Lätt att bryta en vana...

Det var inte igår, eller ens i förr förrgår. Nä. Det var bokstavligt talat en halv evighet sen sist. Minst. Men ni vet kanske hur det är. Hur lätt det är att bryta en vana liksom. Ungefär som att börja gå till gymmet efter nyår. Man gör det slaviskt under några veckor. Sedan händer det något. Ett läkarbesök. En förkylning. Mamma kommer på besök. Någonting som får en att hoppa över det där ena passet. Och efter det överhoppet blir det ännu lättare att hoppa över nästa pass och nästa pass och nästa...Och ungefär så här har det blivit med bloggandet. Alldeles för mycket har hänt och jag har skjutit på att uppdatera gång på gång på gång. Och sen har jag skjutit på det lite till.

Men visst har här hänt en hel del.

Lushund gjorde officiell agilitydebut på Gotland med ett mer eller mindre katastrofalt resultat. Första fyra loppen gick bra. Disk såklart men hon var taggad och tyckte det var tokroligt. Den däringa matten handlade henne som om hon hade varit en överfylld kundvagn på Ullared. Inte bra alltså, men hunden var pepp och det var det viktigaste. Tredje dagen, precis innan första loppet skulle vi värma upp. Några slalomrepetitioner, inga problem. Glad hund. En millisekund senare går hund in för att dra en ny vända slalom och plötsligt viker hon av, slokar ihop som bara Lushund kan sloka och styr stegen mot buren i tältet. Där och då tog Lushunds framtida eventuella agilitykarriär slut. Sen dess har hon agilityvägrat. Jag lyckades få henne att ta ett par tre hinder i första loppet innan hon slokade ihop och styrde stegen av plan och upp i famnen på en förvånad främling i publiken. Några timmar senare var det dags för agilitylopp. Jag hade inte haft någon som helst framgång med att få hunden det minsta agilitypepp under timmarna däremellan. Hade såklart försäkrat mig om att hon inte hade ont vilket hade varit en väldigt logisk förklaring till spektaklet, men icke. Ingen smärtpåverkan. Bara en extrem lusynklighet och agilityovilja. Anledningen till att jag ens startade henne i agilityloppet var för att se om de älskade kontaktfältshindren kunde göra henne lite mindre olycklig. Ett par hinder tog hon, en balans, en tunnel, svansen viftade till och med lite gran, men sen fick hon syn på ännu en främling i publiken och drog av planen för att söka tröst.

Sen denna helg har vi fått lägga ner agilityn helt.Hunden bryter ihop nått så fullständigt varje gång hon får syn på ett hinder eller ett hinderlikt föremål. Hoppa och skutta som en galning i skogen går bra, men så fort någon skogsövning blir för agilitylik flyr hon fältet i panik. Varje gång. Så jag har gett upp. Hon vill helt enkelt inte och jag kommer nog aldrig att förstå varför.

Sommaren spenderades på det mest tjohoiga ställe som finns - landet. Hundarna levde runt som galningar och varvade absurt godistiggeri hos mormor med att hänga på stranden och rejsa runt bland klipporna sitt allra fortaste.

I slutet på Juli drog jag och Snigel över gränsen och hälsade på bästa Snigeluppfödaren och åkte på utställning. En fantastiskt trevlig helg vid den vackra kusten med god mat, mycket vin, båtturer i fantastisk miljö och ännu trevligare sällskap.

Utställningen gick något så sanslöst över förväntan. Min enda förhoppning var att hon kanske skulle kunna få ett Very Good. Som bäst. Efter rasspecialkatastrofen kändes det liksom som en ganska lagom målsättning. Men tji fick vi. Snigel plockade hem Excellent med CK, Bästa Tik med Cert samt BIR (eller vad de däringa bokstavskombinationerna nu heter). 4 face raser totalt, så jag blev lite extra stolt över min lilla galenpanna.

Utställning i Eskilstuna några veckor senare gick inte fullt så bra. Snigelprylen spenderade mer tid i luften än på marken och hur jag än betedde mig kunde jag inte för mitt liv få henne att ta ett enda travsteg. Den stackars domaren stod bokstavligt talat och slet sitt hår över den rörelsemässiga katastrofen. Very Good, vilket var långt mer än spattprylen faktiskt förtjänade. Därefter förde jag och Snigelprylen en något hetsig diskussion rörande skillnaden mellan FLYGcert och CERT på utställning. Vi nådde ingen som helst konsensus.

Och där slutade vår sommar och somriga semester. Men jag kan lova er att det har hänt mycket mer sen dess. Både väldans sorgliga saker och väldans roliga saker. Men mer om det får komma i ett annat inlägg annars tar ju scrollandet aldrig slut!