Den 6 november fick älskade Duc somna in. En Duc som var så speciell att det är svårt att sätta ord på det. En Duc som var så innerligt älskad. Kanske inte av alla, men av oss som stod honom nära.
Jag träffade Duc första gången i maj i år och han hoppade bokstavligt och bildligt talat rakt in i hjärtat på mig. Det är svårt att beskriva hur man kan bli så fäst vid en hund som inte ens är ens egen. Men det blev jag.
Duc var något alldeles speciellt. Första gången jag träffade honom så flyttade han rakt in i hjärtat på mig och där kommer han alltid att finnas kvar. Varje gång jag såg honom kunde jag inte låta bli att le och bli alldeles varm i hjärtat. Duc hade en sådan glöd, en sådan livsglädje som det är svårt att sätta ord på. Varje gång vi sågs hälsade han på mig med en glädje och intensitet som fick mig att känna mig alldeles speciellt utvald. Utvald att få lov att älska denna underbara hund och bli älskad tillbaka. Ett privilegium skulle jag vilja säga att det var. Att få vara en utav Ducs utvalda människor. Och för detta är jag så innerligt tacksam. Tacksam över att ha fått vara i hans närhet, tacksam över att ha fått lov att vara en del av hans liv, tacksam över att ha fått finnas med ända till slutet.
Duc var något alldeles speciellt på så många vis. Jag har så svårt att sätta ord på vad det var, men ingen hund har någonsin haft så lätt att få mig till både skratt och tårar. Skratt över alla hans tokigheter, kärlek till livet och sprakiga inställning till allt. Tårar över hur otroligt fin han var, tårar när han gjorde framsteg i sitt sätt att hantera sin vardag.
Men trots sitt vackra, majestätiska yttre och pigga och alerta uppsyn så var Duc sjuk. Så sjuk att det inte fanns något man kunde göra för förhindra det oundvikliga. Det är så svårt att greppa att någon som ser ut som Duc, beter sig som Duc, på något vis kan vara allt anat än kärnfrisk. Men hans yttre var fruktansvärt nog bara en glansig fasad mot hur hans inre var. Och det var dags att ge honom frid. Frid och frihet att få springa över himlens ängar, bada sjärnglittriga sjöar och jaga sin älskade boll. Utan smärta.
Jag är så tacksam att jag fick lov att vara med när han slöt sina ögon och tog sitt sista andetag. Jag är så tacksam. Har fält fler tårar än jag trodde var möjligt och i mitt hjärta finns ett hål som jag inte vet om det någonsin kommer att läka. Men jag är tacksam. Tacksam att jag fick pussa hans nos, viska i hans öra och lukta på hans päls en sista gång.
Det är tack vare Duc jag idag har lilla Snigel. Det var efter att ha lärt känna Duc som jag slutligen bestämde mig för att det var en face rase jag ville ha och inget annat. En mini Duc. En alldeles egen sådan.
Snigel påminner så otroligt mycket om Duc. Både till utseende och sätt. Jag ser så mycket av Duc i henne och det är både en fantastisk och skrämmande känsla. Skrämmande eftersom denna lilla Snigel har oerhört stora tassavtryck att fylla. Skrämmande eftersom det just nu är svårt att titta på henne utan att ögonen fylls av tårar och hjärtat svämmar över av saknad. Men likväl fantastiskt, för det känns som att det finns en bit av Duc kvar i våra liv. Även om Snigel är sin alldeles egen, sin alldeles egna fantastiska lilla hund, så bär hon för mig alltid en bit av Duc med sig.
Spring över himlens ängar i frid älskade Duc. Spring så fort du kan. För att vila, även om det är i himlen, det är helt enkelt inte din grej. Så spring spring. Spring så fort du kan. Jag glömmer dig aldrig.
Så vakkert skrevet.. blir rørt til tårer.
SvaraRadera