i riskzonen för att bli ganska så julklappslösa

Ibland tror jag faktiskt att mina hundar är inne och tjuvläser min blogg. Ibland tror jag faktiskt det. Särskilt de senaste dagarna har jag blivit allt mer säker på det. Jo, för sen jag skrev inlägget om Snigel och Fixas katastrofala grävlingsmangel som jämt och ständigt drabbade mig som en besinningslös tornado varje vareviga promenad, så har antalet katastrofala grävlingsmangel minskat. Dramatiskt dessutom. Mycket dramatiskt. De har nästan minskat till någon form av nästintill obefintlighet, med vissa små yttepyttiga undantag såklart. Men ändå. Enda förklaringen måste ju liksom vara att de faktiskt läst min blogg. Inget annat känns liksom rimligt. Och att julen börjar närma sig. Och att somliga därmed kanske känner att de kan ligga i riskzonen för att bli ganska så julklappslösa kanske.

Därför tänkte jag att jag skulle ägna detta inlägg till att skriva ner andra viktigheter oviktigheter. Absolut inte viktigheter jag vill att mins smygläsande hundar ska gör något åt. Nej nej. Absolut inte. Inte alls. Bara oviktigheter. Eller hur.

Som det här med leksaks och bendrällandet. Ibland blir jag liksom lite sådär extra ledsen i tålamodet, och framförallt ledsen i extremiteterna när jag stoppar ner min frusna kalla fot i min varma mysiga toffla bara för att brista ut i ett illvrål likt en bengalisk tiger och snabbt slita åt mig foten bara för att finna att en torkad yttepytte del av en lammnacke prydligt blivit inmonterad i min fotsula. En sån sak skulle man ju kunna anse vara en viktighet. Men inte jag, nej nej. Eller som när man mitt i natten när man sover som allra bäst rullar över på sidan och rullar på en sån där multipip-leksak, en sån där med etthundranittiarton pip i, som medför att jag flyger ur sängen och alltid och oundvikligen slår huvudet i taklampan jag krampaktigt får tag i samtidigt som jag är helt säker på att jag där och då kommer att dö av hjärtsnurp. Eller höjdskräck. Vilket som. Men nejdå, ingen viktighet det inte.

En annan oviktighet är det här med bristen på sovmorgon. Att alltid, varendaste varevigaste morgon bli väckt av ett allt annat än milt pet i ögat klockan 07:04. Det är absolut ingen viktighet att ta upp för diskussion. Absolut inte.

Eller att samtliga tre hundar nästintill alldeles jämt måste sätta sig och poopa i tre olika väderstreck exakt precis samtidigt, så långt ut  kopplet de någonsin kan komma. Särskilt allra helst längst in i varsitt buskage. Eller framför en välfylld uteservering. Och sedan så fort ärendet är uträttat drar iväg värre än en slädhund åt varsitt håll. Nej, det är absolut heller ingen viktighet. Absolut inte.

Andra oviktigheter som man bara så där lite för skojs skull skulle kunna nämna är ju det där med det däringa skällandet som systrarna pest så fint satt i system. Snigel skäller på hundar, check. Ingen ny information. Men hon skäller inte särskilt ofta på människor, om de uppför sig normalt. Och hon skäller väldans mycket mindre på andra hundar om hon är ute med mig ensam. Fixa skäller egentligen inte så mycket alls om hon är ute ensam, absolut inte på hundar egentligen och nästan aldrig på människor. Men tillsammans. Ja, tillsammans blir man tuffare. Eller fegare. Välj själv. Men skäller gör de. Oftast börjar Fixa med ett enda skall. Ett skall som genast får Snigel att börja vråla "varedom varedom? ska vi slåss eller?". Ungefär. Sen är kakafonin igång och i mitten hänger Lushund som ett sladdrigt litet salladsblad, alldeles tyst. Och oförstående. Medan matte reflekterar över vad som blir billigast: utrusta grannarna med hörselkåpor eller montera på en James Bondaktig ljuddämpare längst ut på vardera snok. Men nej. Sådana här oviktigheter behöver vi inte heller alls ta upp för diskussion.

Ytterligare en oviktighet är bristen på kantarellsöksfunktion på valfri hund. Eller bristen på letaeftervadtusandetnuärsommatteåterigentappatbort-funktion. En sådan oviktig sak känns ju inte alls som något som bör få komma på tal det heller. Eller bristen på frukost på sängen. Ännu en oviktighet som hundarna absolut inte behöver läsa och ta till sig av. Absolut inte. Särskilt inte nu så här nära Jul och julklappstider och sånt liksom.