Regntäcken är lömska, olycksbådande saker

Tidigt igår morse regnade det. Lite sådär normalt höstigt regn som avtog lagom tills vi hade ätit frukost. Men på sådär normalt höstigt vis hängde det fortfarande kvar i luften. Alltså klädde jag på flickorna regntäcken inför långpromenaden. Fast det inte regnade. Inte en enda droppe. Men visst, hängde i luften gjorde det. 

Öppnar porten varpå Fixa och Snigel glatt skuttar ut bara för att upptäcka att våra glada språng ut i hösten får ett abrupt stopp, nästan så att jag tappar löständerna faktiskt.Så abrupt var det faktiskt. Joho. 

Vafalls? Handbromsen måste vara ilagd. Och mycket riktigt. Visst är den det. I slutet av sitt koppel står Lushund på trappsteget utanför porten och spjärnar emot sitt allra mesta. Ut? Inte. Inte en enda chans faktiskt. Det regnar. Helt säkert. 

Därefter följer en utav våra sedvanliga konversationer, en konversation vi har nästan varje gång det regnar, vilket bland annat kan läsas om här. 

Lyckas locka ut Lushund från porten och börjar gå. Lushund går bakåt. Försöker envis förklara för henne att det faktiskt inte regnar. Lushund fortsätter gå bakåt

-"Jo, regnjacka på. Det regnar". 

Försöker ännu mer envist förklara för den slokörade ynkellusen att det faktiskt inte regnar. Täcker är bara tänkt att verka förebyggande, utifall att det skulle börja regna. Lushunden drar än mer frenetiskt bakåt i kopplet. 

-"Du ser! Regn! Du sa ju det",  muttrar den arga prylen längst bak i kopplet som motsträvigt lyfter på tassarna i sina försök att nudda så lite blöt asfalt som möjligt samtidigt som hon lägger all sin tyngd bakåt. 

Försöker på mitt allra mest pedagogiska vis få Lushunden att inse att det faktiskt inte regnar genom att be henne känna efter med de kroppsdelar som inte är täckta av regntäcket att det faktiskt är alldeles utomordentligt torrt i luften och inte en enda regndroppe finns att skåda. Och precis just då kör en bil förbi och skvätter vatten över halva trottoaren. Och Lushund. 

Här ska jag i ärlighetens namn erkänna att jag precis just då inte hade så mycket att sätta emot. Istället fokuserade jag på att bromsa in de två pyreneiska fullblodsdårarna som tyckte att fågeljakt var en ytterst lämplig aktivitet när man har en 8 kilos bromskloss på släp bakom sig och en matte vars tålamod faktiskt börjar få lite träningsvärk. Igen. 

Efter 15 minuters bakåtsträvande började faktiskt Lusen skåda framåt, så att säga, och höll sig bara en dryg meter bakom mig istället för två. Svansen var inte heller så långt instoppad under magen att den kittlade henne på hakan längre, utan man kunde faktiskt skymta den strax bakom stjärtfjädrarna, där den ska vara, lite då och då. Men muttrade om regn, det gjorde hon. Hela promenaden. 

Hade hon inte haft regntäcke på sig hade hon glatt promenerat på i täten, med viftande svans, utan ett mörkt åskmoln hängandes över huvudet. Men regntäcken...det är lömska, olycksbådande saker som alltid innebär att man blir blöt. På ett eller annat vis. Och inte heller den här gången hade hon fel. Suck.