Underbara Selmamatte med familj inkvarterade oss på allra bästa vis och tog så bra hand om oss. Tack bästa ni!
Utställningsdagen började ganska så många timmar innan det var dags att trava in i ringen. Fisken var pigg och glad, och efter en stund i den nya miljön ville hon till och med leka med mig. Alltså glad och bekväm Fisk helt enkelt. Sen rullar en burvagn förbi 20 meter bort. Burvagn nummer nittitre i ordningen ungefär. Nittitvå har passerat obemärkta. Men nummer nittitre? Inte då. Fisken fick närmast panik och kröp raskt in i sitt skal. Ett skal hon likt en fastvuxen eremitkräfta i princip vägrade lämna så länge vi var i hallen. Stundvis, när vi lämnade utställningshallen för rastning samt tog en skogstur, så kröp hon snabbt ut och var sitt glada flärpiga jag. Men väl inne i hallen drog den sig raskt in igen och smällde igen eremitskalsdörren med ett tjong. Inget godis, lock, pock eller mutor i form av en hel skock egna får på balkongen kunde få henne därifrån. Och klockan tickade raskt framåt och strax var det dags att baxa in eremitkräftan i ringen. Själv hade jag faktiskt gett upp för länge sedan. Jag vet ju hur hon blir när hon blir just eremitkräfta. AWOL. Tills hon ångrat sig. Alternativt tills hon fått vila upp sig i sitt skyddsrum (under sängen) ett par timmar. Fröken har svårigheter med att avreagera när hon väl blivit rädd för något. Stora svårigheter.
Således förberedde jag mig på att springa in i ringen, släpandes efter en Fisk i jakt på en nödutgång, lite tjusigt göra en drottningvikning till domaren samtidigt som vi seglar rakt förbi likt en tornado mot närmaste utgång i motsatt ände av hallen. Tar sats och skuttar in i ringen och sneglar ner på Fisk som lätt seglar fram mot domaren med en svans som inte längre ligger klistrad under magen utan snarare vajar likt en båtflagg i styv kuling, rätt fram till domaren som hon hälsar på för att sedan elegant trava ett varv runt ringen med mig flämtande bakom. Tillbaka till domaren och upp på bordet. Huh? Ja jo ni läste rätt. Jag fick upp henne på bordet, där hon står. Utan att tömma vare sig analsäckar eller hela sitt franska svordomsvokabulär. Hon stod helt enkelt. Ner igen, mer tjusigt trav för att sedan ställa upp sig framför domaren. Nej, hon var inte sitt fnittriga jag där hon stod. Nej, hon vägrade ta godis. Men vet ni vad? Jag tror inte någon som inte är väl bekant med hur en obekväm berger beter sig märkte något alls. Domaren såg dessutom väldans nöjd ut och gav oss ett Excellent med Ck. Alltså vidare till konkurrens där Fisken travade hem Cert, Cacib, BIR och därmed även ett Finskt Championat. Ytterst stolt matte. Främst stolt över att hon faktiskt reder upp saker fastän hon egentligen inte är i mental toppform vid tillfället. Stolt över att hon släppte läskigheten så fort hon tassade utanför hallen. Och stolt över att hon redan blivit dubbelchampion 5 månader efter sin utställningsdebut. BästFisk helt enkelt!
Någon annan som helt enkelt också är bäst är Supermammuten Divo! Stort grattis till Cert, Cacib, BIR och Finskt Championat bästaste och snyggaste ni!
Hemfärden lämnade väl något annat att önska för både mig och Fisk. Kombinationen Ålandsfärja, karatefylla och folk som antagligen inte kan knyta skorna ens när de är nyktra gör sällan något för mitt humör. Mitt humör hjälps inte heller när jag har en hund som är stressad och folk gör sitt allra bästa för att göra det hela värre. Då är jag ytterst nära att gå fladdermusexkrement på dem och systematiskt kölhala involverade parter. Men efter någon timme lyckades jag faktiskt knäcka Fiskstressen och få henne att gå från att sitta och hässja och skaka såpass att hon med egen kraft skulle kunna driva färjan framåt till att lägga sig ner och stänga ute all olåt och slappna av såpass att hon kunde halvsova. Lösningen var helt enkelt cirkelmassage i armhålorna på henne (hade vi det laget testat alla andra ställen som kan verka stressdämpande som jag kunde komma på). Det gav effekt efter knappt 10 sekunder och det var så uppenbart att det var det som hjälpte att det blev lite läskigt. Tilläggas bör att resan till Åland gick hur bra som helst. Fiskpinnen gjorde godissök på däck och kampade med leksak och tyckte att livet var ganska så helt okej. Men folk som supit sig tillbaka till grottstadiet mitt på blanka dagen och sedan bränner 6457 kronor i taxfreen på åttiotre flaskor körsbärslikör bara för att "fwaschkan såg schå hääftigh ut" - det står aldrig högt i kurs. Någonsin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar