Det svarta hålet innehåller numera även lim och häftmassa

Hela den här öronhistorien gick väl ungefär så som jag egentligen, med facit i hand, borde ha kunnat lista ut ljusår i förväg. Åt skogen. Raka spåret. Inga krussiduller eller omvägar här inte utan bara rätt ut i vildmarken.

Med både limrester och häftmassa i öronen så hängde åtminstone Snigels öron ner hela måndagen. Inga hissade segel eller schäfetendenser här inte. Däremot visade det sig vid närmare inspektion av hörselredskap att Snigel inte gillade limmet alls. Inte häftmassan heller. Inte alls.

Snigels hud i öronbasen blev alldeles röd och irriterad och min kära kollega hötte med både näve och pekfinger och muttrade argt åt mig samtidigt som hon spurtade mot rakapparaten och hibiscruben sitt allra fortaste. Ett tu tre blev Snigel befriad från både lim och häftmassa. Och en hel massa päls. Ganska så på tok för mycket med tanke på att hon inte var så välbepälsad sen innan. Detta toppar vi sen med illröd irriterad hud som lyser starkare än Rudolfs röda mule i en snödriva. Helt plötsligt ser min valp ut som om hon har skabb och folk börjar byta sida på gatan och hålla sina hundar i flexikoppel så långt från oss de kan komma, (vilket visserligen inte är en nackdel. Inte alls.).

Men sumsumarum så kände jag mig ganska så mycket som en ganska så hemsk och katastrofalt klantig matte, och lade därmed både lim och häftmassa där jag aldrig någonsin kommer hitta dem igen. Ni vet det där svarta hålet alla har hemma, det svarta hålet som äter strumpor, bilnycklar, fjärrkontroller och mobiltelefoner. Det svarta hålet innehåller numera även lim och häftmassa.

Så vad har då hänt med frökens öron? Jo ser ni, det verkar som att öronen blev precis lika rädda och ledsna för det inträffade som matte, och har ända sen i måndags slokat likt vissnande tulpaner i en vas tom på vatten. De verkar helt enkelt ha blivit genuint halvt ihjälskrämda och håller sig för tillfället precis på sin plats. Mission accomplished skulle jag vilja våga påstå..

                                                       

 .....åtminstone tills öronen kommer över sin ledsen- och vissenhet och reser på sig igen.