Ut med hundarna för en snabb kvällskiss, slänga en påse sopor. Samtidigt. Inget konstigt med det skulle en normalt begåvad människa troligtvis tycka. Eller hur.
Tre koppel i ena handen. En full soppåse i den andra. Såklart iförd rosa foppatofflor. Ut genom porten. 2 av 3 möjliga slänger sig (i sedvanlig ordning) handlöst rakt ut genom porten och panikkissar. Som om de nyss klivit av en nonstop flygtur runt jorden. Det var ju faktiskt hela 2,5 timmar sedan de kissade senast. Samtidigt som systrarna hänger längst ut i varsitt koppel så står Lus och hänger så långt ut i sitt egethon bara kan, så långt från de andra som är fysiskt möjligt. I mitten står jag och försöker jonglera en överfull soppåse.
Ser redan här hur grannarna tvärs över gatan hajar till och stannar till vid sina fönster. Let the underhållning begin.
Lyckas samla ihop nöttena någolunda och styr bestämda steg mot soptunnan i tron att jag ska hinna ta mig 30 meter innan nästa incident. Icke. Hinner 3 meter,sen flänger den ena hunden runt mig åt fel håll, sätter snurr på soppåsen och på något vänster lyckas jag slunga den rakt i mitt eget ansikte samtidigt som jag desperat försöker att dels låta bli att lägga mig raklång över Räkan som plötsligt och mycket lämpligt står och poopar framför mina fötter, dels låta bli att trampa i nämnda poop. Får ordning på påsen och försäkrarmig om att alla 3 är markbundna och inte planerar ett luftanfall eller liknande. Fiskar upp en bajspåse med hjälp av lillfingret på handen som håller soppåsen (som för övrigt innehåller färskfoderrester...), och försöker plocka upp poopet med samma hand utan att spilla ut några äckelsopor ur påsen. Lyckas fiska upp alltihopet och ska precis resa på mig, ganska så nöjd med mig själv när Snigel gör en panikrusning åt höger sen en skarp sväng åt vänster samtidigt som Räkan gör raka motsatsen. Efter vänstersvängen sätter sig Snigel såklart för att poopa och katastrofen är nu ett faktum. Soppåsehållararmen har blivit bakbunden av båda tjejernas koppel. Båda två står nu och drar smått paniskt åt varsitt håll, lushund har såklart lyckats trassla in sig i sig själv så som bara hon kan och står och ser ut som en kassler och agerar därmed ett utmärkt farthinder. Jag står i mitten och kan inte komma loss. I handen har jag dessutom en oknuten bajspåse och vetskapen om att det någonstans framför mig i mörkret ligger en pinfärsk snigelhög jag på inget vis vill stifta närmare bekanskap med eh säg mitt ansikte. För att göra saker ännu mer underhållande (ja, grannarna har nu tillkallat hela familjen som glatt lämnat tv-soffan och nu står med näsorna tryckta mot rutorna i huset mitt emot) lyckas Snigel på något vis ta sig ur sitt halsband i mitt losstrasslingsförsök och skuttar glatt iväg över gräsmattan. Jag upptäcker inte ens detta utan berömmer den duktiga hunden som så fint trasslat loss sig innan jag inser att jag står med ett tomt koppel i näven och Snigel är i full färd med att kamikazeflärpa sig ut i vägen. Slänger mig efter henne lika smidigt som en puma kastar sig över sitt byte (jo, det gjorde jag faktiskt. Faktiskt) och får krokat fast henne igen innan jag vänder mig om till de två andra somnu lyckats lägga krokben för varandra och trasslat ihop sig mer än jag ens trodde var möjligt. Soppåsen och den snuskiga oknutna bajspåsen har jag fortfarande i handen av den enkla anledning att jag mitt i en av vänstersvängarna lyckades tvinna kopplet runt handen så hårt att jag är osäker på om jag nånsin kommer återfå blodflödet i de extremiteterna.
Lyckas på något vis trassla loss alla berörda parter, samla mig såpass mycket att jag slänger påsarna och inte hundarna i sopnedkastet och lyckas till och med lokalisera snigelpoopet. Som märkligt nog inte satt under min sko. Bugar mig lite sådär gracisöst inför grannarna och samlar ihop min cirkus och styr stegen mot porten igen.
Mission accomplished.
Haha ja d är inte en dans på rosor att vara hundägare. Eller....? :) Kan tänka mig att d gjorde veckans höjdpunkt för grannarna.
SvaraRadera