B som i poophöfter

Egentligen var det ju meningen att jag skulle dela med mig av lite Lusigatjohoiga nyheter i senaste inlägget, men i sedvanlig ordning skuttade Snigelprylen in och stal showen liksom. Ja. Hon gör gärna det. Ganska så oftast faktiskt.

Nåväl. Lusigheter.
Förra veckan fick vi äntligen tid till att ta nya bilder på en sederad Lus. Nacke, buk och HD-bilder. Tyvärr hade hon trots fasta lite väl mycket poop i tarmarna för att se något direkt i blåsan. Nackdelen med att ha henne på torrfoder vill jag lova. Poopet tar liksom aldrig slut. Men resterande bilder blev bra och till skillnad från förra gången så var de till och med såpass bra att man faktiskt kunde se något ordentligt på dem. Allt blir liksom bättre när hunden inte ligger och sprattlar och ålar. Allt blir även mycket bättre när man inte bara tar snabbilder och struntar i att ha rätt inställningar bara för att det är ens egen hund och man inte har tid att göra det ordentligt. Ingenting blir egentligen särskilt bra utav det. Men den typen av tid finns liksom rätt sällan.

Hur som haver så syntes inget märkligt på nacken nu. Alldeles normalt såg det faktiskt ut. Och höfterna såg inte heller så pjåkiga ut. Inga tecken på pålagringar alls faktiskt. Ena höften tyckte jag såg lite sämre ut än den andra, men jag är ju liksom vare sig veterinär eller en fena på att läsa av röntgenbilder. Vid undersökning kändes hon vare sig stel eller ovillig till några rörelser, så som hon klart gjorde i höstas. Då både hon pep till och smackade och hade sig av obehag. Så troligtvis rörde det sig om något muskulärt som nu blivit bra helt enkelt. Vi håller varje fall tummarna för det.

SKK tedde sig ju bevisligen väldans optimistiska till hennes höfter. Och ingen är liksom gladare än mig. Glada höfter på Luslingen helt enkelt. Eller B som i Bajshöfter som hon själv kallar det för. Det kan vara så att vi missförstått varandra en sväng där. Faktiskt. Men tydligen har jag ilsket gått och muttrat över det sorgliga i att hon antagligen skulle ha bajshöfter. Nej, det är inte fint att säga så. Men när det gäller potentiella ilsken och sorgsligheter så anser jag faktiskt att det är okej. Och man kan faktiskt inte säga B för poophöfter. Det blir helt enkelt inte samma sak hälsar Lus.

 Men det här innebär även att agility och annat tjohoförbud som var uppe för diskussion när vi kollade på hennes tidigare (dåliga) snabbröntgenbilder inte är särskilt aktuellt längre. Så väldans mycket Lustjoho på hela alltihopet skulle jag vilja säga. Och väldans mycket B för braighetshöfter faktiskt.

Inte utan min Lycka

Idag har jag på allvar fått känna på hur det känns när skräcken har ett så fast tag om hjärtat och kramar åt att man nästan känner pulsen sluta slå. Luften i lungorna blir till is och man riktigt känner hur kroppen, hjärnan, allt bara slutar fungera. Så kändes det idag. Så kändes det när Lycka försvann.

Påbörjade en trevlig eftermiddagspromenad med Therese och alla sex hundar. Vi utgick från deras hem och knatade bortåt mot skyttebanan på Ekerö längs med cykelvägen som går vid sidan av Ekerövägen. Vi svängde av in mot skyttebanan och gick mellan två fält. Vi ser rådjur på håll men hundarna är såklart kopplade. Här släpps inga jaktidioter lösa.

Vi knatar in i skogen för att leta efter fornstigen och då bestämmer jag mig för att ha Lycka lös. Lycka är nämligen ingen jaktidiot. Lycka går att kalla in på en grisblink om en hare eller rådjur skuttar framför näsan på henne. Lycka drar bara om andra hundar drar (men kommer även då, i princip alltid med ett enda undantag, på inkallning). Lyckas enda svårighet med att vara lös är om vi möter människor. Hon älskar människor. Det gör hon. Men är man pyrre så är man och ibland kan man bara inte låta bli att springa fram och skälla lite. Fast hon har inte gjort det när hon varit ensam lös på väldigt väldigt länge. Så min tanke var att ickejaktidioten skulle få skutta lös, och med lite tur kanske vi kunde få träna på nått människomöte eller två. Lycka jagar nämligen inte.

Känner ganska omgående efter att jag släppt henne att hon beter sig konstigt. Hon känns stressad. Annorlunda. Disträ. Hon spårar inte. Hon vindar inte efter något, men hon känns konstig helt enkelt. Så jag kallar in henne med tanke om att faktiskt koppla henne och ta ett snack om vad som är på tok. Men jag hinner inte. Jag hinner inte innan jag ser Lycka försvinna iväg genom skogen. Bort mot fälten. Lycka har aldrig ensam dragit ifrån mig. Någonsin. Lycka håller sig nära mig. Jag ser på hennes kroppshållning att det här inte är bra. Jag känner det i hela kroppen och jag säger ganska så omedelbart till Therese, med panik i rösten; hon kommer inte komma tillbaka. Jag vet det.

Sen är allt tyst. Helt stilla. Ingen Lycka kommer. För jag vet att hon inte kommer att göra det. Instinktivt. Det här är så otypiskt för Lycka. Hon gör inte så här. Jag ropar. Vrålar. Lockar. Visslar. Inget händer. Och jag vet ju att det inte kommer att hända något heller.

Therese går tillbaka till fälten, samma väg som vi kom, med sina hundar. Jag står kvar och i bakgrunden hör jag den allt ökande trafiken från Ekerövägen. Rusningstrafik. Vi är väldigt nära.

Fixa och Önska vill prompt dra åt det hållet Lycka försvann. Och eftersom jag vet att hon inte kommer att komma tillbaka till platsen hon försvann ifrån så följer jag efter. Med ett desperat hopp om att de kanske kan spåra henne. Tjejerna drar mig genom snåriga buskar, grankvistar piskar mig i ansiktet, vi ålar under ståltrådsstaket och jag lägger nästan näsan i alldeles färsk älgspillning. Flera högar. Flera spår. Ynka 70-100 meter från där vi stod. Fan. Hon jagar ändå tänker jag med stigande panik. Fortsätter att släpas bakom tjejerna, nerför slänter. Över stenar, genom snår tills vi nästan snubblar över Therese och hennes hundar. Då berättar hon att precis när hon kom ner på fältet så rasslade det till i buskarna och tre älgar lugnt kom traskandes ut på fältet. Det var först när de såg hundarna som de ökade på takten och försvann iväg. Spontant tänkte hon såklart att Lycka måste ligga hack i häl. Men det kom ingen Lycka. Och varför var älgarna så lugna? Man är inte så lugn om man har en hund i hälarna.

Therese fortsätter gå längs med åkrarna och jag går tillbaka till platsen där hon försvann. Fortsätter att vrålskrikgråta efter henne. Ligger i fosterställning i snön och bara hulkar och chippar efter luft. Hon är borta. Hon kommer aldrig komma hem igen. Och utan min Lycka. Utan min Lycka då är jag bara halv.

Lyckas samla ihop mig och ber tjejerna än en gång att söka efter Lycka. De drar iväg och denna gång ser jag faktiskt att de spårar rätt. Det är Lyckas fotspår vi följer. Fördelen med en berger är deras eminenta små gorillafötter, deras dubbla baksporrar, som lämnar rätt karakteristiska, ovanliga fotspår i snön. Tjejerna jobbar sig framåt snabbt och jag ser hela tiden spår av små Lycka tassar. Vi kommer fram till älgspillningshögarna och vad som ser ut som älgarnas högkvarter och jag förväntar mig att tjejerna ska dra vidare på de mycket tydliga älgspåren som vetter ner mot åkern. Dessa två är ju trots allt jaktidioter. Men icke. De viker av åt ett helt annat håll, mycket bestämt. Och vid närmare koll ser jag att det har faktiskt Lycka också gjort. Hon har inte alls följt efter älgarna. Hon har dragit åt nästintill motsatt riktning. Jag fortsätter släpa bakom tjejerna som enträget jobbar sig genom eländig terräng och tillslut kommer vi ut på fältet igen. Men inte heller nu finns här några älgspår. Lycka har alltså inte jagat älg.

Väl på fältet tappar de bort hennes spår och plockar istället upp spåret efter Therese och hundarna som går rakt över Lyckaspåren. Vi har nu letat i närmare en timme. Tårarna sprutar. Mina vrål efter Lycka börjar låta hesa. Den iskalla handen kramar allt hårdare om mitt hjärta och jag vill helst bara lägga mig ner i snön och försvinna. Går ändå vidare över fältet och plötsligt får tjejerna upp ett spår igen och samtidigt ser jag nya små Lyckatassar. Vi nästan rusar in i skogen på andra sidan. Jag ser fortfarande gorillatassar och tjejerna är mer enträgna än någonsin. Men sen villar vi bort oss. Vi går i en cirkel, tjejerna bakspårar och jag inser att det här aldrig kommer att fungera. Får tag på Therese som skriker sig hes en halv evighet bort och ber henne att gå hem. Utifall att. Utifall att mirakel och under händer. Bara utifall att.

Själv ger jag mig in i snårskogen igen med tjejerna och försöker hitta fler Lyckaspår. Vi hittar ett par igen men sen tappar vi bort dem och nu är jag osäker på vad tjejerna egentligen spårar. Sen dör min mobil. Det börjar bli mörkt. Jag har ingen mobil. Jag kan inte polisanmäla, Jag kan inte ta emot samtal om någon, mot alla odds, hittar henne. Jag måste hem till Therese. Ladda mobilen. Hämta bilen. Hämta ficklampor. Kalla in försvaret och alla andra instanser som kan leta efter det viktigaste jag har.

3 kilometers språngmarsh medan tårarna sprutar, jag gråtskriker efter Lycka var och varannan meter. Försöker få luft. Försöker att inte tänka på vad som händer om jag inte hittar henne. Samtidigt som jag vet att jag inte kommer att göra det. Hon är borta. Jag kommer aldrig få se henne igen.

Kommer fram till Therese och precis när jag ska öppna grinden kommer hon utspringandes och vrålar "hon är hemma". Och jag tror inte att det är sant. Min första tanke är att hon har hittat henne påkörd på vägen hem. Att hon är hemma. Men död.

Men inte. En svart liten kanonkula formligen flyger ut genom dörren och in i min famn. Jag gråter. Hon slaffsar. Jag gråter lite till. Hon slaffsar lite till.

Så hur kom hon hem? Jadu. Vem tusan vet. När Therese passerade en åker som ligger ett femtiotal meter från huset, längs med cykelbanan så ser hon något svart och litet som står och ser litesådär vilsekommen ut och plirar åt hennes håll. Therese ropar på henne och då förstår hon ju genast och kommer kutandes för att kasta sig i famnen på henne och sedan grävlinsgmanglar hon en sväng med en hund eller två. Som om inget har hänt.

Den där hunden alltså. Hon har på egen tass, sprungit minst 3 km. Antingen längs med cykelbanan (kant i kant med livsfarlig vältrafikerad bilväg) och under två viadukter. Eller så har hon sprungit över fler åkrar, hagar, tomter och sen vidare in i skogen. Längs vägar hon aldrig har gått på innan.

Jag tror att Lycka fick sniff på de där älgarna i skogen när jag släppte henne. Jag tror att hon kanske inte riktigt tänkte att det faktiskt var älg men jag tror att hon kände igen doften från den dramatiska och katastrofala älgjaktsdagen i vintras. Sen tror jag inte att hon tänkte så mycket mer än att den där doften, ja den var ju ganska så lattjo liksom. Jag drar och kollar läget. Men när hon väl kom fram till älgarna så tror jag helt ärligt att hon blev skitskraj. Att hennes spår så tydligt viker av från älgarna (och att jag aldrig hörde ett enda skall) talar sitt tydliga språk. Lycka är nämligen löjligt feg. Svårt att tro när man ser hör henne, men hon är en riktig liten mespropp när det kommer till andra djur (får och hästar ska vi liksom inte tala om). Framförallt när det står tre älgar och håller någon form av årsmöte. Och när Lycka blir rädd och jag inte finns väldans nära till hands, ja, då drar hon till the next best thing. En person eller plats där hon känner sig trygg. Vilket jag tror vad det hon gjorde idag, Och en hund som är rädd lyssnar ytterst dåligt. En hund som är så rädd hör inte sin mattes desperata rop. En hund som är så rädd springer. Så länge benen bär eller tills de finner trygghet. Så antagligen hittade hon älgarna, blev tokrädd, drog sitt allra fortaste åt ungefär det håll vi hade kommit ifrån och sprang så fort benen höll hela vägen "hem". Jag tror aldrig ens att hon hörde mina mest desperata vrål. Hon var antagligen redan utanför grinden då.

Och som tur är så är den här lilla damen inte så dum som hon ser ut. Så trots att en liten del av mig vill göra pälstofflor av henne så är en annan del av mig väldigt stolt över hennes förmåga att lösa bortspringardilemmat. Sedan är jag visserligen inte så stolt eller nöjd över det faktum att vi ens fick oss ett bortspringardilemma ens från början. Förvisso inte. Men jag orkar faktiskt inte vara arg. Jag är bara så innerligt glad att hon lever. Att hon är hemma. För jag vet helt ärligt inte vad jag skulle göra utan henne.

Den här hunden verkar vara född till att ge mig hjärtsnurp. Det här är liksom inte första gången jag har fått föreställa mig ett liv utan henne. Visserligen har tidigare tillfällen inte varit fullt så dramatiska, men nog så traumatiska för mitt arma hjärta. Och idag tänkte jag bara tanken "jag slapp förlora henne till sjukdom men istället så förlorar jag henne till det här, det här händer bara inte".

Så ja. Hädanefter har inte ens Lycka dispens på att vara okopplad. Även om jag betvivlar att hon någonsin igen kommer våga sniffa på den allra minstaste älgpoop igen efter det här.

Stort hjärtetack till alla ni goa fina människor som delat mitt inlägg på Facebook och erbjudit er att hjälpa till att leta. Ni är underbara!

Så här ser tydligen en nyfångad Snigel som unrar vart sin matte tagit vägen ut:

Och ja, promenixapparna tickade tydligen på under jakten. Fina sökmönster vi hade jag och Therese. Det syns vem som släpade bakom tokspårande hundar som kanske är lite väl gröna på det här va? 

Agilitytisdag

Åh som vi har saknat agilitytisdagarna! Saknat så innerligt makalöst mycket att man nästan själv blir lite så där förvånad och överraskad.  Vi tränade ju liksom nästintill var och vareviga varenda tisdag under 1,5 år. Visserligen inte så mycket med Snigel, Lus var den som började träna. Sen när Lus blev så där antiagilityynklig så fick Snail ta över och latja sig igenom tisdagsträningarna som det lilla valpsquäk hon var. Sen kom den däringa långa långa tråkiga agilitypausen. Så lång och så tråkig att jag inte ens vill tänka på den. Men nu är vi som sagt tillbaka på banan. Eller bara på banan kanske vi ska säga eftersom det är fört nu Snigel börjat kunna ta hela banor.

Kvällens utmaning var att jag skulle hålla truten. Bokstavligen. Tydligen är långa monologer och ständigt fnitter och flams inte sådär världsbra saker att ägna sig åt om man även vill få hunden att ta någorlunda rätt hinder. Således fick jag ikväll endast lov att säga "Här" (vid threadlar endast), "Lycka" (vid ett ytterst fåtal tillfällen) samt eventuellt "slalom". Annars kommer jag vid nästa träning att få ha en apportbock eller liknande föremål mellan tänderna när vi kör. Jag lovar att jag ansträngde mig. Jag ansträngde mig jätte jätte mycket på att vara tyst. Jag gjorde faktiskt det. Och det gick väl faktiskt ändå ganska så skapligt bra med tystet. Skillnanden märks genast på Snigel som helt plötsligt inte behöver sålla kommandon ur en hel monolog. Huruvida jag slipper apportbocken nästa vecka är ännu lite oklart, Men jag hoppas på det bästa. Det är så fruktansvärt besvärligt med träflis mellan framtänderna. Faktiskt.

Jag insåg ungefär mitt i banan att jag inte alls hinner med de byten jag tänkt. Fröken är liksom något snabbare än mig, alltså behöver vi nog ta tag i det här med bakombyten ganska så ordentligt. För de kan vare sig hon eller jag som synes. Nåväl. Förutom att jag fick henne i knät efter mitt taskiga försök till bakombyte så tog vi oss i varjefall runt. Tjoho på den!

Inte helt illa ändå med tanke på att vi värmde upp med en hurtig promenad på 17 km tidigare på dagen. Behöver jag säga att jag nu är ganska så tokmör i kroppen?

Imorgon kanske jag ska ta och köpa mig en trisslott ändå...

Jag är långt ifrån en turlig människa. Faktum är att jag till och med är ganska så himlans oturlig av mig. Och klantig. Japp. Men det är en annan historia som inte alls hör hit. Men oturlig. Jajamensan. Följaktligen har jag sällan heller någon vidare tur när det kommer till spel eller tävling. Inte ens Monopol är på min sida av turen och att spela saker så som kubb eller minigolf ska vi liksom inte ens tala om. Visserligen vann jag faktiskt 500 kronor på Bingolotto för ganska så precis 27 år sedan men sen dess tror jag inte ens att jag lyckats skrapa fram en gratis trisslott. Dessutom tror jag att det faktiskt var min brors lott jag satt och Bingoduttade på. Så tur. Nej. Det är helt enkelt inte riktigt min grej. Otur däremot. Ja, det är lite av mitt specialområde.

Så döm om min förvåning när jag idag fick veta att jag faktiskt vunnit en tävling. Dessutom en tävling jag hemskt gärna ville vinna eftersom vinsten var något jag faktiskt gått och velat köpa ganska så väldans länge men andra nödvändigheter så som hundgodis, tuggben och extra tutar kom liksom emellan.

Så inom ett alldeles litet strax blir jag en ypperligt nöjd ägare till ett par tjusiga active stretch pants. Den som gissar rätt på den oerhört svåra frågan gällande vilken färg jag valt får en alldeles egen burk med Snigelslempussar!

Imorgon kanske jag ska ta och köpa mig en trisslott ändå...

Jackan köpte jag i höstas och är så fantastiskt galet nöjd med den. 

Då sover tre hundar i sängen

När man har hund så är det för mig en självklarhet att hunden sover i sängen. Det är liksom en del utav poängen med det hela. Så även om man har tre hundar. Då sover tre hundar i sängen. Helst. Och faktum är att jag redan fram emot eftermiddagen varje dag redan där börjar se fram emot att krypa ner i sängen bredvid mina små knasfior. Ja. Så är det faktiskt. För det finns liksom inget så mysigt som det.

Vid läggdags har vi ganska så fasta rutiner. Ganska så himla fasta rutiner om man frågar Lus. Rutiner man, för sitt eget välbefinnande och nattsömnsskull, inte bör försöka ändra på det allraste minstaste. När jag har borstat tänderna så har Snigel redan hoppat upp och lagt sig i sängen. Fisken ligger på sin vanliga plats, under sängen, i sitt skyddsrum. Och Lus? Ja. Lus har, precis som hon har varendaste kväll jag kan minnas, glömt hur läggdags går till. Trots att jag släckt ner hela lägenheten. Trots att jag ropat på henne, så står hon ändå, lika ynklig som oftast, och halvslokar mitt på vardagsrumsgolvet. Och där kan jag välja att antingen helt sonika gå och hämta henne. Vilket innebär att jag måste lyfta upp henne, vilket oundvikligen leder till ett extra par minuters blängande. Alternativt att jag lockar och tjatar på henne tills hon kommer lommandes i samma hastighet som en vinbärssnigel med stödhjul. Detta händer varenda kväll. Och tro nu inte att det är så att hon hellre vill sova själv i vardagsrummet och det är därför som hon maskar. Nope. Har redan testat att strunta i henne och gå och lägga mig. Lusen blev inte glad. Inte alls faktiskt och det tog nog minst en vecka innan hon slutade glo förebrående på mig.

Hur som helst. När Lus väl tagit sig upp i sängen blir både hon och Snigel ståendes i ena hörnet tills jag lagt mig, varpå Snigel formligen kastar sig över mig och slänger sig på rygg längs med min högra sida med huvudet i armhålan och börjar snarka inom en mikrosekund. Lus står och blänger. Och väntar. Väntar tills Snigel verkligen somnat varpå hon tassar fram och kraffsar på täcket, precis i det lilla mellanrum som finns mellan mig och Snigel. Krafsandet intensifieras tills jag lyfter på det lilla tyg som finns att uppbringa varpå Lus gör sitt allra bästa för att lyckas klämma sig ner, under täcket, mellan mig och Snigel. Vilket självklart är helt omöjligt eftersom vi talar om ett utrymme på en halv decimeter. Men hon ger sig inte förrän hon väckt Snigel och fått henne att maka på sig. Då smiter hon ner under täcket och kurar ihop sig mot min mage. Snigel stapplar yrvaket tillbaka och lägger sig ner längs med min sida. På Lus. Som argt kommer krypandes ut från under täcket och ser ungefär lika ilsken och tillplattad ut som biet i tjuren Ferdinand. Sen ställer hon sig och blänger, och väntar tills Snigel somnat i min armhåla och sedan börjar karusellen om. Igen. Och igen. Och ja. Ni fattar.

När båda två väl funnit sina platser och vi alla precis snoozat till, sådär ni vet när man liksom nästan nästan nästan sover. Precis då bestämmer sig Fisk för att hon också vill sova i sängen. Men Fisk kan inte hoppa upp i sängen bara sådär, hursomhelst. Det går ju faktiskt inte alls. Istället går hon runt till min sida sängen. Ställer sig och stirrar på mig. Och ni vet ju alla hur det känns.Hur nästanmycket man än sover så kan man liksom inte inte märka av att någon står och stirrar på en. Och sen kommer kraffstassen. I mitt öga. Jag mumlar och muttrar att hon ska hoppa upp, Fisken mumlar och muttrar att jag måste tala tydligare samtidigt som hon fortsätter krafsa mig i ögat. Jag klappar på madrassen och ber henne hoppa upp. På fjärde madrassklappet hoppar hon, smidig som en  högdräktig älgko, upp i sängen, trampar mig i njuren, för att sedan slänga sig på rygg mellan mig och Snigel, ovanpå Lus som ligger under täcket. Need I go on? Behöver jag berätta vad som händer sen eller kan jag lita på att ni kan se det framför er?

Morgonkvisten är även den fantastiskt mysig. Så fort jag råkar, av misstag vill jag lova, visa minsta tecken till att möjligens inneha någon form utav puls är det bokstavligen ganska så himlans kört. Snigel, som ligger så tätt i min armhåla att hon tydligt bör ha hört mina hjärtslag hela natten, blir så lyckligt överraskad över att jag faktiskt lever att hon så när tar kol på mig genom att hoppa jämfota på mitt ansikte samtidigt som hon försöker knyta fast sin tunga i mina tonsiller och effektivt strypa all eventuell syretillförsel. Fixa ligger på rygg och sprattlar och fnittrar med alla tassar åt så många håll att jag inte har en aning hur hon någonsin kommer kunna trassla loss sig själv. Lus står demonstrativt på min bröstkorg med tassarna kring min hals och turas om med Snigel om att försöka strypa all syretillförsel samtidigt som hon då och då, ömt, gastassar mig i ögat. Och tre straxar senare så har tjejerna kastat sig in i jordens grävlingsmangel och jag tar betäckning under täcket, i fosterställning, och gör mitt bestä för att skydda vitala organ.

Tyvärr har jag med åldern börjat få en tillstymmelse till puls allt tidigare och tidigare på mornarna. Egentligen är det liksom inte äkta puls. Inte äkta puls som i att jag planerar att vakna eller kliva upp inom de närmaste timmarna. Inte sådan puls. Men där har vi bevisligen vissa meningsskiljaktigheter jag och tjejerna. Vilket oundvikligen leder till att jag somliga dagar är liksom lite mer dödstrött än andra dagar där jag bara är måttligt dödstrött om mornarna. Men det är väl sånt man får ta. För vi har ju det så himlans galet mysigt. Vi har faktiskt det.

För den som undrar hur det ser ut hos oss på morgonen så kan ni ju kika här eller kanske eventuellt här

Så här kan det faktiskt se ut ibland... faktiskt. 

När morgonmanglet är avklarat och mattes mjälte ordentligt tillplattad drar sig Lus gärna tillbaka och är ytterst morgontrött i ett par timma... 

Vartenda litet pälsstrå ser ledset ut

Den där lilla Lusen är ju som sagt en ganska så märklig liten pryl. Ljuvligt underbar, världsbäst, genomfantastisk och en myriad av andra superlativ. Såklart. Men ack så märklig. Visserligen är det ingen nackdel utan det bidrar snarare till hennes ljuvlighet liksom. Absolut. Men just ibland. Just bara ibland kan hennes märkel i kombination med hennes ynkel, intelligens och Lusighet ge mig ett par extra grå strån. Ett par som i en näve eller två om jag ska vara ärlig.

För dryga tre år sedan, precis när vi hade flyttat in i vår lägenhet här i stora staden,  på den däringa tiden när det bara var vi två serverade jag henne en lammnacke som kvällsmat. För att skona inredningen hade jag lagt ut ett par handdukar på matta och golv innan jag gav henne nacken. Efter några sekunder hör jag en Lus mumsa belåtet på nacken och jag myser lite sådär extra över att äntligen ha lyckats få henne att äta sådant. Efter en stund kikar jag ner på golvet och ser att hon såklart flyttat nacken till mattan istället. Reser på mig, tar nacken och lägger den på handduken 30 centimeter bort. Lus blänger förebrående på mig, slokar ihop och börjar trava därifrån. Jag lockar på henne och lyckas tillslut övertyga henne om att handduken inte är indränkt i arsenik och därmed inte har kontaminerat nacken. Ett par minuter senare hittar jag henne på mattan igen. Tar nacken och lägger den på handduken igen. Lus slokar ihop, darrar en skvätt och ser sådär ynklig ut som bara hon kan. Men än en gång lyckas jag pracka på henne nacken igen. Tredje gången jag får flytta nacken så slutar det med att hunden formligen flyr in i sovrummet. Går och hämtar henne genom att lyfta upp henne och pussa en skvätt på henne utan att komma ihåg hur djupt kränkande den behandlingen är för en Lus. Att bli upplyft. Bara så där? Pussad på? Bara så där? Oftast resulterar det i minst trettiotvå minuter av blängande och att hon raskt slänger sig upp i famnen på första bästa person som inte är jag. Sätter hur som helst ner henne på handduken bredvid nacken och sätter mig i soffan igen.

Hinner reflektera över att jag inte hör något smaskande innan jag tittar upp och ser att Lus ynkligt och slokigt återigen smugit iväg från nacken. Men denna gång har jag lyckats efterlämna ett ordentligt trauma. Hon har inte bara smugit iväg. Nej. Lusen har smugit rakt in i första bästa hörn i rummet där hon satt sig med nosen in mot hörnet och sitter nu slokörat och bokstavligen stirrar in i hörnet. I en dryg halvtimme sitter hon så. Den  långa långa nosen inkörd i hörnets räta vinkel, sloket som omfattar precis hela kroppen. Den lilla lilla ankstjärten demonstrativt vänd mot mig. Vartenda litet pälsstrå ser ledset ut. Jag har haft sönder den. Ordentligt.

Och sanna mina ord. Jag hade sönder den. Nu, dryga tre år senare är hunden precis lika traumatiserad. När jag börjar ta fram de stora handdukarna och lägger dem på golvet blir Snigel och Fisk alldeles till sig av förväntan. Snålvattnet rinner såpass att jag alltid lyckas halka till på vägen ut i köket för att hämta det beniga slaffset de ska serveras. Lus? Ja, vad gör Lus i det här läget? Jo, hon kryper ihop, darrar, slokar och tar sin tillflykt in i sovrummet. Efter någon timme kan hon komma trippandes och glupskt kasta sig över sitt ben, som hon snabbt som ögat redan hunnit flytta från handduken till min ljusa matta. Suckandes gör jag om samma procedur som jag alltid gör och flyttar benet till handduken. Lusen slokar ihop och vill inte ha det längre. Och jag ger upp. Igen.

Det är väl egentligen bara en tidsfråga innan jag låter henne slaffsa ner hela min matta i ett desperat försök att bota hennes trauma. Men jag är inte där än. Inte riktigt. Jag har fortfarande kvar en liten liten känsla av att någon måtta på galenskapen får det faktiskt vara. En liten skärva av en sådan känsla i varje fall. Men ja. Märklig är hon. Det ska tomtarna veta. I ack så många underliga och märkliga avseenden. Lilla älskade Lusling.

En veckas gaptrutfrihet

Vi firar en veckas gaptrutfrihet på Fiskprylen idag! En himlans massa tjoho, fanfarer och annat festligt på det! En hel vecka utan att fröken har gått skallbananer på någonting alls (i princip). En tut i truten och fröken är liksom helnöjd. Och tyst. Visst, enstaka "boff" bakom tuten har undsluppit henne vid enstaka tillfällen, men de är liksom såpass ljuddämpade när de väl kommer ut att man inte ens höjer på ögonbrynen åt dem. Detta leder i sin tur till att alla tre är så mycket lugnare och mer harmoniska. Eller okej, Lus är väl visserligen alltid lugn och ganska så skapligt harmonisk. Hur yxmördargalna de andra två dårungarna blir står hon bara och rycker på axlarna, visslar en sväng och skrapar med tassen för att signalera att hon absolut inte känner de där två. Inte alls.

Hur som. Harmoniskt var det ja. Nu när Fisken är tyst är Snigel tillbaka till att vara obrydd av hundmöten och allt annat larv man möter på promenaden. Under veckan har vi knatat ett gäng mil, och alla mil har varit precis lika trevliga. Vi har gått i väldigt hundmötestäta områden, på smala stigar och haft oändligt med tighta hund och människormöten utan minsta lilla tjaffs. Fisken tutar med sin tut, Snigel skvallrar, parkourar eller fnyser vid samtliga möten och Lus bara knatar på. Helt fantastiskt med andra ord. Snigel har till och med kunnat vara lös där vi haft människomöten utan att bry sig det allra minstaste och idag fick jag henne att tvärvända på inkallning när hon var på väg mot en hund och dess matte som vi mötte på promenad (hade det inte varit för att Fisk sa boff bakom tuten hade hon nog inte ens övervägt att ens springa fram, men ingen är gladare än jag för en fungerande inkallning på något, för henne, så svårt).

Den där tuten säger jag bara. Vilken himlans magisk pryl den är. Och hunden är ju så fantastiskt glad när hon har den i truten. Avslappnad, mindre stressad, flärpig och peppig som tusan. Har jagat reservtutar hela veckan, för tänk, fasligaste tanken. Tänk om tuten skulle försvinna! Hjälp! Så äntligen hittade jag en idag. En alldeles rosa och fin, likadan tut. Trodde jag. Fisk höll inte med. Inte någon endaste stans faktiskt. Vad henne anbelangar så kan den nya tuten lika gärna vara en glödande kolbit. Faktiskt. Hon tvärvägrar helt enkelt. Tydligen är det liksom inte bara att att gå och köpa sig en ny tut bara sådär. Nej det är det inte. Och det fick jag verkligen förklarat för mig. Tydligen så ligger det väldigt mycket jobb bakom hur man får till en bra tut. En bra tut behöver nämligen ligga ute på gudfamiljens tomt i minst sex månader, helst i omväxlande snö och regn. Gärna frysas ner ett par gånger. Helst grävas ner i tulpanrabatten och sedan förflyttas till under rosenbusken minst en gång i veckan. Således hälsar damen att den där nya tuten? Ja just den. Den kan jag ta och stoppa ner där solen inte skiner en sväng. Förslagsvis i en utav balkonglådorna så kanske hon kan ta sig en funderare på dess tutvärdighet någon gång efter midsommar eller så. Kanske.

Dagen avslutades för övrigt med lite flamsträning för alla damer. Fixa har inte varit den enklaste fisken att träna med sen hon kom eftersom hon allt som oftast tog tillflykt in under sängen när det var dags för träning. Kunde man locka henne att stanna kvar var träningen ungefär lika spännande som att se färg torka eftersom damen inte bjöd på ett enda beteende. Men sakta men säkert började det lossna och hon blev allt flärpigare i träning. Med Fisken är det alltid flamsträning som gäller. Vi tränar inte till något särskilt eftersom vi inte har några tävlingsambitioner alls utan vi satsar på att hon ska lära sig att älska att jobba såpass mycket att hon en dag ska klara av att jobba även i de miljöer hon tycker är obehagliga (inomhushallar är hennes i särklass allra värsta nemesis. Brukshundsklubbar ligger inte långt efter) för att hjälpa henne på traven med sånt hon tycker är läskigt liksom. Men ja, kolla in attityden på hunden trots ett helt improviserat pass (med saker hon egentligen inte ens kan). Gladaste lilla Fiskeflärpet!

Lus skojtränas det också bara med nuförtiden och jag tänkte att vi skulle fylla på hennes trixrepertoar med något, för henne, helt nytt. Och jag får väl säga att det gick skapligt snabbt ändå för att vara något vi aldrig tränat på. Det här är tredje passet.

Vad Snigel gjorde? Det vet jag inte ens om jag törs berätta. Vi trixtränade. Ögon petades ut, tungan slog en dubbelknut på sig själv, matte låg och chipandades av skrattkramp, baktassar hängde i takkronor och jag kommer inte att kunna gå imorgon. Bra pass!