torsdag 2 oktober 2014

Och så var det det där med det däringa tråkiga

Och så var det det där med det däringa tråkiga.

Som några kanske vet så har Snigel haft trassel med sin mage efter att vi höll på och behandlade en enveten urinvägsinfektion hon fick som pytte valp som hon drog åt sig efter att ha mumsat sitt eget poop i stora lass. Vid 6 månader misstänktes en allvarlig kronisk mag- och tarmsjukdom men som tur var blev den avfärdad och Snigel friskförklarades i januari. Tyvärr verkar det som att Snigelmagen inte fick det däringa PM-et om friskförklaringen för magen har trasslat till och från under hela våren. Hon är aldrig så dålig att hon är allmänpåverkad, som värst händer en olycka inne på natten eller så rusar hon ut för att sätta sig, men det brukar komma i skov som varvas med att hon är tokbra i flera dagar. Nu under sommaren har hon under 2 månaders tid varit helt fantastiskt bra oavsett hur mycket konstigheter hon ätit så jag har känt mig ganska så hoppfull och tjohoig över detta. Men bestämde redan tidigare i somras att jag ville kolla upp henne igen hos en mag- och tarmspecialist. Pyrrar är som kanske tidigare nämnt ganska så duktiga på att dölja symptom på eventuell sjukdom och jag vet av tidigare erfarenheter att Snigel gjort det där med att inte visa någonting alls till en konstform.

Eftersom det kan ta väldans lång tid för mage och tarm att läka har jag även hållit en tumme för att problemen vi sett under våren även varit en del av läkningsprocessen. Men med tanke på att det faktiskt verkar finnas en del mag- och tarmproblem inom rasen (och vallhundar överlag) vågar jag inte chansa och låta bli att utreda vidare.

I kombination med det här, just för att en olycka sällan kommer ensam liksom, så har Snigel även haft ont i ländryggen till och från sen i februari. Ingenting man märker på henne över huvud taget, hon flyger på som aldrig förr, men vid palpation blir hon ängslig, slickar sig om munnen och sätter sig ner. Hon har kollats av flera veterinärer på jobbet samt röntgats och inget specifikt har hittats, mer än att hon har ont, även om det inte verkar hindra henne ett endaste dugg (än så länge i varje fall). Men det här måste såklart kollas upp det också.

Alltså bokade jag tid till gastroenterolog & ortoped i början av september. Ganska snabbt kunde veterinären konstatera att det var i L7/S1 området hon ömmade. Vad som orsakat det vet vi inte och kan egentligen bara tas reda på via MR röntgen vilket hon inte är en kandidat för ännu. Men det kan röra sig om ett trauma,en disk som ligger tokigt, nerv i kläm, en missbildning eller helt enkelt bara en jäkla massa otur. Så vips hade fröken fått diagnosen L7/S1 syndrom. Och en vidare tid till rehabilitering för att få reda på lite mer om prognos och eventuell behandling. Tjoho på den liksom.

2 veckor senare fick jag provsvar på de prover som togs med tanke på magen. Resultat? Inte bra. Hon tar inte upp B12 och folsyra som hon ska, har förhöjt levervärde (antagligen till följd av den ostabila magen så egentligen inget att hänga upp sig på) och hon har blod i avföringen (vilket jag inte ser med blotta ögat). Så nej, Snigel borde nog aldrig ha blivit friskförklarad i januari. Förutom att det här tyder på att hon mest troligt har allvarligare problem än jag hade trott så innebär det här även problem för ryggen. För att den ska hållas okej så länge som möjligt så måste hon hållas oerhört väl musklad vilket kan försvåras av det faktum att hon inte tar upp näring som hon ska. Dessutom kan ryggen försämras av det faktum att hon p.g.a smärtor i magen kan gå runt och spänna sig. Så summ-summarum så skulle jag väl vilja säga att det hade räckt jäkligt bra med ett av dessa problem. Faktiskt så tycker jag det.

När veterinären ringde upp för att lämna provsvar så var avlivning en av de första saker som hon tog upp, att eftersom Lycka har såpass många allvarliga problem så hade hon full förståelse för om jag skulle vilja sätta stopp nu. Stopp? Nu? Va? Säger jag samtidigt som jag ser Snigel flyga fram över skogen i överljudshastighet alltjämt flärpandes med tungan samtidigt som hon tokfnittrar så att det måste höras halvvägs till Abisko. Sätta Stopp? Inte en chans!

Här vill jag passa på att veterinären inte på något vis försökte få mig att fatta det beslutet utan hon tog upp det som ett alternativ och blev snarare glad att jag ville köra på. Så nu blir det gastro- och rektoskopi i en mycket snar framtid. Något jag verkligen bävar för eftersom jag är övertygad om att inget positivt provsvar någonsin har kommit från en gastro. Och provsvaren ser helt ärligt inte helt upplyftande ut, speciellt inte med tanke på att de är tagna under en period då hon varit helt bra i magen i ca 2 månader.

Igår var vi på rehab och det var faktiskt mer positivt än jag hade väntat. Hon har en instabilitet i antingen höfter, L7/S1 området eller båda två, men eftersom hon är såpass opåverkad av det ännu så är prognosen mest sannolikt god. Så för ryggen blir det intensiv rehabilitering med 20 minuters långsam (haha!) gång i blåbärsris med benviktsmanchetter, balansövningar enligt ett träningsschema dagligen, dra kätting i uppförsbackar och gå uppför trappor flera gånger i veckan samt water tread mill en gång i veckan i 8 veckor. Förutom hennes vanliga tjoho och det bästa av allt - hon blev inte belagd med agilityflygförbud! Så länge hon inte verkar bli sämre av det så får hon köra på. Men rehaben kan vi först dra igång ordentligt efter magen är avklarad och det visar sig att det finns en behandling man kan ge henne för magen. Så just nu står ett träningskort för WTM högst upp på min önskelista för det kommer även innebära att även magen kommer att bli bra. Så det så.

Det har varit mycket tårar, magont och ren ilska över alltings orättvisa de senaste veckorna, men nu orkar jag helt enkelt inte gräva ner mig i det här nått mer tills jag faktiskt vet hur illa det är med henne egentligen. Så vi kör på och hoppas på en tid till gastro så snart som möjligt och att hennes mage och tarm är så in i bänken friska att veterinären blir alldeles bländad av den glittriga friskheten. Så det så.





Och som en lite parentes, så att ingen får för sig att tro någonting annat, Fixa tackade jag ja till innan jag fick veta detta om Lycka, men även om det hade skett i omvänd ordning så hade jag tackat ja i alla fall. Fixa vare sig är eller kommer någonsin bli ett substitut för Snigelprylen. Hon är sin alldeles egna lilla RäserRäka med en alldeles egen plats i mitt hjärta. Precis som de andra två. 


1 kommentar:

  1. Men näe :( Hur mycket otur och elände kan man bli drabbad av egentligen!? Vi håller tummar och tassar stenhårt för allra bästa möjliga provsvar. Skönt att Lycka inte verkar vara medveten om allt som händer, kan tänka mig att hon mest blir nöjd över alla extra påhitt och pysslande det blir ;)

    SvaraRadera