I början av september fick jag ett meddelande av Snigelsysters matte där hon berättar att systeryster tyvärr behöver hitta ett nytt hem. "Åh nej!" var min första tanke, "vad gör jag nu?". Tre hundar står inte antecknat i min ToDo lista över de nästkommande åren. Det gör faktiskt inte det. Men ändå. SnigelSyster liksom. Jag har träffat henne som valp, haft kontakt med hennes matte, följt henne på facebook. Det kändes liksom som att jag på något vis kände henne.
Nu vill jag på en gång förtydliga så att inte
Men SnigelSyster fick det liksom att spritta till inne i hjärtat och fick fart på de där små fjärilarna i magen och jag kände bara att, antagligen mot bättre vetande, så måste jag bara ge henne en chans.
Många tankar snurrade. Diskuterade mycket med hennes dåvarande matte samt bästa snigeluppfödaren. Att flytta hem till oss skulle innebära ett radikalt miljöbyte. En hund som inte är van vid storstadslivet. En hund som bott i stort hus med trädgård och stor familj ska nu flytta in i en lägenhet med två hundar och en ny människa. Jag hade förstått att fröken var ganska så olik sin tokiga syster i mångt om mycket. Go som tusan mot sin familj men osäker på främlingar. Vaktade mycket hemma och blev stressad av saker i omgivningen utanför hemmet. Med andra ord ett kanske inte helt okomplicerat beslut.
Men hur det nu var så kunde jag inte stå emot. Det kändes bara så rätt. Hon måste flytta hem till oss.
Sagt och gjort. Lång väg att resa för lilla fröken och uppfödaren ställde upp och mötte upp henne nånstans i Norges egen variant av tjottaheiti. Sen möttes vi upp i Sverige. När jag klev ur bilen ser jag vad som mest liknar en spräcklig liten räka som står ihopkrokad som ett upp och nedpåvänt U och ser alldeles förskräckligt ynklig ut. Lus och Snigel travade nyfiket fram, sa vaff, sniffade lite och räkan blev ännu mer räkstjärtig men efter 8 sekunder var introduktionen över och hundarna brydde sig inte nämnvärt om varandra. Räkan ville inte bli klappad eller tagen i utav mig överhuvudtaget och snigeluppfödaren fick tillslut, inte helt odramatiskt, lyfta in henne i bilen. Väl hemma var det en mycket försiktig räka som nosade runt här hemma. Det tog ungefär två timmar innan jag fick lov att ta i henne såpass mycket att jag fick av selen, men så mycket mer kontakt än så ville hon inte ha.
Tills nästa morgon. En helt ny hund mötte mig, en hund som ville leka och kampa och bli kliad bakom öronen. Att bli upplyft var dock inte något som räkan tänkte tillåta. Inte ännu.
Sen den första kvällen för nu lite drygt 2 veckor sen har räkan genomgått en sån enorm förvandling att jag knappt kan tro att det är samma hund som stod där på parkeringen och darrade. Mig litar hon nu på till 100% och jag litar på henne precis lika mycket. Hon är så enormt tillitsfull, gosig, och alltigenom fantastisk. Hon har under dessa veckor frivilligt tagit kontakt, hälsat, låtit sig bli klappad och till och med pussat på näsan en hel hög med främlingar. Hon har fått flera människovänner hon glatt hoppar upp i knäet på och lika många nya hundkompisar att leka med. Hon travar på nästintill obrydd i stadsmiljön och skäller enormt mycket mindre än Snigel någonsin gjort. Hon hänger med överallt och köper läget. Hon har varit med på snigels agilityträning och haft ro nog att träna lite klossträning och tricks. Första dagarna skällde hon som en tok när hon lämnades ensam med de andra. Såpass att rutorna faktiskt skallrade. Men efter 3 dagar och lite träning är hon nu alldeles lugn och knäpptyst när hon är ensam hemma. En fantastisk hund helt enkelt som vi är så enormt tacksamma att vi fick lov att bli ny familj till!
Systrarna ser verkligen ut som natt och dag. Räkan är mycket större än miniSnigel, har ordentligt snyggt tippade bergeröron och när hon tar ett skutt upp i sängen och sätter tassarna i magen så känns det som att man blivit tacklad av en älgtjur. Men annars är de så lika. De har samma kroppspråk. Samma konstiga små idéer för sig. Samma helt galna sätt att leka (ett sätt de inte ens själva förstår). Samma flärpighet och allmänna muppighet. Men Räkan är (än så länge) lugnare, mindre galen och betydligt mera markbunden än snigel (även om hon gärna slänger sig upp i min famn i tid och otid, vare sig jag står eller sitter).
Så lite sådär hastigt och lustigt blev vi fler i familjen, och glada är vi för det!
Nu ska jag bara klura ut hur man rastar tre hundar samtidigt utan att sluta som en innätad kassler runt en lyktstolpe. För det ska erkännas att tre dårar som grävlingsmanglar får mig om möjligt att känna mig extremt mycket mer maktlös än två.
Så vi hälsar ett oerhört varmt välkommet till RäserRäkan, även känd som Fixa!
Kanske dags att börja använda oss av arbetsnamnet Team Ryggradslös med både en Lus, en Snigel samt en Räka (och en mycket amöbalik matte). Någon som är sugen på att sponsra oss med en tjusig lagtröja tro?
Och ja, bloggens banner kommer såklart även den att få tillökning.
Bilden är oärligt tjuvlånad av hennes första matte.
Har inte lyckats få fröken att stå stilla ännu...
Så underbart att läsa, vilken helomvändning hon verkar ha gjort. Och vad härligt för Fixa att få komma till det rätta (berger-)hemmet, ser fram emot att få höra mer om henne :)
SvaraRadera