fröken hamnar långt bort i jukkasjärvi

Det klagas ofta på måndagar. Att måndagar är liksom ja, måndag. Klagandet följs oftast av ett en suck och en medhållningsnick från den man suckar över själva måndagen till. Men jag känner sällan så för måndagar. Att det skulle vara en dag som behöver suckar och medhållningsnickar gällande måndagars förmåga att vara måndagar. Särskilt inte när solen skiner och dagen börjar med agilityträning. Nej, då är det bara lycklihesnickar och tjoho suckar som undslipper mig när det komme rtill måndagssnack.

Tränade i väsby med Sandra och Phalene pojkarna. Planen var att traggla vidare med balans och gunga samt att träna lite olika handlingsalternativ och dessa förbenade svängar som alltid gör så att fröken hamnar långt bort i jukkasjärvi och jag måste stå och vänta på att hon ska ta bussen tillbaka. Tidsödande minst sagt. Och jag är dessutom synnerligt obra på att vänta på bussar. Synnerligt obra. Jag har dessutom hört ryktas att agility går på tid vilket automatiskt gör det till en förbaskat dålig idé att blanda in lokaltrafiken i det hela.

Eftersom det redan stod en i princip färdig bana framme så flängde Sandra runt likt en kollibri och kastade om nummerskyltarna lite sådär huller om buller för att verkligen se till så att jag skulle få något att böla åt. Och det fick jag verkligen. Böla alltså. Både på grund av banans utomordentligt löjliga svårighetsgrad men sen även eftersom jag visste hur mycket Snigeltänder just den här banan skulle ge upphov till i mina arma kroppsdelar. Hjälp säger jag bara! Klurigt och utmanande till tusen för vår del. Men med just exakt de svårigheter vi verkligen behöver träna på. Utomordentligt bra huller om buller kastat måste jag säga!

Redan första sekvensen fick vi problem. Mina två tjusiga framförbyten jag hade planerat fick jag bara spola ner. Jag hinner helt enkelt inte före den här hunden när hon är på det humöret. Även om jag springer mitt allra allra fortaste. Så gång på gång fick jag testa mig fram för att hitta något som funkar. Tillslut var jag alldeles slutsprungen och halvt uppäten och kände att vi nog behövde göra något lite mindre galet en sväng. Så som att mumsa korv på en gunga till exempel.

Banan igen och den här gången hade jag ett någolunda hum om vilket håll jag skulle och hur vi skulle ta oss åt just det hållet. Och jäklar i min lilla låda vilket galet tryck det finns i den hunden när hon lägger den sidan till. Och ännu mer imponerande är när hon lyckas kombinera både tryck, följsamhet och hindersäkerhet. Galet. Jag blir än mer övertygad om att den här hunden kommer att ha ihjäl mig förr eller senare. Men herregud vad kul hon är alltså! Men det gäller verkligen för mig att hålla vänsterfötterna i schack och undvika att strypa mig själv i ett hinderstöd eller två.

Sen tragglad evi lite mer balans. Och hon var som vanligt tveksam och seg i början innan hon började lunka över. Tveksamheten försvann efter lite snask men farten fanns liksom inte. Inte mycket tjoho alls faktiskt. Tills jag lade till ett hopphinder innan uppfarten. Då jäklar blev det fart på prylen. Va? Är det här OCKSÅ ett agilityhinder? Varför har du inte sagt något? Vrålade hon medan hon gasade över balansen i överljudshastighet. Jahopp. Det var alltså där skon klämde. Balansen var aptrist eftersom hon ännu inte fattat att den ingår i själva agilitytjohoandet. Se där ja. Det förekommer bevisligen ett visst mått av logiskt tänkande även hos den där fröken trots allt. På något snedvridet omvänt vänster.

Sen gasade vi lite banan och en himlans massa slalom. Tuggade av matte halva underarmen, satte tänderna i en njure via ryggraden och skallade henne över näsryggen. Bra pass!

Vi avslutade måndagstjohoet med en 3 timmar lång vilsetut runt en sjö där i Väsbykrokarna någonstans. Lek på golfbana och öppna fält där jag faktiskt bröt mitt eget koppeltvång och lät dårmupparna få rusa av sig den allra värsta muppigheten. Inga älgar behövde sätta livet till och alla tre hundarna hängde med tillbaka. Bara så att ni vet liksom. Även Phalene pojkarna överlevde. Det ni,

Sen släpade vi oss, skapligt ledbrutna, ganska så leriga, men väldigt väldigt lyckliga till jobbet för ett kvällspass.

Måndag säger jag bara. Måndag. Det är en bra dag.

raskt vred nacken av den

När man vaknar upprepade gånger om nattekvisten för att bokstavligen hosta upp en hårboll, trassla ut pälsstrån som fastnat mellan tänderna, knyta loss ännu mer päls som slagit råbandsknopar kring ögonfransarna samtidigt som man desperat försöker kväva ett nysningsanfall av värsta sort för att inte väcka hela grannskapet. Det är när man vaknar då som man verkligen börjar fundera. Fundera på om det verkligen är helt normalt att blanda i kattmalt i sin frukostfil för att förebygga nattliga hårbollskräkanfall. Är det verkligen normalt att den frysta matlådan man stoppade in i mikron plötsligt säger poff och börjar ryka eftersom man visst råkat elda upp en hel drös med päls som inte alls, enligt instruktionsboken, bör petas in i en mikrovågsugn. Man undrar även om det är normalt att behöva ta fram rakhyveln för att hitta en plats att sitta i soffan.

Något som också funderas på är den grad av potentiell livsfarlighet jag är tvungen att utsätta mig för på daglig basis. Det är nämligen så att jag sedan 2 veckors tid är tvungen att låta dammsugaren stå framme. Mitt på golvet i princip. För att snabbt som bara ögat kunna suga upp dessa rackarns deserterande pälstussar. Och som tidigare nämnt så är jag och dammsugare på lösdrift på vardagsrumsgolv ingen som helst bra kombination. Har man en gång ramlat på en dammsugare och knäckt ett gäng revben, ja, då har man liksom lite sådär extra mycket respekt för deras närvaro som så. Ja alltså, det var mina revben som knäcktes. Dammsugaren klarade sig men jag är inte helt övertygad om att den förlåtit min ohyggliga integritetskränkning, alltså håller jag mig liksom lite på min vakt. Jag gör faktiskt det. Och jag brukar vara väldigt noga med att aldrig närma mig den utan förvarning. Nej, ett litet försiktigt ryck i sladden för att meddela att det liksom är dags och för att stävja alla möjliga eventuella utfall i ren överraskning så där som ju faktiskt hände en gång.

Men just nu är jag sådär nödvändigt rackarns tvungen att minst nitton gånger per dag dra över golv, möbler, väggar och tak med dammsugaren. Av ren självbevarelsedrift. Annars kvävs jag snart av all förbaskad päls. Alternativt  hoppar från balkongen eller eldar upp hela skiten. För det här. Det här är baskemig helt jäkla vedervärdigt. Och löjligt. Ypperligt larvigt löjligt. Har systrarna liksom inte tänkt att behålla någon som helst päls alls? Planerar de nakenbad på Sergels torg eller är det något annat häftigt event jag missat? Har päls blivit ute även på pälsdjur? Är det någon form av propaganda? Utpressning? Två dagar till av det här och jag ger dem precis exakt vad som helst!

Dagens skörd efter 8 minuters sammanlagd borstning av två nästintill nakna damer. Vart tusan kommer alltifrån?

För den som lite nervöst och oroligt undrar om jag släppt den där prylen lös i området så kan jag snabbt lugna er och meddela att jag raskt vred nacken av den och efter tips från coachen så rullade jag den även i salt och eldade upp den. 

Snigelsegdrasigframliktenamöbapådubbelhäftandetejp-takten

Igår lät jag hundarna själva bestämma takten på lunchrundan kring området. Så jag tänkte att de skulle få överraska mig. Det finns ju en fasligt massa takter man kan välja att ta till om man är hund. Det gör ju liksom det. Särskilt om valet är fritt menar jag. Vi har ju springafortsomenskålladbäver - takten. Skuttmuppasigframliktengasselienpopcornmaskin - takten. Hängflängslängasigikoppletliktenkedjadbjörnmedtandvärk - takten. Lufsetilufsaruntsomettdräktigtviltsvinmedfoglossnings -takten. Och sen har vi den, för mig, allra värstaste takten av dem alla: Snigelsegdrasigframliktenamöbapådubbelhäftandetejp-takten. Gissa vilken takt de valde allihop? På 39 minuter hann vi bokstavligen runt kvarteret. En dryg halv kilometer eller så skulle jag uppskatta det till, bara så att ni får perspektiv på grejerna här. 39 minuter. Med tre hundar som låste sig på en doftfläck varannan meter och formligen inhalerade underjorden. Var tredje meter eller så så satte sig någon, eller alla eller bara två för att pinkelura en skvätt. 36 gånger var pinkelurade de i genomsnitt. Ja, jag räknade. Något måste jag sysselsätta mig för att inte gå fullkomligt fladdermusexkrement av frustration och spring i fötterna. För jissenamn. 39 minuter! Hade jag tyckt att 12 meter per minut var en lagom promenadhastighet att jag satt koppel på vinbärssnigeln som övervintrat på balkongen.

Vilken tur att jag skaffade tikar för att slippa doftfläcksfixering och revirpinkeri var och varannan meter. Vilken tur säger jag bara. Verkligen.

Inoff tjoff och blåbärig vinst!

Ännu en träningstävling idag, denna gång SHC agilitycup i väsby. Snigelmojängen var anmäld till blåbärsklass B samt öppenklassen med en omstart i den. Och vi hade ganska så exakt noll förväntningar på något alls annat än att vi både visste att vi skulle ha väldigt kul ihop. Kanske inte rätt. Men alldeles super rätt när det kommer till mängden tjohon vi tänkte ägna oss åt denna dag.

När vi banvandrade för blåbärsklassen kände jag mig däremot ganska så modfälld. Det här kändes inte alls som en blåbärsbana. Inte nånstans. Frågan är om den ens kund eklassas som en klass 1 (undrar då jag som inte tävlat så vidare värst mycket då va). Klurig var den och det fanns ett par fällor jag bara visste Snigel skulle lockas in i likt Nalle Puh till honing. Fick inte heller till någon bra plan för hur vi skulle ta oss runt, inget liksom kändes rätt när jag gick där och dansade runt och gjorde piruetter under banvandringen. Hmpf var egentligen hela min känsla när klassen drog igång. Men nu skulle vi ju faktiskt tjohoa jag och Snigel och flamsa runt och ha kul, om det så innebar att vi skulle ta vartenda hinder baklänges liksom. Snigel var ju hur glad och flärpsprättig som helst och tyckte att hela hittepået var liksom det bästa som hänt någonsin ungefär. Så vi gick in, startade och sen har jag i princip inga som helsta minnen av vad som hände. Det enda jag vet är att jag inte lade mig raklång över ett hopphinder och vrickade knäskålen som jag nästan var säker på att jag skulle göra samt att Snigelprylen verkade ha haft det väldans kul. Jag hade ingen aning om hur många fel vi fått eller om vi blivit diskade. Fullständig blackout helt enkelt. Jag vet bara att det inte kändes helt bra liksom. Vi skulle ju ha kul jag och Snigel, det skulle vi ju, men jag vet inte om jag var så kul helt ärligt. Men å andra sidan sett så räcker det med att knyta skorna för att den här prylen ska tycka att livet är världsbäst liksom. Så hon var nog ganska nöjd ändå och jag har ett par nya blåmärken som bevis på det. 

Sen var det prisutdelning för mediumklassen och döm om min förvåning när det visar sig att jag och Snigel vunnit 1:a plats. Va? Något måste ju vara rejält fel! Vi kan liksom inte ha nollat och vi lallade ju mest runt och fick säkert tidsfel och så vidare och så vidare. Men så var det tydligen inte. Nolla och en dryg sekund i marginal till nästa placering. Järnspikar och kastruller på det liksom. Vem kunde ha anat? Inte vi i varje fall. Vi vinner ju liksom inte saker Snigel och jag. Särskilt inte bland alla andra superduktiga och rutinerade ekipage som susade igenom banan så himlans snyggt. 

Öppenklassen hade jag inga direkta illusioner om med tanke på hur svårighetsnivån hade legat på blåbärsklassen. Och jomenvisst. Det första jag ser är att hinder nummer 2 består av en mur. Snigel har aldrig sett en mur. Äver. Det hade inte Lus heller sett första (och sista) gången hon tävlade vilket resulterade i att vi fick stå och bråka med den där muren i evigheter för att få henne att hoppa över. Och nu stod jag där med ännu en hund som jag missat att introducera till detta larviga lilla hinder. Grattis. I övrigt kollrade jag bort mig nått så fullständigt under banvandringen, det var liksom runt runt kring samma 2 hopphinder och 2 tunnlar i en halv evighet i en rad olika möjliga och omöjliga kombinationer och jag kunde bara inte få ihop det hela och därmed minnas banan. Så vi var inte så hoppfulla men målet för oss var att prova på den där muren samt ta slalom i bana. Och kanske något annat hinder eller två på vägen. 

Självklart, garanterat bara för att jag suttit och muttrat över muren en sväng, så tar hunden såklart den inte. Vilket kanske inte var så konstigt. Om jag nu vet att den kommer ställa till problem, varför hjäääälperjag inte hundstackarn att ta sig över då? Nej, jag bara släpper henne och liksom kniper ihop ögonen och hoppas på det bästa. Ärkeklant. På andra försöket seglade hon över och jag kom alldeles av mig och gjorde inte många rätt. Glömde bort halva banan och diskade oss på momangen ungefär men vi körde vidare i någon egen banvariant och hade hur kul som helst faktiskt. "Great dog, shame about the handler" var kommentaren jag fick när vi klev av planen från en av mina träningskompisar. Och visst var det exakt precis så det var även denna gång. Så det var precis det jag behövde höra faktiskt. Varför gör jag som jag gör ibland och allt som oftast? Och hur svårt ska det vara att få hjärna och övrig kropp att bli något sånär samspelta? 

Sen hade vi en omstart och nu kändes som att jag faktiskt nästan kunde banan. Och den här gången hjälpte jag henne för säkerhetsskull med muren. Sen flärpte vi på och det kändes faktiskt riktigt riktigt bra och tjohoigt. Nåväl, hopptekniken är liksom inte mindre än katastrofal, det är jag högst medveten om och jag är inte alltid helt tydlig med vad jag vill. Vilket straffar sig mellan hinder 16 & 17 där jag skickar in hunden i fel tunnelingång eftersom min hjärna bevisligen blivit bortkopplad från resten av min kropp och därmed blivit helt oförmögen att få fram några som helsta direktiv om vart jag ska ta vägen och hur jag ska rikta kroppen för att inte ställa till det ordentligt. Nåväl. Kul hade vi. Snigel tog slalom i bana. Nyttig träning så in i bänken har vi fått. Och Snigel tycker att det här med agilitytävlingar och tävlingsmiljöer och stackars oskyldiga människor man kan hångla upp mellan loppen är något så löjligt fantastiskt att hon skulle vilja göra det här dygnets alla timmar.

 Banskiss Blåbärsklass, medium

Öppenklass

Lerklaffsande upp till fotknölarna

Leriga lyckliga skitar! Tror det där får bli vårat framtida lagnamn. Det har liksom en ganska så trevlig klang i sig, tycker ni inte det? För vem kan inte vara lycklig när man marinerats i lera medelst gladskuttande flärptassar på en agilityplan en hel eftermiddag? Lerklaffsande upp till fotknölarna och mina nytvättade byxor står nu helt själva upp ute i hallen tack vare dagens eminenta lerinpackning. Praktiskt som tusan när man ska klä på sig. Bara att ta ett atletiskt jämfota skutt och vips så är man byxklädd liksom. För att inte tala om den alldeles fantastiska stötdämpningen man får när skorna fått en alldeles ny platåvåning under sulan. Mjuk och fin svikt det där. Däremot rekommenderar jag inte att man tar en genväg över den ljusa mattan för att fånga in lerig hundpryl på rymmen innan man tagit av sig skorna. Det rekommenderar jag faktiskt verkligen inte. Som en liten irrelevant passus så där i all välmening.

Lerplask och en massa tjoho var i varjefall vad vi ägnade oss åt idag! Snigelprylen briljerade på det mesta. Än en gång. Matte briljerade en smula mindre. En ganska så stor smula mindre faktiskt. Det vi brukar ofta ha den fördelningen när det kommer till det där med att briljera hon och jag. Vi tränade nämligen på svängar, tighta svänga och mjuka stora svängar på kommando. Första passet gick ju alldeles magiskt bra och hon satte vartenda kommando helt klockrent. Andra passet bad jag Therese att filma. Vilket var ganska så onödigt insåg jag efter att hunden på nionde försöket återigen svängde fel. Hur var det liksom möjligt att gå från 100 till noll på en mikrokvart? Hur kan allt bara ha trillat bort var vad jag fundelerade på. Tills jag insåg problemet. Problemet låg nämligen inte alls hos Snigeldjuret. Snigeldjuret gjorde liksom inte alls fel. Problemet låg hos matte som inte kan skilja på höger och vänster och därmed stått och gett hunden fel kommando i ungefär en halv evighet och ett par straxar. Och där mina vänner, där har vi ett perfekt exempel på hur jädrans plättlätt det är att avinlära ett beteende. Det är även ett ganska så lysande exempel på att det faktiskt inte går att lära gamla mattar att sitta, eller skilja på höger och vänster, eller lyckas med något överhuvudtaget egentligen. Kan inte annat än fundera på vilken sorts grundträning jag egentligen fick när jag var en tvärhand eller två hög. Hur var det egentligen med valpkursen förskolan? Det får mitt moderskeppet gärna svara på. Svar på sms går alldeles utmärkt. Även röksignaler och brevduva har visat sig vara effektiva metoder. Bara så att du vet.

Nåväl. Vi petade även på lite slalom och svåra slalomingångar samt matade Snigel med ett lass köttbullar på gungan och sprattlade runt i leran allt vad vi kunde.

Lus lusade runt, letade godis, klängde kring gudmors ben och fick belöning för att hon hade puls. Tränade ett par tricks och mumsade lite mer snask innan hon gnällde på den onaturligt höga lerhalten och längtade hem till sin middag.

Fiskprylen var minst lika magisk som i söndags. Minst! Men antagligen mycket mer. Hon flärpte, hon viftade och hon glittrade med hela sig själv och flamsade runt med sin tut och var glad. Riktigt glad. Så glad att vi än en gång kunde träna på planen. Och denna gång involverade träningen ett *trumvirvel tack* hinder! Jappelijapp! Ett riktigt agilityhinder. Närmare bestämt en tunnel. En riktigt tunnel. En sån där grej som jag och Therese för något år sedan försökte peta in Fisk och få ut henne på andra sidan. Visst, vi lyckades ett par gånger, det gjorde vi men det var nog inte särskilt frivilligt för Fisken egentligen. Hon tog inga belöningar förutom belöningen att få fly ut ur själva tunneln. Så vi lade ner projekt tunnel och lät fröken fortsätta leka "inte nudda agilityhinder" allt vad hon kunde. En lek hon blivit supervärldsbäst på.

Men idag. Idag har hon frivilligt närmat sig en tunnel. Hon har frivilligt nosduttat och tassduttat på en tunnel. Hon har även frivilligt stoppat in ett huvud i en tunnel och alldeles frivilligt tutat efter en tut, rakt genom en tunnel. Flera gånger. Visst, hon älskar inte tunnlar och när hon väl är inne så väljer hon liksom snabbaste vägen ut, vilket gör att själva tekniken i tutkastandet spelar stor roll. Men varje gång hon hade sprunigt igenom tunneln kom hon tillbaka till mig och tunnelingången med sin tut och viftade och flärpte på hela sig själv samtidigt som hon genast började tassdutta på tunneln. En helt ny attityd börjar så smått växa fram hos den här lilla mojängen. Det gör verkligen det. Hon var så glad så glad. Och inte ens det faktum att Snigel tränade på gungan fick henne ur balans. Något som så sent som i september fick henne att slita sig ur sin sele, fly från den inhägnade planen bort mot bilvägen och alldeles för goda utsikter om att raskt bli platt som ett frimärke. Men inte nu. Nu stod hon med sin tut i truten och såg inte ens ut att överväga att se om hon kunde pressa sig igenom stängslet och komma ut på andra sidan som minipusselbitsfiskar. När Snigel var färdig gungad så var Fisken genast toktaggad på träning och sprudlande glad. Magiskt säger jag bara. Magiskt.

Tjoho och paket i lådan!

Jag vet att det kommer att låta tjatigt. Jag vet att det kommer låta upprepigt. Men det går liksom inte att hjälpa. Det är liksom bara så. Bara så att vi haft ännu en tjohoig dag! Så det så! Men det är liksom så att man kan inte ha det så mycket annat än tjohigt om man har den turligaste turen att få leva ihop med mina flickor. Faktiskt. Tjohoet liksom bara sprätter ur dem mest hela tiden. Alltså tänkte jag tjata om vårat tjoho igen.

I morse åkte vi ut till Therese och hundgänget för lite morgonaktivitet. Närmare bestämt en kickbike vända. Denna gång utan snömodd och blankis. Bara barmark så långt ögat kan nå. I varje fall om man har min syn som är ungefär lika skarp som en mullvads i discobelysning. Då syns blankis ytterst dåligt. Lus och Snigel jobbade superfint. Och jag menar verkligen superfint. De låg på som små blådårar och hade hur kul och flärpigt som helst. Lus till och med gladmorrade och buffade på Snigel i ren lycka. Fisken däremot. Ja Fisken har tappat allt sitt drag. Förra året var hon supertaggad och jätteduktig men nu de senaste två gångerna har hon liksom inte kommit igång och agerar mer ankare än draghjälp. Svansen går men något vidare drag blir det liksom inte. Men hon kommer väl förhoppningsvis igång igen. Hoppas vi.

När vi hade kört ungefär hälften av vad jag hade tänkt började det kännas oerhört trögt och segt. Och nej, men självklart hade jag fått punktering. Så nu lär väl kickbiken åka in i förrådet och bli ståendes tills jag får tummen ur. Och det. Ja, det, brukar vara något som kan dröja löjligt länge. Nått år elle rtvå om jag känner mig själv rätt. Vilket jag visserligen inte gör så vem vet. Jag kanske förvånar.

Avslutade morgonaktiviteten med hundlek och lite agilityträning med Snigel innan vi tuffade mot jobbet. Trötta och nöjda hundar stuvades in i bilburen och jag fällde ihop min kvastskaftsstela träningsvärkande kropp i förarsätet.

Dagen blev sedan lite sådär extra tjohoig eftersom det visade sig att vi hade fått en massa paket på posten. Eller ja, fått och fått. Att saker trillar in i brevlådan är kanske mer en konsekvens av att man handlar saker. Men ändå. Ett jätte Zooplus paket med drygt 9,5 kg godis, och ett nytt midjebälte med expanderkoppel till. Nästa paket innehöll mitt fina fina pannband jag beställde för en tid sedan. Behöver jag säga att jag fortfarande inte kan titta på det utan att skratta ihjäl mig en kvart och när jag slutat skratta går jag istället runt och småfnittrar. Jag gillar när det trillar in paket i lådan. Jag gör verkligen det. Särskilt paket som får mig att fnittra tills jag får kramp.

Onsdagar behövde helt klart lite mera tisdagstjoho

Agilitytisdag fast på en onsdag! Vilken fantastiskt bra idé liksom! Onsdagar behövde helt klart lite mera tisdagstjoho för att bli sådär riktigt riktigt bra som tisdagar är. Faktiskt.

Ikväll fick alla tre följa med. Eller ja, fick och fick. Det blev medtvingade om jag ska vara ärligt. Om jag dessutom ska vara helt ärlig så hade nog Lus och Fisk hellre stannat hemma och beställt pizza med extra allt och bea u en extra stor burk. Men inte idag inte.

Fiskpinnen behöver träna vidare på att överkomma sin aversion mot inomhushallar. Sin extrema aversion kan vi till och med med lätthet konstatera att det rör sig om. Hon har mer än en gång slitit sig ur selen redan utanför hallens ytterdörr och fått bli infångad ute på vägen, fullkomligt skräckslagen. Har man väl lyckats fiska in henne utan rymningsintermezzon har paniken varit ganska så total inne i hallen. Bara själva lokalen (och det här gäller alla lokale man tränar i. Utställningslokaler är inte alls samma sak hävdar hon bestämt, för där har hon inga issues alls.), är det liksom allra värstaste. Lägg sen till folk som tränar hundar och hundar som skäller och man har en helt okontaktbar, sönderstressad Fisk. Och detta trots att vi regelbundet hängt i hallen (och många andra hallar) sen ett par dagar efter att jag fick hem henne. Små små yttepytte framsteg har gjorts men hon har ju knappast varit kontaktbar eller ens träningsbar då hon vägrat alla former av belöning i hallen. Så nu har vi haft en lååååång paus på det här med hallflamsande för damen. Tills för ett par veckor sen när hon fick hänga med en stund innan vi andra skulle träna. Hon var oerhört stressad men efter en hel del pyssel så lyckades jag få ner henne såpass i stress att hon stundvis tog godis och till och med kunde bjuda på enkla beteenden tills hon återigen trillad etillbaka in i sin stressbubbla. Framsteg var det hur som helst.

Men ingenting mot vilka framsteg vi haft idag! Fisk har viftat på svansen, Fisk har tagit godis på en gång, hon har bjudit på beteenden och faktiskt inte hyperventilerat sig till en för tidig stroke en endaste gång. Hon har överlevt andra hundar som tränar agility. Hon har överlevt att se och höra Snigel träna på gungan och hon har överlevt att lattja runt inne på planen en sväng med viftande svans. Nej, hon är inte bekvämast i stan och skulle man fråga henne om hon vill ha en enkel biljett ur hallen så skulle hon inte tacka nej. Men likväl en helt annan attityd hos den unga fröken. En attityd man kan jobba med. En attityd man kan utveckla. Och jag är, ovanligt nog, ganska så mållös.
Längre ner finns en film på Fiskens kanske femte eller sjätte besök i hallen. Det som syns på filmen är inte en förväntansfull hund som taggar på att träna, bara så att ni vet. Det som inte syns på filmen är att hon både tömde analsäckarna och försökte kasta sig in i väggen för att ta sig därifrån. Och det enda som har hänt är att vi traskat in i hallen och satt oss på långt avstånd från träningsplanen. Paniken var omedelbar. Och nej, hon tvingades inte att stanna kvar i hallen sen. Men jag kan lugnt konstatera att skillnaden från då till nu ändå är ganska så magisk!

Lus briljerade genom att ta 2 hopphinder åt fel håll, ta en tunnel istället för ett hopp, blänga surt på mig och lomma iväg med sin ledsna whipletiestjärt och ställa sig och trycka mellan två slalomportar och vägra komma till mig ens för att få korv. Sen kissade hon även på plan. Bra pass!

Snigel då? Tja.. jo.. alltså. Det lär nog ta ett tag det här innan vi kommer någon riktigt vidare vart med den här agilitygalenskapen liksom. Men fröken briljerade faktiskt ganska så mycket mestadels av tiden. Hon tog dolda tunnelingångar vilket vi aldrig tränat på, ett par riktigt fina sekvenser i den fantastiskt roliga och oerhört frustrerande bana vi tränade på idag. Och ja. Sen blev det lite snigeltok som synes i filmen nedan och sen blev det en hel del mattetok som jag medvetet redigerar bort. Kan ju liksom inte outa min egen inkompetens och dubbla vänsterfötter hur som helst på sociala medier. Verkligen inte! Men ja, Snigel gör liksom det hon är allra allra bäst på; att förvåna. Och jag blir lika fascinerad varenda vareviga gång: varför i hela fridens namn blir jag ens förvånad? Borde jag inte ha lärt mig att låta bli vid det här laget? Helt ärligt? Nå ja, fortsätter vår agilityträning att flyta på så här fint så kanske det finns nån klubb som vill hyra in oss som humoristisk mellanakt som underhållning för alla uttråkade barn och äkta hälftar som inte själva tävlar hund. Any takers? Ju mer vi övar dessto större verkar åtminstone underhållningsvärdet bli. Minisuck på det!

När banan var bortplockad så tränade vi mer slalom och det tar sig verkligen alltså, bakombyten, svängar och den där förbenade gungjäveln. Och Snigel var faktiskt ganska så fantastisk. Och jag är dessutom bara 2 blåmärken rikare idag. Så mycket bra dag helt enkelt!

Bjuder på filmmaraton nedan....

Stressad Fiskpryl i inomhushall hösten 2014, en stilstudie. 

Det här var ju liksom inte så tokigt för nån som aldrig tagit en dold tunnelingång innan...

Men sen gick det liksom utför. Eller uppför. Beroende på hur man ser det. Man kan liksom aldrig riktigt vara säker på vad som kan komma att hända när man gör något som helst med Snigel. 

Och varför lära sig av sina misstag? 

Och banskiss