söndag 24 november 2013

Vråla som en skadeskjuten bäver i en björnsax

Just nu har vi ganska så mycket för oss på vardagskvällarna. Tre dagar i veckan är vi på kurs, två dagars agility för Lushund och en dags shapingkurs för Snigel. På agilitydagarna är självklart Snigel med, men tanken är då att hon lite fint ska sitta och pausa i en bur i närheten. Sitta eller ligga sådär lite fint, uppmärksamt och tyst och bara titta på och drömma om den dagen då det är hennes tur att tjoa runt på agilityplanen.

Så var i varje fall tanken. Min tanke. Snigel hade dock en helt annan syn på saken. I den där pausburen kan man nämligen hänga sig i taket som en liten apa och vråla som en skadeskjuten bäver i en björnsax. Jo för det kan man visst göra. Det blir tydligen bäst så.

Ännu bättre blir det om man gör detta från det att matte och Lushund äntrar planen tills dess att de båda gråtandes av mental skrik- och vrålutmattning släpar sig av planen. Då vrålar man gärna lite extra av glädje.

Behöver jag säga att jag får ett fullständigt spel utav detta tilltag? Jag blir alldeles matt och geléaktig i hjärnan och jag vill faktiskt helst bara drämma näven och/eller huvud i första bästa betongvägg. Vilket jag inte gör. För det hade såklart varit dumt. Men jag kan lova att LusHundens kampleksaker har fina frustrationstuggmärken, inte av hunden såklart, utan från matte.

Nej, såhär kan vi verkligen verkligen inte ha det. Matte blir dum i huvudet och kan inte koncentrera sig och Lushund blir alldeles väldans mer ynklig och låg än vanligt.

Således tog jag tag i operation burträning igen, men denna gång med en ordentlig träningsplan och tydliga kriterier.

Har under veckans lopp kört korta pass på ett par minuter en eller flera gånger per dag där fokus har legat på att värdeladda buren, vänta på frisignal samt frivilligt tjoa sig in i buren i full fart.

Och sanna mina ord om det inte har gett resultat! Ordentliga sådana! Herreminje vad denna lilla fröken är snabblärd. Är man bara tydlig med vad man vill så förstår hon faktiskt mer än väl.

Tidigare så bävervrålade hon 120% av tiden i runda slängar. I början av veckan, efter endast två dagar med kortare träning så vrålade hon ca 70% av tiden, resten låg hon uppmärksamt stilla i buren och tittade på. Två dagar senare vrålade hon knappt 20% av tiden och tystnade nästan så fort jag sa till.

Utvecklingskurvan ser liksom ganska så himlans fantastisk ut om man skulle få för sig att göra ett exceldiagram av dem. Något jag självklart inte gjort. Inte alls.

(men om man nu skulle ha gjort det så skulle den se ungefär så här ut:)


Jag känner just nu väldans mycket hopp om livet och målet om att kunna ha Snigel på vänt i en bur, vid sidan av annan träning, kanske till och med med öppen bur känns faktiskt som en inte helt ogenomförbar plan. Målsättningen är att hon till årsskiftet ska klara av ett helt kurstillfälle i buren, alldeles tyst och lugn. Och jag tror faktiskt bannemig att detta är något hon kommer att klara av!


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar