Eller varför hon inte råkade glömma oss på Ikeas bollhav

Jag minns så väl den utomordentligt fantastiskt syskonkärleksfulla relation jag och min bror hade när vi var små. Jag minns den alldeles utomordentligt väl. Mycket tack vare den hårlösa fläcken jag har där normalt syskonokärleksfullt folk har lugg, och tack vare ett par ärr lite här och där, nedsatt syn på ena ögat efter en soft air gun incident och ja, ni vet allt sånt där normalt som syskon gör. Tack vare det så minns jag mycket väl det här med att växa upp med ett syskon.

Något annat jag även minns är alla resor och bilturer vår fantastiskt tålmodiga, kärleksfulla, oerhört förstående och antagligen smått suicidala mor gjorde med oss under vår uppväxt. Eskapader som nog alla förlöpte på nästintill samma vis. Bror och syster placerade i varsinn barnstol i baksätet. Strategiskt fastspända så långt ifrån varandra som baksätet på en Volvo 740 tillät. Lagom till att bilen backat ut från parkeringen och rullat förbi Anderssons brevlåda har det första tjuvnypet delats ut. Två vägbulor och en rondell senare sitter lillebror och försöker äta upp en näve av storasysters avslitna hår. En skarp högersväng senare, precis lagom till påfarten till motorvägen har storasyster tagit av sig sin rosa ballerinasko och sitter nu och slår den i huvudet på lillebror upprepade gånger ackompanjerat av illvrål och Orups jagad av vargar på högsta volym. Den tålmodiga moderns försök att få de ohängda syskonen att sjunga med till Orups trallvänliga låtar istället för att ägna sig åt fribrottning i baksätet misslyckades ungefär varenda gång. Hot om att köra av vägen föll ganska platt eftersom det verkade vara det som var vår huvudmålsättning under dessa turer - se hur lång tid det egentligen tar innan man driver sin ömma moder såpass mycket från vettet att hon frivilligt styr 740:n rätt in i blåbärsriset. Det eller se om man kunde klämma fast syskonets huvud på utsidan av bilen med hjälp av fönsterhissen och vad som hände om man gjorde detta vid möte i trafiken.

Hur som haver. Vi hade ingen vidare respekt för moderskeppets så kallade hot och kalabaliken fortskred under våra bilresor. Tills en dag. Jag minns den fortfarande så väl. För jag har nog aldrig blivit så chockad i hela mitt liv. På väg till landet. Varm bil. Lång resa. En unge i baksätet som förutom att regelbundet sticka ut armen och nypa lillebror tills han skriker därtill kräver att modern ska spela samma barnvisa på kassettbandet som tuggat i högtalarna senaste timmen. Om och om igen. Och på den är tiden fick man faktiskt spola tillbaka. På riktigt. Om man ville höra något igen. Och igen. Och igen. Tjatandet tilltar, lillebrorsvrålen ökar. Moderskeppet svettas. Och tillslut händer det. Något jag aldrig trodde var möjligt. 

Vips sliter moderskeppet kassetbandet ur bandspelaren, den långa långa kassettbandsremsan fladdrande i näven, vevar ner rutan och hivar ut det genom fönstret, rätt ut i skogen. Jag är ganska så säker på att det tog minst en mil innan jag stängde munnen. För att förstå varför jag blev så chockad så måste man här veta att min mamma är träd och miljökramaren nummer ett. Hon har nog aldrig i hela sitt liv tappat så mycket som en knappnål utomhus och hon plockar regelbundet upp andra människors skräp, källsorterar in absurdum samt tar folk i örat om de så mycket som slänger en fimp på backen. Därav min stora chock. Mamma slängde något. Mamma skräpade ner.  Det var inte helt lätt för en 5-åring att ta in. Och om jag ska vara ärlig så har jag nog aldrig kommit över den där chocken. (Men det bör nämnas att moderskeppet faktiskt vände bilen efter någon dryg mil för att leta efter kassettbandet mitt ute i ingenstans).

Efter denna incident vill jag tro att åtminstonne jag faktiskt blev en uns snällare under bilresor. Jag skulle åtminstonne vilja tro det. Men jag har antagligen fel.

Hur som haver vill jag med det här be så ofantligt mycket om ursäkt till min mor för alla de plågsamma, vedervärdiga resor jag utsatte henne för under min uppväxt. Varför denna insikt och (något försenade) mognad  undrar ni kanske då? 

Jo det ska jag berätta. 

jag har ju nämligen lite så där hastigt och lustigt skaffat mig två bergersystrar. Ja jo, en av dem hade jag ju innan, men nu blev de ju två. Och dessutom systrar.

Systrar som på varje varenda evigaste promenad numera får mig att minnas kassettbandbilturen.Varje  varenda vareviga promenad så är jag ganska så säker på att jag känner precis just exakt samma känsla som mitt moderskepp kände precis sekunderna innan hon slet bandet ur kassettspelaren och vevade ner rutan. 

Systrarna luddhjärna beteer sig nämligen exakt så som jag och min käre bror gjorde. Skillnaden är att de inte är fastspända, de har koppel. Vilket faktiskt gör det hela värre.

På promenaden tar det inte många sekunder innan jag ser hur Snigel börjar putta lite på syster med rumpan samtidigt som hon sneglar på henne med vitögat i tron att jag inte ser. När sen syster sneglar tillbaka är kalabaliken ett faktum. Med varsitt avgrundsvrål kastar sig systrarna över varandra och ett vilt lekslagsmål är genast igång, ackompanjerat av vrål som mest låter som en skadeskjuten sabeltandadtiger med tandvärk samtidigt som de står på bakbenen och brottas med varandra på ett vis som får folk att tro att det faktiskt rör sig om ett allvarligt hundslagsmål. I mitten står jag. Och Lushund. Och blir allt mer intrasslade i vårat desperata försök att dels avbryta den högljuda syskonkärleken samt undvika att bli överkörda eftesom detta alltid och oundvikligen sker när vi ska gå över en väg. Och varenda gång tänker jag på den där bilresan. På det där kassettbandet. Och på hur min kära mor lyckades undvika att med flit köra rakt in i en bergsvägg. Eller varför hon inte råkade glömma oss på Ikeas bollhav. Eller på bagagebandet på flygplatsen. Eller varför hon kastade ut kassettbandet. Hade det inte varit mer effektivt att säg, sula ut den där vrålande ungen istället? 

Sådana tankar tänker jag numera varje dag. På varenda promenad. Vad ska jag kasta? För det ska erkännas, just det här ger migen sådan kramp i tålamodet att det inte är långt ifrån att jag råkar kasta den ena hunden på den andre samtidigt som jag springer skrikandes därifrån. Faktiskt.