände såklart. Glädjeskutt en meter rakt upp i luften bara för att matte plötsligt lät lite väl glad någonstans runtikrokarna kring skylt 8, resulterade i att jag tappade kopplet. För att vara något jag hade räknat med bör sägas att jag nog vart lite väl dålig på att hålla fast i det där snöret alltså. Glädjeskuttet drog inte av några poäng, men mattes koppelfummel gjorde såklart det istället. Något som Snigelprylen aldrig kommer låta mig glömma. Annars vart det bara några avdrag för mikrosekundsnosande samt att jag tydligen råkade trampa på en skylt på väg ut.
88 poäng och en 5 e plats. Vilket innebär att debuten resulterade i en godkänd runda!

Lus, näst gladast av de glada, traskade glatt in på bana med svansen i topp och höll sig innanför plastbanden heeeeela banan. Bara det är liksom värt att firas ska ni veta. Hon gick bra drygt halva banan, (minus ett par nosanden) sedan kände jag hur hon började sjunka, så där på sitt lilla lusiga vis. Ett vis som liksom mest påminner om ett sjunkande skepp. Först går det lite långsamt, sen går det lite mindre långsamt och plums så ligger skeppet 7000 meter under ytan och plaskar. Ungefär så blir det lätt med Lus. Den blir låg, lägre, lägst sen dör den och flyr området. Men den här gången hittade jag bannemig öskaret innan det var försent. Ett onödigt litet pet på en skylt hann hon med innan jag lyckades ösa ut ynkligheten och få tillbaka henne igen. Det hela slutade med 76 poäng, en 7 plats och även här ett godkänt resultat.

Milda tider säger jag bara. Ibland kan vi ju faktiskt. Tänk egentligen vad vi skulle kunna göra om vi bara fick lite mer struktur och ordning på vår träning? Och om träning hände lite oftare till exempel. Och om mina knäskålar ville sluta skaka någon gång. Det hade säkerligen också underlättat. Det blir så svårt att höra vad jag säger vit skyltarna om knäskålarna liksom låter värre än maracas. Det blir faktiskt det.