Alldeles nyssens hade jag en toksjuk liten hund liksom. En hund som varit såpass sjuk (i varjefall enligt alla prover) att veterinären har nämnt avlivning som ett alternativ flera gånger om vi inte orkar kämpa vidare. I april började jag själv inse att jag var tvungen att börja överväga det då hon gick från sjuk men pigg och glad snigel till bara sjuk och orkeslös snigel. Sen tog vi ju bort mediciner och piggheten kom tillbaka och vi tog nya tag. Sen kom enterotoxinnyheterna, behandlingen av dessa och vad jag nu hoppas är en Snigel med goda förutsättningar att bli en alldeles magfrisk Snigel. Hon beter sig fortfarande piggare och galnare än vad hon någonsin har gjort och mår alldeles förträffligt.
Under hela den här magvåren har jag liksom skjutit det här med hennes ryggproblematik åt sidan. Jag har ju tidigare berättat att hon efter besök hos en fantastiskt duktig ortoped visade sig ha inte 7 men 8 ländryggskotor och det skulle då förklara varför hon hade så ont. Eftersom detta inte var något man kunde göra något åt och det inte var hennes huvudsakliga problem eller något som verkade orsaka något större lidande så har jag som sagt skjutit det åt sidan och fokuserat på magen. Jag tänkte ju som så att den dagen ryggen verkligen blir ett problem så kommer magsjukdomen antagligen redan ha tagit kål på henne. Så det kändes liksom inte riktigt som ett prioriterat problem helt enkelt.
Uppfödaren skickade bilderna för en second opinion till en annan ortoped som gav ett helt annat svar. Något jag faktiskt inte kunde acceptera då. Eftersom både jag, andra veterinärer och ortopeden såg 8 ländryggskotor på de röntgenbilder som togs i januari. Gång på gång satt jag och räknade men fick hela tiden samma svar. Så jag förlitade mig helt enkelt på det. Försäkringsbolaget har även de granskat röntgenbilderna och kommit fram till samma sak. 8 ländryggskotor. Punkt. Alltså en för mycket.
Men så nu, efter att vi satt ut kortisonet (som ju även kan ha haft en antiinflammatorisk effekt på ryggen) så började jag liksom förvänta mig att ryggen skulle börja krångla mer. Och nu med positiva magproblem och oväntade möjligheter till ett långt och friskt Snigelliv har jag återigen tagit tag i det här med ryggen och börjat med ordentlig fysträning och förebyggande åtgärder för ryggen. Men det som slagit mig nu är hon inte alls verkar ha ont i ryggen längre. Bara liksom sådär så har det onda försvunnit. Och då började jag fundera igen, så som jag gör lite då och då. Är det verkligen fel på hennes rygg? Rotade fram mailsvaret som kommit från ortopeden som agerat second opinion och läste igenom det igen, noga. Frågade mina veterinärkollegor hur de tolkade detta och började sedan rota fram hennes gamla röntgenbilder igen.
Det som denna ortoped hade konstaterat var att Lycka inte alls har 8 L-kotor, utan att hon istället har revben som är så pass små och underutvecklade att de är oerhört svåra att se på röntgen, därav att man felaktigt har räknat en bröstkota som en ländryggskota. Alltså började vi leta pytterevben. Vi letade och letade och letade men kunde inte med säkerhet hitta dessa minirevben nånstans. Jag grävde fram gamla röntgenbilder från när hon var 4 månader och kikade på dem samtidigt som veterinären satt och glodde på de senaste plåtarna, och vips kommer hon ångandes och utbrister "jag har hittat dem!!", och i samma sekund utbrister jag detsamma då jag just klickat upp en bild på valpsnigel där de faktiskt syns alldeles utmärkt.
Och bara sådär gick min lilla snigelpryl från att vara ytterst defekt till att vara inte sådär värst särskilt defekt alls. Att de har revben som är mindre (i hennes fall verkar de bara vara något smalare) än normalt är tydligen inte något ovanligt eller allvarligt och ingenting som ska kunna orsaka problem. Så ja. Ibland är det inte ens lite lätt att räkna till 7 alltså. Jag säger bara det.
Så varför hade hon ont? Ja, säg det. Det hela började i januari 2013 när hon blev akut blockhalt i ett bakben, i samband med det upptäckte vi vad vi då tolkade som en muskelknuta i ländryggen som ömmade lite. Och det är denna ömmet som sen dess i princip har varit kronisk. "knutan" försvann, men ömheten vid palpation höll sig kvar. Hon fick ju först diagnosen L7/S1 i brist på annat, men sen kom ju diagnosen om övertaliga kotor istället. Vi rehabbade under hela hösten, men hon gick ju hela tiden och slog sönder nått nytt, en tå, ett ligament, ont i ett framben osv osv. Halt och mer halt om vartannat. Ingen riktig vila iom rehabben, I och med magen kunde hon aldrig få något antiinflammatoriskt heller. Sen kom ryggdiagnosen och även kortisoninsättning och vi slutade med rehabben. Snigel blev lugnare och mindre tjohoig, flängde inte runt som ett jehu och gick mest fot. Vilket på ett vis kan ha varit som vila för hennes rygg. Kortisonet verkar ju antiinflammatoriskt och kan ju även det haft en inverkan på ryggen. När den sen sattes ut så blev hon successivt piggare och det blev som en omedveten långsam ingångsättning. Kanske är det här så enkelt att det bara rört sig om en ordentlig muskelsträckning som inte fått ordentlig chans att läka? Ett annat alternativ är att det kan vara orsakat av magproblemen. Hundar som har ordentliga magproblem kan många gånger få ryggont till följd av magsmärtan och att de går runt och spänner sig. Och ont i magen, det är jag ganska övertygad om att Snigel haft, länge. Men tanke på hur hon är nu. Som en helt ny hund. Så som jag aldrig någonsin sett henne tidigare.
Så ja. Från dödsdomar och multipla allvarliga läskiga diagnoser till kanske i princip frisk? Nej, magen är ju inte helt 100 bra bara sådär, hon har ju fortfarande kvar sin ärrbildning i både magsäck och tjocktarm, men nu känner jag en förhoppning om att man genom att man blivit av med enterotoxinerna borde man även ha upphävt orsaken till hennes kroniska inflammation och därmed gett möjligheten för magen att kunna läka ihop så mycket som möjligt.
Känner jag mig skapligt förvirrad? Jajjamen! Känner jag mig ganska less på denna två år långa berg och dalbana? Absolut!
Det är ju nästan så att jag skulle kunna förstå om folk började misstänka att jag led av värsta sortens münchausens eller om ja var en Snigelhypokondriker av värsta sort. Men jag kan bedyra att så inte är fallet. Jag har tonvis med provsvar och veterinärutlåtanden som faktiskt bekräftar att hon har varit sjuk det lilla krypet. Och jag hade alla dagar i veckan bytt bort varje sekund av Snigelsjuka mot att istället få ägna oss åt tjohigare aktiviteter än veterinärbesök på veterinärbesök. Att förapoopdagböcker samt ägna varje promenad åt utförliga poopanalyser är inte heller en fritidssysselsättning jag vare sig uppskattar eller rekommenderar. Det finns helt klart häftigare saker att ägna sig åt.
För den som är lagd åt det nördigare hållet bifogar jag lite röntgenbilder.
Röntgenbild från januari, jag tror att det huvudsakligen är den här bilden som legat tillgrund för diagnosen:
Röntgenbilder jag helt förträngt, men nu hittat och ja, redan där ser man ju fjantrevbenen (de togs på grund av annan orsak när Lycka var ca 4 månader).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar