Force majeure mumlas det om här hemma

På lördag har lilla Snigel bott hos oss i en hel månad. En hel månad! Helt otroligt. För det känns som att hon har bott här alltid. Samtidigt som det känns som att hon flyttade in igår. Märkligt konstigt egentligen.

Sedan hon kom har hon utvecklats enormt. Samtidigt som hon är väldigt lik sig själv när hon kom. Väldigt lik sitt ulliga gulliga fantastiska jag. Men utvecklas, ja det har hon ändå sannerligen gjort. På alla sätt utom ett. Eller två. Beroende på hur man räknar.

Det område hon inte har utvecklats speciellt mycket i är den där lilla detaljen med att vara rumsren. Hon förstår vad ett rum är, det gör hon. Där leker, sover och leker man lite till. Och hon vet väldigt väl vad det innebär att vara ren. Det fejas och det donas i pälsen så fort hon rullat sig i en lövhög eller så. Men att koppla ihop de två begreppen till ett enda. Ett enda begrepp som skulle leda till torra strumpor för matte och en avsevärt förminskad hushålspapperskonsumtion, det begreppet. Det undrar jag verkligen om hon någonsin kommer att förstå.

Snigel fick en urinvägsinfektion som liten valp som hon medicinerats för. Urinvägsinfektionen kom sig troligtvis från hennes redan tidigare förkärlek för att mumsa sitt eget poop. Och förkärleken för att hålla sig ren. Hon lyckades därmed tvätta till sig en alldeles egen E.coli infektion. Det mumsades hur som helst antibiotika alldeles hejvilt ett bra tag. Och under de första dagarna så kissade hon faktiskt precis alldeles normalt mycket, och mumsade inte heller poop. Men sen kom det smygandes igen. Det pinkades både tre och sju gånger även under korta rastningar. Och poop mumsades det glatt så fort hon fick tillfället. Det pinkas och det pinkas och det pinkas, och jag hinner faktiskt inte med att hiva henne under armen och hinna ut. Eftersom det händer mest hela tiden. Även om vi vart ute länge och väl och hon är enligt henne själv helt urpinkad, kan det dröja ett par minuter innan hon snabbt smiter iväg för att sätta sig igen. Hon säger inte till. Inte det minsta. Hon smyger iväg. Så snabbt att jag oftast inte märker att hon smitit iväg och kommit tillbaka. Och det är inga små pölar hon pinkar. Våra stackars silverfiskar och annat smått och gott i insektsväg har börjat promenera runt med flytvästar och signalflaggor. Stackarna. Och häromdagen såg jag hur pappalångbenspindeln försökte bygga en flotte av ett basilikablad. Force majeure mumlas det om här hemma.

Så vad har vi gjort åt detta pinkande? Jo, vi har urinprovat. Vi har odlat basilusker. Vi har blodprovat. Vi har medicinerat. Men alla prover är helt normala. Inget konstigt märkligt med någonting alls. Allt ser helt fin fint ut. Och frågar man Snigel så är allt fortfarande tjoohooo och hon har ingen aning om att något är som det inte borde vara.

Det lustiga i det hela är att hon faktiskt håller sig på jobbet. Ett par gånger har hon råkat pinka inne, Men det är verkligen inte många gånger. Hon håller sig. Hon säger till och med till. Och sen går vi ut och pinkar sju gånger på tre minuter. Men hon har ändå hållt sig. Och sagt till. Det gör hon ingen annanstans.

Om jag får säga vad jag tror, vilket jag såklart får. Det är ju min blogg. Så tror jag faktiskt att detta helt enkelt blivit ett invant beteende. Alltså tokpinkeriet. En fix idé att hon inte kan tömma snigelblåsan på ett enda pink. Eller att hon helt enkelt blivit van att gå runt och pinka flera flera gånger på raken. Det är vad jag börjar tro.  Och att hon har dålig blåskontroll. Som valpar ska ha. Såklart.

Nej, rumsren tror jag nog aldrig att hon blir. Jag börjar misstänka det. Misstänka det ganska så mycket faktiskt.

Finbesök

Ikväll får vi långväga besök. Riktigt fint och lurvigt besök. Besök som precis som damerna här hemma antagligen också lider av en gnutta rabies. Besök som precis som damerna här hemma fantastiskt nog inte heller är riktigt som han ska. Besök som är precis lika ullig och luddig som Snigel och precis lika långsnokad som LusHund och precis lika tokknäpp som båda två . Besöket har även med sig en stycke tokbra matte. En tokbra matte som denna matte träffar alldeles på tok för sällan. Vi får nämligen besök av ett litet satskap från norr, das svarträv i egen hög skälltihet och den eminenta Tant P.

Nämnde jag att vi alla ser fram emot besöket? Ja, alla förutom mina grannar kanske. Mina grannar som inte trodde att det kunde bli värre än grävlingsmangel. Tänk så fel de har. Tänk så fel.

Det som lockat Tant P och det lilla Satskapet ur Norrlands djupa skogar är inte den ständigt överhängande björnskräcken som rent logiskt borde få vilken förnuftig människa som helst att fly fältet vilken dag i veckan som helst, eller en skenande hjord med renar eller älgar. Nä, såpass mycket självbevarelse drift tror jag vare sig kära Tant P eller det lilla satskapet har. Istället vankas det BPH för det lilla satskapet.

Otroligt spännande tycker vi eftersom vi blivit lovade att få följa med som observatörer! Tjejerna här hemma har dock fundelerat mycket på huruvida ett BPH innebär att Satskapet måste ha BH På sig eller inte. Och vilken färg den i så fall kommer att vara. Något de fnittrar hejdlöst över. Jag vet inte riktigt hur de lyckades vända runt på bokstäverna och höra så tokfel men jag tillskriver det det ständigt närvarande luddet från alla slaktade leksaker som yr här hemma. Om inte hundarna har det långt ner i öronen så har matte ludd i halsen. Eller både och. Något som synes avsevärt försvårar kommunikationen här hemma. Mer än vanligt.

Observatörer var det hur som helst. Vi ser fram emot detta! Dessutom ser vi fram emot allt annat tokroligt vi ska ha hela helgen. För det brukar vi ha när Tant P och det lilla Satskapet är med. Tokroligt!

Filtkurs för Snigel. Agility för LusHund.

Igår var det kursdag igen. Filtkurs för Snigel. Agility för LusHund. Båda delarna för matte.

När man sitter med Snigel i knät under själva genomgången på kursen och snigel ligger utfläkt som ett visset bananlöv i knät och snusar förnöjt samtidigt som LusHund sitter i en bur och ylar så undrar man såklart lite om man valt rätt hund till rätt kurs. Lite undrar man faktiskt. För i sådana här situationer är Snigel ganska så fantastisk. Hon bara slappnar av och tar det lugnt.

LusHund gör det däremot inte. LusHund skulle behöva en filtträningskurs. Och en strumpa i halsen. Fast det tror jag inte att man får göra. Så en filtträningskurs hade vart bra. Och förenligt med djurskyddslagen.

Nåväl. Det är Snigel som går kursen. Och jag ser det som väldigt bra träning för henne att vänja sig vid andra människor samt att lugnt kunna fortsätta mysa i mitt knä i stökiga situationer. För när man ser henne på denna kursen så är det svårt att föreställa sig att hon behöver vare sig passivitets eller filtträning.

Men det gör hon. Det gör hon verkligen. För när kursen är slut och det är dags för henne att pausa i buren på riktigt. Då är hon inte lika mycket lik ett visset bananlöv. Då är hon mer lik en vrålapa som som sitter fast i ett skruvstäd samtidigt som någon håller ett tomtebloss under hennes stjärtfjädrar. Hon blir så uppe i varv att jag är rädd för att ögonen ska trilla ur skallen på henne och att tungan ska slå en råbandsknop om ena baktassen. Hon hoppar jämfota inne i buren och vrålskriker sitt allra mesta. Och mattes hjärta håller på att gå i bitar samtidigt som blodtrycket stiger tills det inte kan stiga mer utan att spränga blodkärlen och kokar över som en kaffekokare. Så ja. Snigel behöver filtkurs. Det gör hon verkligen. Och burträning. Verkligen.

Därför har jag idag släpat fram kompostgallren här hemma och delat lägenheten i två och ägnat mig åt intensiv passivitet och ensamhetsträning av båda mina vrålapor. För så här kan vi faktiskt inte ha det. Inte alls.

Agilityn gick med blandad succée. Först körde vi slalomträning. Vilket hör och häpna gick tokbra! Med mycket hjälp lyckades vi även ta tag i problematiken med att skicka LusHund från andra håll än höger sida. Vilket jag kämpat med hela sommaren utan framsteg. Nu blev det framsteg. I massor.

Resten gick det väl sådär med. Men felet var som vanligt matte. Matte som efter dagens lusrymning samt snigels vrålaperi inte var helt på topp. Dessutom med en analkande rejäl förkylning i kroppen. Så jag gjorde inte mitt bästa. Inte alls. Men trodde inledningsvis att det var LusHund som inte gjorde sitt bästa. Och därmed märktes min besvikelse över hennes "fel" i min handling. Och då blev LusHund låg. Och ynklig. Som vanligt. Fastän det från börja var jag som gjort fel. Och på den vägen var det. Jag handlade tokigt. Lus sprang tokigt. Matte blev trött på Lus som sprang tokigt och Lus blev låg och ynklig för att matte blev trött och besviken på att Lus egentligen bara följde min tokiga handling. Sådana här dagar borde man faktiskt bara lägga ner när det börjar gå åt det hållet. Men det är jag tyvärr för trög för att inse själv just då.

Men slalomet gick bra. Tokbra. Så det så!

Min inbyggda kompass är nämligen lite lätt felkalibrerad

När jag flyttade till Skara i 2008 så bytte jag ut mina högklackade skor, korta kjolar, kavajer och bling bling till något mer lantlighetsvänligt. Jag köpte mina första mysbyxor och foppatofflor samt visade mig osminkad offentligt första gången sen jag var 13 ungefär. Fika, NK shopping och krogrundor byttes mot städ av illergård, äppelplockning och djuraffärsbesök. Och jag mådde så mycket bättre på alla plan.

Sen flyttade vi till Stockholm. Och jag trivs bättre än jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Och det är inte närheten till NK, Stureplan eller Söder som gör det. Snarare allt annat utom det. Mysbyxorna byttes ut till rejäla Lundhagsbyxor och foppatofflorna fick vackert maka på sig och ge plats till nya rejäla vandringskängor. För oj vilken vacker natur det faktiskt finns runt den här stan!

Och det är där jag numera trivs allra allra bäst. I naturen. Men mina flickor. Nära till staden ifall man känner sig lite ynklig och vilse, men ändå oändliga möjligheter till att gå vilse. Men nära till staden och mobiltäckning så att man hittar hem igen.

Tog fram kartan i måndags för att hitta första bästa, närmaste och största skogen jag kunde på kartan. 14 minuter med bil och ut på knaggliga grusvägar mitt i ingenstans. Parkerade bilen, släppte lös tjejerna och gav oss iväg, in i skogen. Underbart! Mer än underbart! Hundratals små stigar åt alla håll, skog, kalhyggen, ängar, strandkanter och ännu mera skog åt alla håll! Så underbart att vi blev alldeles skogstokiga alla tre.

Efter 23 minuter kunde jag konstatera att vi var vilse. Väldigt vilse. Vilket egentligen var precis det jag ville. Jag älskar nämligen att gå vilse och sen hitta tillbaka igen. Att bara gå och gå och se vad naturen bjuder på är ganska fantastiskt. Tjejerna nickade i kör och tjoade fram igenom blåbärsris, mossa och tallkottar i sin allra mesta skogsskuttar anda. Vilken helt otroligt härlig förmiddag vi hade!

Själv ägnade jag stor del utav promenaden åt att jaga kantareller. Något jag tydligen inte är speciellt bra på. Trots att jag verkligen verkligen försökte tänka som en kantarell och försöka klura ut vart jag skulle gömma mig om jag vore en kantarell. Slutsatsen jag kunde dra var att antingen så lyckades jag tänka precis som en kantarell, och att alla kantareller hade gjort precis som jag skulle ha gjort och gömt sig väl synligt precis längs med skogsstigen. Och därför så fanns det inte så många kantareller kvar direkt. Närmare bestämt inga alls. Alternativt så var jag väldigt väldigt dålig på att tänka som en kantarell och kantarellerna gömde istället någon helt annan stans än jag hade gjort om jag hade varit kantarell.

Men i somras lyckades jag faktiskt fånga hela två kantareller. Och det är faktisk två kantareller fler än vad jag lyckades fånga förra året. Så om man ska se det så så har det här året varit ett väldigt mycket bättre svampår för min del än förra året. Hela dubbelt så mycket bra. Faktiskt.

Vi promenerade och skuttade vidare genom skogen. Tjejerna gick fullständigt bärsärk av tokfnitter och skogspromenerarglädje och det fanns ingen hejd för hur roligt de hade det. Till tjejernas förtjusning var skogen även full av hästpoop. Varm, ångande hästpoop. Matte var inte lika förtjust och gjorde mitt allra bästa för att försöka avleda dem från att mumsa i sig varenda poop de hittade genom att tjoande slänga mig ut i en buske och kasta godis omkring mig. Vilket kanske hade kunnat fungera. Om det var hästpoop jag hade i fickorna och slängde över mig i busken. Nu var det inte det. Däremot blir flickorna alltid väldigt keliga av sig när man ligger raklång i en buske och inte kan komma upp.  *Intalar mig själv att hästpoop består av uppvärmt gräs, gräs är grönsaker, grönsaker är nyttigt*.

Vilse lyckades vi även att gå. Massor med vilse. Så vilse att jag inte hittade bilen. Så vilse att vi var vid fel ände av skogen när jag trodde att vi var vid rätt ände och sen hamnade vi vid rätt ände när jag trodde att vi var vid fel ände. Så det blev fel ändå och bilen var fortfarande borta. Väldigt borta. Vilket egentligen inte hade varit ett problem om det inte var så att jag skulle börja jobba inom kort. Då blev det hela lite mer av ett problem. Att gå vilse på tid är nämligen inte alls speciellt roligt. För då blir man väldigt medveten om att man faktiskt snart måste sluta vara vilse och faktiskt börja hitta rätt igen. Och just det är jag inte speciellt bra på. Min inbyggda kompass är nämligen lite lätt felkalibrerad. Speciellt när det går på tid. Då vill den inte alls. Den bara snurrar runt runt och tycker att alla håll ser ovilsiga ut. Men man kan ju inte gå åt alla ovilsiga håll samtidigt.

Men tillslut lyckades vi faktiskt av en ren slump hamna ovilse och hitta bilen igen.

Inte utan min syster

Jag visste väl att anskaffandet av en valpusling skulle tas väl emot utav LusHund. Det visste jag. Hon är nämligen sådan. Sådan att hon älskar de flesta andra hundar. Sådan att hon älskar att tokbusa och leva rövare. Sådan att hon vanligtvis är väldigt enkel och lätt att sammanföra med andra hundar. Detta visste jag.

Och visst blev det alldeles perfekt! Enda molnet på LusHunds himmel är varför jag väntade så länge (hela 18 månader...) med att skaffa en alldeles egen syster till henne.

Nu har jag däremot själv upptäckt ett ganska så stort moln i hela det här ulliga och gulliga syskonskapet som råder här hemma, ett mycket större moln än det LusHund upplever. Eller kanske inte så mycket ett moln som mer en tornado, eller tromb kanske. Någonting ganska så himla otrevligt och mera livsfarligt.

LusHund lever nämligen efter devisen "Inte utan min syster".... på riktigt. Igår gjorde hon nämligen ett väldigt aktivt försök att faktiskt ta livet av sig. För att få komma till sin syster.

Min kära kollega tog om vanligt med sig LusHund ut i skogen på sin lunchrast för att hennes hund och LusHund skulle få leka av sig lite extra. Detta är något som vi gjort i snart ett år. Ta med oss varandras hundar ut när vi inte lunchar samtidigt för att hundarna ska få mesta möjliga motion. Det har aldrig varit några problem och LusHund lyssnar lika bra på henne (och på alla andra) som på mig. Inga konstigheter. Hon har även hängt med ut sedan Snigel kom, då utan Snigel. Inga konstigheter. Lus sköter sig alltid när hon är lös. Inga konstigheter. LusHund kommer alltid när man ropar. Inga konstigheter.

Tills igår.

Jag förstod inte riktigt vad som hände, eftersom jag satt i telefon med en kund. Men ser plötsligt hur en av veterinärerna flyger genom kliniken, ut genom dörren. Sen snabbt in igen samtidigt som hon vrålar "hon är här hon är här!". Tänker inte så mycket på det tills jag känner något mot mitt ben. Innan jag tittar efter tänker jag att det måste vara en katt som är på vift eller något. Men tittar då ner och ser LusHund sitta där och darra. Tänker såklart att hon måste ha rymt från hundrummet och tänker inte mer på det utan ägnar mig åt mitt telefonsamtal. Då börjar veterinären klämma och känna igenom Lusen och hålla på. Då börjar mitt hjärta slå lite snabbare och jag försöker avsluta samtalet.

Det visar sig att SkitLus faktiskt rymt från min kollega i skogen. Från att ha varit mitt i ett busryck så blev hon plötsligt lite tveksam, för att två sekunder senare sätta full fart iväg, ut ur skogen. Från min kollega som springer efter sitt allra fortaste samtidigt som hon ropar desperat efter den flyende lusen. Men ingen kan hinna ikapp en Lus i raketfart. Ingen säger jag.  Så min stackars kollega ringer i panik till kliniken och vrålar att Lus har rymt och förhoppningsvis är på väg till kliniken. I rusningstrafik. Över en stor korsning. Över tvärbanan. Över bussfilen.

Och visst sprang hon till kliniken. Klarade sig mirakulös undan från trafiken. Och satte sig och såg ynklig ut utanför dörren. För hon skulle till sin syster. Sin syster som inte hade fått följa med. Sin syster som satt kvar på kliniken.

Inte utan min syster sa LusHund. Aldrig mer utan min syster.

Vad mattehjärtat tycker om det här tilltaget ska vi nog inte diskutera något djupare. För mattehjärtat slår fortfarande i en takt som jag misstänker snart kommer att ge mig blåmärken på revbenen och pulsen forsar fram som en flod efter en översvämning.

Visst är jag glad att LusHund älskar sin Snigel. Men jag tror att vi hädanefter behöver arbeta fram vissa regler gällande det här med gränslös kärlek och så vidare. Om mattehjärtat inte helt ska gå sönder. Och det vore väldigt dumt.

Makalös liten pryl

Har jag nämnt att Snigel är en Makalöst häftig liten pryl? Och då menar jag verkligen Makalös med stort M. Och häftig. Som bara den.

Vad vi än gör så hänger hon med. Oftast samtidigt som hon vrålar tjoohooo. Och vrålar hon inte tjoohooo så är det antagligen för att hon har munnen full med LusHund. Vad vi än gör så tar hon det med ett svansvift och ett ögonfransfladder. Hon finner sig än så länge i allt.

Igår åkte matte för att kika in på en illerutställning som anordnades i krokarna. Gamla vänner som måste kramas på, illrar som måste pussas på. Sånt där som man liksom måste göra ibland, bara för att man vill. Självklart följde tjejerna med, men fick vänta i bilen. Till LusHunds stora förtret. Hon är nämligen även världens bästa och mesta illerhund. Illrar är nog det bästa som finns. Näst efter Snigel enligt henne.

Hur som haver så var där många som ville hälsa på Snigel. Och LusHund så klart. Ett helt gäng med folk samlades utanför bilen och Snigel sa som vanligt tjoohooo och hälsade glatt på alla medelst intensivt svansviftande och ögonfransfladder.

Efter illerutställningstjohejset styrde vi Lunchlådan* tillbaka mot stora staden med ett flertal obligatoriska djuraffärsmiljötränings pitstops längs med vägen. Tydligen var det Hundens Dag och alla butiker var fyllda till bredden med folk, fä, barn och hundar. Tjoohooo sa Snigel och viftade sitt allra mesta med svansen och fladdrade sitt allra finaste med ögonfransarna åt alla som kom i hennes väg. Det hälsades på krypande barn, skrattande barn, butiksbiträden, föräldrar och allt annat som fans inne i butikerna. I en butik blev tre utav butikssäljarnissarna sittandes på golvet med LusHund och Snigel som turades om om att klättra upp och gosa i deras famn. Att få dem båda att lämna butiken var ungefär lika lätt som att få loss gammalt tuggummi som halvstelnat under en sko men hunnit bli sådär äckelklibbigt i värmen och därmed omöjligt att få bort utan hårtork och terpentin.

Mina flickor är än så länge  ganska så himla bra på det där sociala skulle jag vilja påstå. Betydligt bättre än matte som helst vill slå vilt omkring sig med en stekspade eller flugsmälla i folktäta sammanhang.

Något annat som den Makalösa lilla prylen är ganska så bra på är att vara hund. Helst hund i skog.

Idag lyckades jag äntligen lokalisera en nästintill äkta skog på kartan dit vi begav oss med bonusfamiljen. Fem hundar som lyckligt skuttade över mossa, stock och sten i överljudshastighet är väl den ultimata hjärtevärmaren. Jag blir alldeles fnissig i hela kroppen av att se dem flyga fram alldeles vilda och galna. Snigel hängde på som en liten vessla och vrålade tjoohooo när hon turbosniglade sig igenom blåbärsrisen och höll nästan samma fart som de andra dårarna samtidigt som hennes tokiga svansvift nästan lade krokben för henne själv.

Makalöst häftig är vad hon är den lilla prylen. Vilken alldeles otroligt tokrolig liten hund till jag har fått mig! Tänk vilken tur jag har som fått två så fantastiskt makalöst underbara tokknäppa och bubbliga hundar. Fantastiska på så olika sätt men ändå så lika, fast olika ändå

Tänk vilken tur jag har som får dela mitt liv med dessa två Makalösa hundar!

*Min fina fina lilla bil. Stor som en lunchlåda ungefär

Som en muräna över en dykararm

Det här med föremålsintresse hos hund är ju något jag hört ska vara ganska så bra. Av flera skäl. Ett skäl är såklart att det är fantastiskt praktiskt att ha en hund som kan plocka upp saker man tappar på golvet när man själv är stel som en järnvägsräls och annars är så illa tvungen att låta skiten ligga kvar där man tappade det. Då är en fömålsintresserad hund väldans bra att ha. En förmålsintresserad hund är även väldigt bra att ha i mer träningsaktiga sammanhang. Har jag hört. Men jag vet inte. Eftersom jag inte har haft någon sådan innan.

LusHund fick jag jobba halvt ihjäl mig för att få att intressera sig för något som helst annat föremål än godis. Det tog ett år innan jag fick henne att greppa saker jag bad henne om utan att se ut som att jag försökte hälla avloppsrens i halsen på henne. Visserligen kan hon fortfarande få den minen. Ofta när jag tror att jag kan leksaksbelöna henne när hon gjort något jättejättebra. Då kommer den där avloppsrensminen och jag inser att jag än en gång klantat till mig och att hunden aldrig någonsin kommer att utföra just det hon just gjorde så himlans bra någonsin igen. Greppa saker som inte är godis av fri vilja? Utan en kommande godisbelöning? Ja, den dagen den sorgen hälsar LusHund.

Så ja. Föremålsintresse. Nytt för mig. Så pass nytt att jag inte riktigt vet hur jag ska hantera det. Snigel är nämligen som en dammsugare. Eller myrslok i en myrstack. Hon plockar upp allt. Och då menar jag allt. Och det braiga med det hela är att hon än så länge inte försöker äta upp något av det. Hon kan gå igång på ett litet godispapper som hon bär i munnen halva promenaden. Eller en hårnål. En tomburk. Ett halvt träd. Eller som häromdagen när hon plötsligt stolt kommer viftandes med en 0,5 liters genomskinlig plastmugg över hela huvudet. Som hon promenerade vidare med. Nämnde jag över huvudet? Toknöjd! 

Hur som helst. Jag har kommit på det allra bästa användningsområdet för detta intresse. Något mycket finurligt. Jag sliter nämligen för tillfället mitt hår med den evinnerliga kasslerproblematiken. Vi kan nämligen inte gå en endaste meter utan att tjejerna ligger och rullar runt i en buske och gnager på varandra. Hopplöst. Fullständigt hopplöst och matte får faktiskt lite spunk. Och ont i tålamodet. Vi kommer liksom ingen vart och nu börjar Snigel bli såpass stor och tung (ja, hela 3872 gram väger hon nu faktiskt. Det är många mjölkpaket det!), att jag inte orkar gå runt och bära på henne heller. Så det hade varit väldans trevligt av dem om de bara kunde förflytta sig framåt. Utan kasslerifiering. Utan rabessmittade grävlingsanfall. Väldans trevligt. Och tålamodsvårdande. 

Alltså har jag hittat en lösning. Jo, jag har nämligen satt fast en kampleksak i slutet på Snigels koppel som jag lite förföriskt dinglar över nosen på henne varje gång hon börjar se lite rabiessmittad ut och säger "ta den". Smack säger det sen sitter hon som en muräna över en dykararm och släpper inte taget. Med sitt allra finaste svansvift och stoltaste valpskutt tuffar hon fram och bryr sig inte om något som händer runtomkring. Inte ens om LusHund. Tack vare min eminenta genialitet har vi nu hunnit i tid till jobbet. Hela veckan. 

Leksak i koppel fungerar även motivationshöjande vid andra eventuella tveksamheter gällande förflyttning. Som att gå över övergångsställen. Passera andra hundar. Gå åt samma håll som matte. Leksak i koppel motverkar även åtdragande av handbroms. Något som annars endast kan avhjälpas genom lyft av valp. Vilket börja ta ut sin rätt på järnvägsryggen. 

Föremålsintresse? Vi tackar och bockar oändligt massa för denna egenskap! 

Filmklippet är från promenaden som fick mig att inse att något behövde göras  Bajspåsehållaren var liksom inte lika lockande som LusHundens bakben. En möjlig orsak kan vara att jag under alla tidigare promenader bestämt bett henne att ge fan i just den bajspåsehållaren. Kanske.

Nämnde jag att hon har rabies?

http://www.youtube.com/watch?v=2P_sv6ThxoE