Ett ömmande sår

Idag är en jobbig dag. En riktigt jobbig dag. Redan när jag vaknade i morse så kände jag en tyngd över hela bröstet och en ångestkänsla som fick kroppen att vilja vända ut och in på sig själv. Idag ångrar jag mig. Jag ångrar mig så mycket att jag bara vill ställa mig på hustaket och skrika. Idag känns mitt beslut inte bara som mitt allra tuffaste men även som mitt allra sämsta. Någonsin. Och jag saknar henne så mycket att det svider ända ut i huden. Det trots att jag hittils mentalt undviker att tänka färdigt tanken på att hon aldrig mer kommer tillbaka. Det trots att jag fortfarande inför mig själv fortsätter låtsas att hon bor med sin nya familj. Ett ömmande sår jag inte riktigt vågar komma nära eftersom jag kan föreställa mig hur smärtsamt det skulle vara. Det gör så ont och jag är så fruktansvärt ledsen. 

Agilityträningen ikväll med båda tjejerna, som jag egentligen hade tänkt skippa, var lika lindrande som en påse frysta ärtor på ett blåslaget knä. Vi hade roligt, jag sprang till mig blodsmak i munnen, jag skrattade. Vi hade roligt. Men nu, ett par timmar senare, är känslorna tillbaka. Sorgen slår sina knytnävar i min mage och jag kan bara hoppas att imorgon är en bättre dag. 

En fiskformad pusselbit i mitt hjärta

Jag är okej. Det är det som är så märkligt. Att jag är okej. Trots det hemska hemska hemska. Trots det värsta av det värsta. Så är jag ändå okej. Vilket känns helt jäkla vedervärdigt vidrigt. Egentligen. Men jag vet att det nog inte är det. Innerst inne så vet jag det.

Innerst inne så vet jag att jag inte hade kunnat fatta något annat beslut. Innerst inne, allra längst inne så vet jag på ett sätt att jag länge vetat att jag en dag skulle hamna här. Eller i närheten av här. Att tro att saker bara magiskt löser sig, att saker blir precis som de ska och att världen är rosaskimrig och fluffig är bara naivt. För när saker började gå åt fel håll med Fixa. Åt riktigt fel håll, så tror jag att jag mentalt började förbereda mig för det här. Jag tror faktiskt det. Förbereda mig för att hon kanske inte skulle bo med oss resten av livet. Jag önskade så innerligt att hon skulle kunna få det fantastiska liv hon förtjänade, om inte hos mig, så hos någon annan. Jag gjorde verkligen det. Och för Fixas del så fanns det inget bättre hem på jorden än hos gudfamiljen. Mina käraste vänner som hon älskat mer än mig sedan dag ett om jag ska vara helt ärlig. Hade hon själv fått välja vart i hela vida världen hon ville bo så skulle hon välja dem. Alla dagar i veckan. Men inte ens där kunde hon få ro, ja, många av de tecken på dåligt mående hon visat hos mig, minskade eller försvann hos dem. Men mycket har tyvärr funnits kvar, och några nya visade sig även ha tillkommit. Så även om hon var glad, oerhört älskad, och på ett lugnare ställe så mådde hon faktiskt fortfarande inte bra. Hon såg lika ämlig ut som när jag lämnade henne, trots nästintill fri tillgång på mat och oändligt mycket omsorg så var hon lika mager som när hon åkte, så tunn så tunn, så omusklad trots mängder med motion. Dålig, tunn flottig päls. På det stora hela så såg hon väldigt sorglig ut. Och det har hon gjort länge. Riktigt länge. Och inget man gjorde verkade spela någon roll. Så innerst inne så vet jag att jag inte hade kunnat fatta något annat beslut.

Fixa har ju inte bott hemma på nästan två månader. Vilket innebär att jag har haft ganska lång tid på mig att vänja mig vid att inte ha henne kring fötterna, att inte ha henne i min armhåla på natten och inte ha henne kramandes min midja när jag kommer hem. Vilket gör att jag faktiskt kan låtsas att hon fortfarande ränner runt ute hos Gudfamiljen och leker med sina leksaker, pussar sin nya familj på näsan varje kväll och gräver upp rabatterna i jakten på det bästa Tut-gömstället. För även om jag är okej. Så är jag ännu inte såpass okej att jag faktiskt kan acceptera eller förstå att hon inte finns mer. Det är en plats i mitt medvetande jag inte vill besöka ännu. Och jag lider så med bästa familjen för att de just nu upplever den tomhet som jag på ett sätt egentligen slipper.

Alltså hanterar vi det här på det enda sätt jag egentligen kan. Jag kör på. Ända in i kaklet liksom. och det är en sån väldans tur att mina vänner känner mig så väl. Att de vet precis vad jag behöver.

Redan på fredag eftermiddag kom en högt älskad kollega hem till mig bara för att lämna av en hel kasse med tröstgodis. Samma älskade kollega som var den som fick göra det allra allra svåraste och  ge Fixa ro. Jag vet hur fruktansvärt tufft det var och jag är henne evigt tacksam. Tack älskade vän. Tack.
På kvällen, när jag satt knädjupt i snorpapper och hulkade mig ihålig så blev jag upphämtad och iväg tvingad till agilityträning med bästa träningsgänget. Otänkbart tänkte jag först. Men det visade sig vara det bästa jag hade kunnat göra. Först kändes det otänkbart att få göra något kul mitt i allt det hemska, men tydligen är de faktiskt helt okej. Och det kändes bra. Bra att få tänka på något annat ihop med Önska & Lycka som faktiskt vet precis vad deras matte behöver. Det kändes som att jag kunde andas igen helt enkelt.

Igår fortsatte vi hålla hög fart. Mumrik med familj följde med oss på en lång lång vilsetur i en okänd skog. Vilket var precis vad jag behövde. Hålla igång. Precis som Fixa så känner jag bara ångest och myrkryp av att vara stilla och göra ingenting. Särskilt när jag är ledsen. Vilket gör att jag vet att hon inte skulle vilja att vi satt hemma och grät. Alltså håller vi igång. Igår kväll tog jag äntligen tag i att sy några sovpuffar jag länge tänkt sy för att sälja men känt exakt noll inspiration till att ta tag i det.  Igår kväll kände jag mig plötsligt inspirerad. Idag hängde Mumrik med matte återigen med oss på en långtur i ännu en okänd skog i många många timmar och vi avslutade med ett tvåtimmars agilityträningspass. För nu plötsligt har jag fått tillbaka lusten att träna. Så märkligt alltihop. Men jag tror att det här långa jobbiga med Fixas dåliga mående, hennes stress, frustrationen av att inget jag gör hjälper och vetskapen att jag måste fatta ett beslut om vad jag ska göra har långsamt ätit upp mig inifrån. Jag har tappat ork. Jag har tappat motivation. Jag har varit lättretlig och på ett ganska så dåligt humör väldigt längre. Jag har känt mig genomusel och värdelös. Utan att kanske riktigt förstå vad det beror på.

Så just nu är jag okej. Och det kommer att bli bättre. Det kommer alltid att saknas en liten fiskformad pusselbit i mitt hjärta och jag kommer nog aldrig på riktigt att acceptera att hon inte längre finns på riktigt. Men jag vet att jag fattat det enda beslut jag hade kunnat fatta.

Älskade lilla hund. Förlåt.

Det här gick inte alls så som det skulle gå. Det blev inte alls så som det skulle bli. Jag har gråtit så många tårar idag att jag känner mig fullkomligt tom inombords, men ändå så slutar inte tårarna att rinna. Hjärtat värker så att det pulserar i hela kroppen och jag vill egentligen bara ställa mig och skrika, sparka och slå sönder saker. Men det förändrar ingenting. Ingenting alls.

För idag har jag både fattat och genomfört mitt livs hittills svåraste beslut. Och jag mår så illa över det. Även om jag vet att det var rätt beslut så känner jag mig fysiskt sjuk. Och jag kan inte sluta gråta.

Fixa. Världens finaste, vackraste Fixa finns inte mer. På grund av mig.

Men det gick ju så bra i nya hemmet? Jo, det gjorde det. Till viss del. Eftersom nya hemmet, (Älskade Gudfamiljen som ni kanske redan listat ut) har tålamod som änglar och verkligen har ansträngt sig på sitt allra yttersta för att detta skulle fungera. Och för att nya familjen har oerhört mycket erfarenhet av knepiga hundar med särskilda behov. Men igår gick Fixa över gränsen. Igår dödade hon nästan en av katterna. Det som tidigare varit ett vall- och kontrollerande beteende (som vi jobbat med sen den dag hon kom) övergick i jakt och höll på att sluta riktigt illa. Förklarligt nog så kan hon inte bo kvar där.

Varpå jag återigen ställdes inför frågan - "men vart kan hon bo?". Och idag landade mitt svar på "ingenstans". Hon har så oändligt mycket i bagaget, så många saker som hon kämpar med och som gör henne till en väldigt väldigt svår hund att leva ihop med. Och framförallt så gör det att hon själv har oerhört svårt att må riktigt bra någon som helst stans. Även i nya hemmet har hon påvisat en del stressbeteenden, även om det varit mycket mindre påtagligt än hos mig. Jag har skrivit listor efter listor över hur ett nytt hem bör vara för att ha en chans att fungera och inser varje gång att något sådant hem existerar inte. Och mitt upp i allt detta tok i hennes lilla lilla kropp så gömmer sig världens kramgoaste, mysigaste lilla tjej som bara vill krypa in under skinnet på en. Och jag önskar så att jag hade kunnat göra det bra för henne. Jag önskar så att jag hade kunnat ge henne ett långt och lyckligt liv. Jag önskar det av hela mitt hjärta.

Men jag lyckades inte. Istället fattade jag idag ett, till stor del, egoistiskt beslut. Den här hunden har fyllt varje vaken minut av mitt liv de senaste dryga tre åren, jag har gjort allt i min makt för att hon ska bli bra, må bra och bara vara en glad, lycklig skit. Vi har kommit långt, men jag lyckades inte hjälpa henne med det viktigaste. Och det håller ärligt talat på att knäcka mig. Jag orkar helt enkelt inte längre. Jag orkar inte längre oroa mig för hur hon mår, hur det går för henne och jag orkar inte längre känna den maktlöshet jag känner när inget jag gör hjälper. När inget någon annan gör hjälper. Jag orkar inte heller längre oroa mig för att hon faktiskt ska skada någon. Inte av illvilja, aldrig av illvilja, men på grund av bristande självkontroll och alldeles för starka instinkter.

Alltså fick den vackraste av dem alla somna in på jobbet idag. Hon åt upp en hel påse av sitt favoritgodis samtidigt som hon glädjestrålande bjöd på alla två tricks som hon kan. Om och om igen. "Tass" och "Hands-up". Tårarna bara rann samtidigt som jag inte kunde låta bli att skratta åt tokfian. Tänk om. Bara tänk om. Så många om. Så otroligt många om med den hunden. Om jag bara hade fått ha henne sen valp. Om jag bara hade. Om hon bara. Om.

Nu blev det inte så. Tillslut blev hon trött och somnade sedan lugnt i min famn. Ihop med sin Tut. Inte utan sin Tut. Någonsin.

Åh älskade älskade lilla hund. Varför var det tvunget att bli så här? Det var aldrig meningen. Aldrig någonsin. Jag skulle ju rädda dig. Och göra allting bra. Ge dig världens bästa liv. Det var verkligen det jag hade bestämt.  Men det blev så svårt. Så omöjligt svårt. Och jag är så ledsen. Så innerligt ledsen. Förlåt.

Älskade älskade lilla hund. Förlåt. Förlåt att jag inte kunde hålla det jag hade lovat. Jag saknar dig redan så att luften tar slut i mina lungor och jag önskar så att jag hade kunnat göra något annorlunda.
.
Lek med din Tut nu. För alltid.

nått som liknar agilitypaus...

Ännu mera hurtbullsflås! Jag måste ju sysselsätta mig på något vis när det liksom inte är nån vidare agilitytävlingssäsong för närvarande. Och helt ärligt så känner jag mig inte så ledsen över agilitybristen som jag brukar. Just nu känns det ganska så skönt med nått som liknar agilitypaus (blir fortfarande nån träning per vecka förvisso). Senaste tävlingen var så katastrofalt katastrofal att jag egentligen övervägde att lägga ner hela alltihopet på riktigt liksom. Men mer om det i ett annat inlägg. 

I onsdags klämde jag in ett och ett halvt Coopertest på lunchen. Sist jag gjorde ett sådant test var på gymnasiet, närmare hundra år sedan när jag var en rökare med obehandlad astma. Vill minnas att jag intog samma konsistens och rörlighet som ett ostron efter 700 meter och lyckades knappt dödsrycka mig i mål. Nu kom jag 2350 meter på 12 minuter. Inte bäst på något vis men en skaplig förbättring från mitt astmatiska amöbatillstånd. Ska bli kul att se hur det ser ut om några veckor! 

Igår morse hade jag planerat för en hemmapromenad innan jobbet men efter att ha kikat ut och insett att urkvädret som varat hela veckan fortfarande hängde kvar så kändes en regnslaskig, avgaslerig stadspromenad fruktansvärt deprimerande. Nä. Skog. Vi måste ha skog. Helst varje dag. Och när vi ändå är i skogen så kan vi ju liksom passa på att springa en sisådär 6 km. 

Snigeldjuret hade nån form av totalfnatt. Eller rabies. Från att bruka springa så nära mig att jag bakfotstjongar henne mitt i kokosnöten vartannat steg så flärpte hon iväg ut i skogen fortare än jag hinner tappa bort min bilnyckel. Hon sprang som ett jehu parallellt med mig fast inne i urskogen och var femte meter så kastade hon sig över diket, med ett lyckovrål, ut på min springstig för att fem meter senare kasta sig tillbaka över diket och in i urskogen. Om och om igen. Då och då lyckades hon ramma den intet ont anande Lus med ett vrålfnitter innan hon dök tillbaka in i spenaten för att sen ploppa upp som gubben i lådan några sekunder senare. Fnatt. Totalt fnatt. Jag bara tokälskar hur galet intesomhonska den här hunden är. Jag gör verkligen det. Men ibland undrar man liksom.

Skogsflåset avslutades med 20 minuters styrkepass, trattkantarellsjakt och bilsök. Inser att det är oerhört tveksamt huruvida jag tar mig ur sängen imorgon. Styrkepassen tvingar mig liksom att använda mängder med muskler jag inte hade en aning om att jag faktiskt hade. Och dagarna efteråt så önskar jag faktiskt att jag inte hade någon av de musklerna alls faktiskt. Men samtidigt så är det en sån skön känsla! 

Den enda jag faktiskt tävlar mot är mig själv. Har ingen jag jämför mig med förutom mig själv (och ärligt talat - rökaramöbaastmatikern är inte direkt något hot) och den enda som drabbas om jag inte ger mig ut och springer är jag själv. Och det ger mig nån form av jävlaranamma och varje genomfört pass ger mig ett litet lyckorus. Men allra bäst av allt är nog det faktum att det inte finns vare sig kontaktfältshelveten eller någon risk för att man diskar sig på hinder nummer ett. Och ute i skogen, där ingen ser, är vi aldrig sämst! Vilket jag faktiskt inser är en känsla jag behöver känna lite oftare. Att vi faktiskt är bra på något. 

 

Någon form av gröttillstånd...

I måndagsmorse när jag sov som allra allraste bäst så ringde självfallet väckarklockan och förstörde hela alltihopet. Släpade mig halvgråtandes ur sängen och lyckades både duscha och klä på mig kläder åt inte bakochfram hållet och fick på rätt sko på rätt fot (tro mig, det här med att reda ut höger och vänster är för mig en bedrift oavsett hur vaken eller inte vaken jag är - fråga min stackars linsoptiker) och ta mig till jobbet. Bara för att raskt bli varse att jag och en kollega tagit fel på dag och därmed var jag hela fyra timmar för tidig. Tjoho.

Gå hem och lägga sig igen eller bege sig ut i skogen? Faktum var att jag faktiskt tog hela 36 sekunders betänketid innan jag beslutade mig för skogstur och måndagsintervaller. Skogen var alldeles nyregnad och såpass plaskblöt på sina ställen att jag ångrade att jag inte hade utrustat mig själv med simfötter istället för löparpjuks. Men vad gör liksom det?

Började med denna veckas #outnoutendurance löpintervaller. 3 x 6 minuter tempo och en minuts promenix mellan varje. Jag vet inte vad det är men min kropp formligen avskyr intervaller. Att springa längre sträckor är vanligtvis inga problem, men så fort något ska begränsas i tid eller avstånd och sen upprepas så går min kropp in i någon form av gröttillstånd. Segt, stelt och helt omöjlig att göra något vettigt med. Det enda jag tänker på under en intervall är samma sak jag tänkte på när jag som femåring stuvades in i barnstolen i volvons baksäte: "Är vi framme snaaaart? Hur långt är det kvaaaar? Jag måste kissa....."  Helt värdelöst. Ge mig en femma istället och jag springer på utan större problem liksom. Men intervaller. Puh. Alltså är det decemberprojektet; lära mig älska intervaller! Detta är sista veckan av outnoutendurance och nästa omgång börjar först i januari igen. Alltså har jag en hel månad på mig att återvinna alla intervallpass och spöa skiten hur dem helt enkelt.

Efter grötintervallerna så letade jag upp den minst dyngsura mossfläcken i skogen, laddade buskar och mossiga stenrösen med godisgömmor. Satte timern och samtidigt som hundarna kastade sig iväg på sin skattjakt så kastade jag mig över första övningen i veckans styrkepass. Kissande hunden. Lämpligt. 30 minuter senare efter att ha lekt både hund, stålmannen, skalbagge och krälande larv ingick jag i nån form av symbios med mossan jag bokstavligen stupat i med näsan först efter sista tabatavarvet. Där låg jag i en svettig, dyngsur och halvförfrusen liten hög i sällskap av två toklyckliga skogshundar som krälade över mig i rent lyckofnatt över att jag verkade ha överlevt strapatsen.

Fantastisk, om än något blöt, start på veckan helt enkelt!

Såg mitt liv passera i revy...

För att fortsätta vår livskvalitéeiga ledighetshelg i söndags så skyndade vi oss självklart ut i skogen så fort jag hade hunnit sätta morgonkaffet i rätt strupe efter att ha satt det i vrångstrupen i ren skogsivrig brådska. Någon gång under dagen hade vi en mycket viktig svampjakt inbokad med The Munkhammers så innan dess var vi liksom tvungna att sprätta av oss det värsta av benspringet och skogsivret, hur annars skulle vi kunna klara av att koncentrera oss på smygig trattkantarellsjakt liksom?

Väl i vår springskog så insåg jag ganska så snabbt att vi inte alls var så ensamma som vi brukar vara. Förutom söndagspromenixande pensionärer, svampletande barnfamiljer och en och annan ponny så fullkomligt myllrade skogen av orienterare. Orienterare som inte använder stigarna så som normala skogspromenerare gör. Nej. Orienterare förflyttar sig ungefär på samma sätt som vi gör i skogen. Upp och ner, under och över, klättra hit och klättra dig. Med enda skillnaden att de sällan ser särskilt vilse ut. Det gör nämligen vi. Mestadels. Nästan alltid. Nåväl, detta visade ju sig kunna bli ett utomordentligt bra tillfälle att träna bergern på skitduidetsåleverdinmattesarmahjärtalitelängre. Hon är ju en fena på att tokstrunta i folk vi möter i skogen på en vanlig skogsskuttar dag. Hon är ju faktiskt det. Jag kände mig däremot lite mindre säker på huruvida hon skulle klara av att ge katten i orienterandeskogsmullar som liksom bara ploppar upp ur mossan lika oväntat som snö på julafton söder om Gävle. Alltså laddade jag fickorna med snask och förberedde mig på att godisregna så fort det brötade till i skogen. Sen gav vi oss av för ett kombinerat intervall- och skitiorienteraren-pass.

Jag insåg ganska så snabbt att den enda som egentligen behövde ett godisregn eller någon annan typ av positiv förstärkning för att kunna motbetinga överraskningsupploppande orienterare var jag själv. Redan vid första barrträdsbrötet vrålade jag "älg!!" och tog snabbt betäckning under en gran samtidigt som jag såg mitt liv passera i revy. Kvar stod två hundar, inklusive en berger, och plirade lite ointresserat på den blåklädde orienteraren som raskt stövlade fram genom granriset. Sedan tasspetade de mig i varsitt hopknipet öga och undrade om jag tänkte ligga kvar och trycka under granen länge till och om de i så fall skulle hämta upp mig när de hade intervallat klart. Jahopp. Efter det höll vi oss till de lite större stigarna.

Intervallpasset avklarades sedan utan vidare drama och avslutades med ett styrkepass för mig och kottletarjakt för hundarna. Sedan letade vi rätt på bilen och styrde cirkusen mot The Munkhammers och stundande svampjakt.

En svampjakt som visade sig vara mycket lyckad. Jag hittade till och med svamp. Det ni. Om ni bara visste hur många svampjakter jag kommit hem helt tomhänt ifrån. 

Cirkusen och Munkhammarmuppen Mumrik flängde runt i skogen och såg till så att ingen endaste liten trattkantarell förblev otrampad på. Dryga två timmars jakt och flera påsar med svamp senare begav vi oss hemåt och när jag insåg att man dessutom behöver hantera svampen på något vis så ångrade jag genast alltihopet och insåg hur utomordentligt trevligt det egentligen är att misslyckas med svampjakter i största allmänhet.

Gotland

Minst en tävling på Gotland per år. Sådana är reglerna. Faktiskt. Och eftersom det inte blev nått i somras så tyckte vi att två dagar i slutet på oktober måste vara helt perfekt att tillbringa i ett kallt ridhus. Helt perfekt.

I sedvanlig ordning så älskar vi Gotland. Japp japp. Vi gör verkligen det. Vackrare ställe får man liksom leta efter. Jag säger bara stränder. Långa, folktomma (tjoho!) stränder där hundarna kan ränna runt som de galningar de faktiskt är utan att folk flyr i panik. Fantastiskt. Vad mer kan man säga liksom?

Rent agilitymässigt var det inte heller en fullständig flopp. Snarare tvärtom för en gångs skull. Snigelprylen tävlade två hoppklass 3 lopp på lördagen där vi kom så nära vi nog någonsin kommer att komma till att ta ett cert. Tredjeplats med SM-pinne, hade det bara varit en startande till (eller om vi bara hade varit lite lite snabbare) så hade vi fått Certet (förutsatt att den extra startande inte hade varit snabbare än oss för då hade vi varit rökta hur som liksom men så brukar man ju inte tänka i agility. Detta ständiga "Tänk om" - tänk. Love it.)

På söndagen tävlade Lus fyra klass 2 lopp. Hon nollade och vann första hopploppet men därefter så började lushjärnan få slut på ström och det blev bara tokigare och tokigare. Sista loppet så sprag hon i princip bara i cirklar och vrålade av överslagslycka. Inte ett hinder togs i rätt ordning.

Snigelprylen nollade och vann första agilityloppet och vi tog äntligen äntligen äntligen. Sa jag äntligen? Vår sista sketna agilitypinne i klass 2. I andra agilityloppet diskade jag oss på grund av kontaktfältsslarv.

Nå ja. Två första platser, tre pinnar. Trevligt sällskap. Makalös natur. Helgen hade helt klart kunnat vara sämre.

Snigel - Hopp 3

Snigel - Agility 2

Lus - Hopp 2

#outnoutendurance

Den 20 augusti slutade jag röka. Tjoff poff slut. Bara sådär liksom. Det var inte ens särskilt svårt om jag ska vara helt ärlig. Märkligt nog. Däremot blev jag i rask takt (o)lycklig ägare till en sisådär sextiarton extrakilon som jag inte helt hade budgeterat för när jag shoppade höstgarderob. I slutet på oktober så var det mest välsittande plagget i min garderob ett stycke duntäcke samt yttertältet till mitt utställningstält. Fruktansvärt opraktiskt liksom. Både genomskinligt och korsdragigt och fasligt otympligt att tävla agility i. För att inte tala om hur överjävligt tidskrävande det är att trassla sig ur myggnätet när man måste panikkissa. Bara så att ni vet.

Så för att dels avhjälpa mitt nyfunna tältstadie, dels få nått annat hittepå än att vara ledsen och stressad över Fisk och jakten på ett nytt hem åt henne så anmälde jag mig till Out-n-out endurance - fysträning med hund. Varje söndag ploppar tre nya veckopass upp i onlineklassrummet. Både kondition och styrkepass som man kan anpassa utefter hur nära döden man vill känna sig mot slutet av slutet liksom. Pass som funkar suveränt att slänga in på hundpromenixen och rastrundan. Och herreminje så kul det är! Verkligen! Visst, vi brukar skutta runt en hel del i skogen och det händer faktiskt lite då och då att jag tar mig en löprunda. Men på senhöst och vintern så blir det aldrig någon annan fysträning än långa promenader. Och det närmaste styrkepass jag vanligtvis kommer är att försöka ta mig ur sängen på morgonen samt att knyta skorna. Alltså har dessa veckor varit super! Jag har sprungit i solsken, i storm, i ösregn och i snöstorm och tjoho så himlans kul vi har haft! Jag har krälat i lera, på hala stockar och rulliga stenar för att kämpa mig i genom fyspass som får mig att se ut som en äggsjukhöna med gikt i flera dagar efteråt. Och allt med ett löjligt litet leende och ett ganska flärpigt tjoho på mina läppar. Galet nog.

Och hundarna då? Jorå, de hänger på och tycker att det här är världens bästa grej. Om jag nu ska hitta något positivt i det att Fisken inte längre bor hos oss så är det det faktum att Lus och Snigel numera kan få skutta lösa på alla våra skogspromenader. Något de nästan aldrig nånsin gjort de senaste åren. Fisken har ju som kanske bekant en infernaliskt stark jaktlust, dessutom har hon haft en tendens att bli ganska så typiskt bergervaktig när hon eller någon annan är lös i just skogsmiljö. Vilket innebär att hon i möte med människor på skumma ställen (läs skog) skällande springer emot dem och låter sitt allra värsta samtidigt som hon springer i cirklar runt dem. Högst otrevligt. Faktiskt. Och man behöver inte vara hundrädd för att tycka att toklarmande pyrrar är rätt obehagligt. Och jag säger pyrrar här eftersom det Fisken gör, gör Snigel också. Oundvikligen. Snigel har i alla år punktmarkerat Fixa i allt hon gör. Där Fisken är är Snigel, och inte på det där jagälskardigkärasysterskaviblisiamesiskatvillingar - sättet. Nej, Snigels Fiskbesatthet har inte varit helt hälsosam för någon faktiskt. De har aldrig lekt eller lattjat ihop de där två. Att de sedan dessutom verkade dela på en hjärncell när de bodde ihop gjorde exakt inget bättre i sådana här sammanhang. Två toklarmande galenpyrrar + en hjärncell + en stackars joggare i skogen = Sjukt dålig stämning. Just sayin.

Hur som haver, Snigel har inte riktigt den där instinkten när hon är systerfri. Då håller hon sig alltid inom ett par meter från mig och bryr sig inte det allra minstaste om folk vi möter i skogen utan skuttar nonchalant förbi. Vilket innebär att damerna fått betydligt mer frihet. Så medan jag flåsar mig igenom mina intervaller och tror att jag ska dö så flänger fröknarna glatt runt i cirklar kring mig och  tycker att livet är ganska så allmänt tokfantastiskt och fattar inte alls varför matte skriker efter mamma var och varannan minut.

Så hejja mig! Senaste månaden har jag lyckats peta in 3-4 jogg eller intervallpass i veckan plus ett par styrkepass. Jag har till och med tagit mig i kragen och passat på att springa en 5 km runda på lunch och middagsrasterna på jobbet och jag känner hur det kryper i kroppen de dagar vi inte kommer ut och flåsflämtar oss till en smärre hjärtinfarkt i skogen.

Förra veckan sprang jag uppför en backjävel 54 gånger. Med flit.  Jag kunde inte gå på två dagar.  Sjukt stolt!

Så för er som funderat på om ni ska haka på den här onlinekursen - tveka no more. Just do it. Jag vill inte dö ensam ute i skogen! Nu när det dessutom inte blir några valpar i vinter och jag därmed fått ställa in mina ätapralinerivalphage-planer så har jag inga ursäkter för att inte köra på!

Vildsvinsbrist i höstvinterkrispet

Livskvalité! Jappelijapp, livskvalité. Det är något vi haft gott om i helgen. Nu när tävlingssäsongen tagit slut för vår del så har vi helt plötsligt oceaner av ledig helgfritid som vi måste göra någonting med. Att hasa runt hemma i förd rosa mysbyxor och bara göra exakt ingenting är faktiskt något vi är fenomenalt obra på. Alla tre. Obra. Särskilt Lus. Hon klär nämligen inte alls i rosa mysbyxor. Inte alls. Vi är alla tre på gränsen till världssämst på att göra ingenting faktiskt. Alltså. Oceaner av helgfritid att slösa bort på något livskvalitéigt konstruktivt vis.

Således styrde vi snokarna mot skogen, fast beslutna att traska runt på barriga stigar och akta oss för vildsvin hela mittpådageninnanmörkretkommer. Och akta oss för vildsvin, det gjorde vi. Väldigt mycket. Vi var till och med bäst på det skulle jag våga påstå eftersom vi inte såg ett endaste. Nåväl. Vi traskade glatt på i den krispiga lördagsförmiddagskylan men bara efter ett par kilometer så började det spritta lite i mina springfötter. Så pass mycket spritt att jag faktiskt helt enkelt blev tvungen att lägga in lite 500 till 1000 meters intervaller lite sisådär då och då. Bara för att vi kunde liksom. Här och där, men förvånansvärt oofta så stötte vi på enstaka cyklister, promenixare och hundfolk och hundarna brydde sig inte ett smack utan skuttade glatt och lydigt vidare. Japp. Ni läste rätt. Lydigt. Galet. 

Den där Snigelprylen vill helst hålla sig så nära sin matte som möjligt vilket innebär att jag vid vartannat löpsteg tjongar till hunden mitt i melonen med hälen såpass att jag hör hur den där lilla silverkulan flyger runt där inne i flipperspelet hon har bakom pannbenet. Vartannat löpsteg. Varje intervall. Varje löprunda. Nej. Den är inte särskilt lättlärd. Nej, jag har ingen som helst aning om hur den har överlevt så här länge. Nej, den verkar inte bli ett dugg smartare med åldern.

Lusen håller sig på sina stadiga åtta meter framför mig. Vare sig mer eller mindre. Till mitt stora förtret. Hur svårt ska det vara att hålla sig såpass nära att jag blixtsnabbt kan haffa tag i henne och rädda henne från att bli överkörd av en cykel/ångvält/ubåt/kanot/skenande dromedarer? Inte speciellt kan man tycka. Men det verkar vara en omöjlig nöt att knäcka. Åtta meter. Alltid. Visst. Hon stannar så fort jag ber henne. Det gör hon. Visst. Det tackar jag för. Det hon däremot är avsevärt mycket sämre på är att komma tillbaka till mig. Varenda gång jag bett henne stanna och därefter kallar in henne så hamnar vi i den här konstruktiva dialogen:

Jag: Kom hit!
Lus: Du kan komma hit.
Jag: Nä, kom hit!
Lus: Du kan komma hit.
Jag: Nä, kom hit NU!
Lus: Du kan komma hit.
Jag: Nu kommer du hit! Bums! 
Lus: Du kan komma hit. 
Jag: OM du inte kommer hit NU så ska jag....!!!
Lus: Du kan komma hit.

Needless to say. Jag är grym på att komma på inkallning.

Nåväl. Vi intervallsprangjoggpromenixade vidare i höstvinterkrispet. Vi passade på att balansera på lite stockar och stenar och jag tog mig ett styrkepass nånstans på mitten av rundan. 3,5 timmar och 2 mil senare var vi ganska så nöjda, särskilt över vildsvinsbristen, och kvällen avslutades i soffan med hundmagar och tassar i vädret.

Livskvalité. Jag säger bara det.

Befolka landet med Snigelyngel?

Ännu något potentiellt superstort och (för oss) världsomvälvande som vi hittat på i höst är att återigen försöka befolka landet med lite Snigelyngel. Hade ursprungligen tänkt mig att vänta till våren men efter lite klurande beslutade jag mig ändå för att para henne på höstlöpet.

Den här gången blev det med en annan hane. Efter en himlans massa flängande, blodprovande och mer flängande lyckades vi tillslut få till två parningar med korta hängningar samma dag. Mer fanns det helt enkelt inte tid till. Det blev inte optimalt men var ändå värt en chansning liksom. Men nej, fröken Snigel är tom. Det ser inte ut som att hon gömmer på ett endaste litet yngel därinne. Även om hon hållt skenet uppe bra länge (vi såg t.ex fosterblåsor på UL i vecka 3) och jag såg därefter framför mig hur jag skulle äta julpraliner i valplådan. Jag ska därmed ärligt erkänna att jag är både lite ledsen och besviken. Även om det kanske inte blev enligt skolboken så blev det i alla fall riktiga parningar till skillnad från förra försöket. Nej, det ska verkligen inte vara enkelt det här inser jag. Men envis -eller dum - som jag är så kommer vi att göra ett nytt försök till våren. Förhoppningsvis har jag vid det här laget börjat förstå mig på hennes tysta löp och kan klura ut logistiken något bättre. Tredje gången gillt?

Så vem är då hanen? Jo det ska jag faktiskt berätta.Jag har liksom längtat efter att berätta hela tiden men kände mig plötsligt lite vidskeplig. Men ja, ni ser ju hur bra det gick med det.

Hanen heter C'est Whisky Petit Norvégien och är en alldeles underbar herre. Redan när han var en ung lite spoling så lekte jag och hans matte med tanken på en framtida kull mellan just dessa två beroende på utveckling och hälsa. Nu har Whisky vuxit på sig och blivit en riktigt ståtlig hane med utmärkt struktur och ett utomordentligt temperament. Social, orädd, miljöstark, skottfast, aktiv och sådär härligt bergertokig. Friröntgad på höfter och armbågar (så även hans syskon), sparsamt utställd men har fått excellent för rasspecialister på franska rasspecialen. Superlativen är många och det var nära att jag snodde med mig grabben hem vill jag lova.

Nå ja. Jag ser i alla fall fram emot sommaren med spänning, nervositet samt en hel hoper otåliga fjärilsrvi magen och hoppas innerligt att det kan bli några små yngel av det här. För jag tror faktiskt att det här kan bli riktigt bra. Ska bara få Snigelprylen att hålla med mig...

Ömsom vin, allra mest slaskigt avslaget murket brunnsvatten

Som ännu ett led i allt som hänt så får jag väl komma med en lite agilityuppdatering!

Ömsom vin, allra mest slaskigt avslaget murket brunnsvatten. Faktiskt.

Men för att lyfta fram årgångsvinet så kan jag i alla fall meddela att Lushund numera är klass 2 hund på heltid. I klass 2 har hon förutom de sedvanliga springaruntochmorrskällaochvägraslalom-diskarna tagit en första plats med pinne i hopp och en första plats med pinne i agility. När whippethjärnan håller ihop är hon faktiskt rätt oslagbar den lilla Lusen. Snabb som vinden liksom.

Snigel då? Tja. Väldigt mycket disk. Självklart liksom. Men hon debuterade i Hoppklass 3 i augusti och har faktiskt på ett fåtal tävlingar tagit 3 SM pinnar i hopp.
Vi. Nä. Inte Vi. Jag. Faktiskt bara Jag. För Snigelprylen verkar ha helt andra prioriteringar här. JAG har kämpat som en gnu med magomvridning för att lyckas ta de där sista pinnarna i agilityklass 2. Pinne nummer två trillade in i Österåker i september och den sista agilitypinnen knep vi på Gotland i oktober. Därmed debuterade vi som klass 3 ekipage på heltid på Novemberrusket i Vårgårda där vi självfallet gjorde bort oss så som bara vi kan. Och inte en enda kontaktfält nuddades. Hepp.

Och så var vi bara tre

Nu var vi här igen. Här, eller där, där jag konstaterar att det hänt tokigt mycket, i sedvanlig ordning. Och bloggen försummas. I sedvanlig ordning. Ungefär. Som vanligt. Men faktum är att det har hänt saker. En hel del saker. Saker som egentligen är väldigt väldigt tråkiga men som i slutändan egentligen har blivit väldigt bra.

För att börja med det allra allra största och viktigaste: Fiskpinnen bor inte längre med oss. Ett konstaterande som gör alldeles jättefruktansvärt ont ända in i hjärteroten. Verkligen. Tills jag tänker på hur bra hon har det nu, och då känns det faktiskt inte alls så fruktansvärt längre. Men varför har hon flyttat?

För att ni inte ska gå miste om hur man gör en lång historia ännu längre. Här kommer den. 

Sen Fisken kom så har jag kämpat med hennes stress och övriga "problem" som hon haft i sitt enorma bagage. Vi har kommit oerhört långt, oerhört långt från den förskrämda lilla prylen som hastigt och lustigt landade hemma hos mig en septemberdag för tre år sedan. Fisken har blivit en fantastisk hund på så många vis, social, infernaliskt gosig, otroligt mycket mer miljösäker, träningsbar och en ganska så lycklig hund på det stora hela. Alla sådana här fantatsiskheter finns att läsa om i bloggen. OM ni har tråkigt nån dag liksom. Så vad är då problemet tänker ni då? 

Jo, trots framsteg på så oändligt många plan så har jag aldrig riktigt kunnat råda bot på hennes stress. En stress som hon oftast vänder inåt, och alltså inte ens uppmärksammas av folk i största allmänhet. En stress som bara påverkar henne. Och mig eftersom jag känner henne så väl och genast vet hur hon mår. Men den påverkar sällan omgivningen. Ända sedan hon kom så har hon i omgångar stått på Adaptil, Zylkène, Thundershirt, Calmex och till och med clomicalm för att hjälpa henne att stressa ner, hantera sin ångest och framför allt lära sig att avreagera vilket i grund och botten är hennes allra största problem. Fram tills i somras så har detta fungerat bra, även om hon stressar upp sig ibland så var hon mestadels en ganska så harmonisk och välmående hund. Men successivt har detta förändrats. Det började med att hon blev allt mer reaktiv och uppstressad i tävlings och träningsmiljöer (miljöer hon tidigare varit en fena på att hantera), sen började detta spilla över i vardagen, både på jobbet, hemma och i alla aktiviteter vi ägnade oss åt. Hon började dricka litervis med vatten, blev helt förstörd om vattnet tog slut och jag inte fyllde på direkt, kissade självfallet oceaner, började kissa grönt, tappade i vikt oavsett vad jag matade henne med, kliade sig konstant, kunde aldrig få ro i kroppen att somna utan att ligga och gnaga på tassar och bita på klorna en god stund och kunde sedan vakna för minsta lilla ljud och ägna större delen av nätterna åt att vanka av och ann i sovrummet, orolig. Hemma har vi grannar som för vedervärdigt med oväsen dygnet runt (vem fan möblerar om klockan tre, varje natt? Va?), vilket inneburit att Fixa inte ens kan slappna av hemma längre. På jobbet bygger vi om och de har pysslat med vägarbete utanför kliniken i månader vilket ha lett till ännu en stressmiljö i hennes tillvaro. Hon har inte ens velat gå till jobbet som hon tidigare älskat. Tillslut kunde vi inte ens gå en lugn promenad i en tyst skog utan att hon skulle stressa upp sig eller bli orolig. Det gick inte ens att gå ett varv runt kvarteret utan att hon gick på bakbenen och näsintill ströp sig själv i sin desperation att stressa framåt och komma undan allt. 

Självklart utgick jag från att det måste vara något fysiskt fel på henne. Således utredde vi henne på jobbet; blodprover, urinprov, baktodling, röntgen, you name it. Allt normalt förutom ett urin PH på 9 samt en nybildning i ett juver. Vi opererade bort nybildningen och analysen visade på en helt godartad förändring. Vi satte henne på en metacam behandling för att utesluta annan smärta men ingen skillnad. Och jag fick bara mer och mer ont i själen av att se henne så här. Hennes stress höll inte bara på att knäcka henne men även mig. Vilket resulterade i att jag istället mest var arg. Arg för att jag inte kunde få henne att må bra längre. Arg för att jag trots att jag kämpat allt jag kunnat för henne ändå inte kunnat laga henne. Ändå inte kunnat ge henne det välmående hon förtjänar. Vilket istället resulterade att jag blev arg på henne. Arg, frustrerad och ledsen. Och fruktansvärt orättvis mot en helt underbar hund som bara haft sån tokig otur och nu även drabbats av ett rixpucko till lättirriterad matte.  

Tillslut kom gudfamiljen till vår räddning och erbjöd sig att passa Fisken ett par veckor, bara för att se om hon kunde må bättre i en annan miljö. En miljö på landet, utan stök, utan krav, utan en massa miljöombyten hela dagarna, utan stress. Bara en miljö fylld av kärlek, tjoho, möjlighet att få springa lös hela dagarna och kompisar hon känner. Och visst. Visst funkade det. Redan efter en dag var hon som en helt ny hund. Glad. Lugnare. Slutade hetsdricka vatten och ganska kort efter minskade kliandet, tasstuggandet och hon började snabbt lägga på sig i vikt och äntligen sätta päls. Galet. Helt jäkla tokgalet hur mycket fel miljö kan påverka. Och Fisk? Lyckligare har jag aldrig sett henne. Varje gång jag hälsade på så fick jag tårar i hjärtat över hur lycklig och glad hon var. Och över hur lite hon brydde sig när jag gick. Hon skuttade glatt in i huset med de andra hundarna utan att blinka när jag och Snigel och Lus traskade mot bilen.

Problemet var alltså inte så mycket hunden som mig och miljön. Det liv vi lever. Den livsstil vi har. Den fungerar inte för Fisk. Och även om det svider nått så oerhört att erkänna att jag inte är bäst på att vara matte till Fisk så kändes det ändå så oerhört bra. För det innebar att Fisk faktiskt kan få må bra hos någon. Hos någon med de rätta förutsättningarna. Och det. Det är värt exakt precis vad som helst. Även om jag såklart helst skulle ha henne vid min fotända varje natt så är det absolut viktigaste för mig att hon får må bra och vara den tokiga, flärpiga, knäppa lilla fantastiska hund hon faktiskt är.

Alltså började jag leta efter ett nytt hem åt henne. Många hörde av sig. Många erbjöd hem som verkade väldigt Fiskvänliga. Men oj så ont i hjärtat det gjorde ändå. Men tillslut visade det sig att det bara finns ett enda hem i världen som är det rätta för Fisk. Och där är hon nu. Och ingen kunde vara gladare än Fisk. Förutom matten. Faktiskt. För nu har svidet i hjärtat börjat att bytas ut mot ett sånt där pulserande varmt litet ludd kring hjärteroten. För Fisken har det så fantastiskt bra. 

Vart Fisken är tänker jag däremot inte avslöja precis just nu. Hennes nya familj måste ju först och främst få chansen att själva berätta. 

Så nu är vi bara tre. Och det känns så himla märkligt konstigt alltihopet faktiskt. Ovant, konstigt och bakvänt liksom. Som två vänsterfötter. Men vi vänjer oss nog. Och jag tänker fortsätta pussa på Fisknosen ofta i alla fall. Så det så. 

En successrate på en sisådär 50%

Den kan när den vill den där Lusen. Den kan när den vill. Enligt hennes mening så kan hon såklart alltid eftersom hon alltid har rätt. Enligt min mening så har hennes kunnande en successrate på en sisådär 50 %. På en ruskigt bra dag. Oftast ligger det nog närmare 25%. I varjefall när det kommer till agility. 

Idag tävlade vi klass 1 med lusen i Bro-håbo. Lus seglade in som första startande och gjorde ett tokfint hopplopp där allt blev precis så som jag hade tänkt. Bara det är värt nån form av firande på nationell nivå. Ingen whippetautopilot. Inget slalomtrassel. Seglandet räckte till en klassvinst, pinne och en riktigt bra tid. Hoppinne nummer 4. 

I agilityloppet hamnade vi på fel sida 50% strecket. En ful tjuvstart och wippetautopiloten slogs på efter hinder nummer 2. Hon sprang förbi A-et, förbi gungan, hoppade hinder och tog tunnlar i cirklar samtidigt som hon gastade för full hals och var helt utom kontroll. Igen. 

Även om det är en fantastisk känsla att se henne så tokigt glad tillskillnad från det slokiga ynklet som vägrade agility i över ett år så börjar mitt tålamod faktiskt få lite kramp. Den där sista agilitypinnen lär vi få vänta på. Inte för att hunden hoppar kontaktfält Snigelstyle. Nä. För att kunna hoppa kontaktfält så krävs det att man först och främst tar själva kontaktfältshindret. Och det verkar hon ju inte ha några planer på att göra. 

Hunden som älskar samtliga balanshinder mest av allt springer nämligen numera även glatt förbi dem även på träning. Hon har helt enkelt inte tid. 

Whippethjärna på autopilot

Nä! Nu var det ju faktiskt hela fem dagar sen vi tävlade agility senast! Galet! Oacceptabelt! Inte för att det gick särskilt bra sist. Nä. För det gjorde det verkligen inte. Med betoning på verkligen. Och inte. Det gick faktiskt supermegapannkaksdåligt. Men det är väl lite så det är med den här sporten. Det går aldrig tillräckligt dåligt för att man ska lyckas ta sitt förnuft till fånga och lägga av. Nä. Man hittar alltid nått litet litet positivt hur katastrofdåligt det egentligen gick.

- Men hon satt i alla fall (nästan) kvar i starten.

- Hon tog i alla fall målhindret åt rätt håll.

- Hon tog i varjefall ett kontaktfält efter disken! (Även om det var en hoppbana vi sprang)

- Hon tog ju rätt ingång på (den helt raka) tunneln! 

-Hon tog ju i alla fall slalomingången (även om hon missade resterande 10 pinnar). 
- Hon var i varjefall glad.
- Vi hade i varjefall tur med vädret...

Beroendeframkallande skitsport.

Nåväl. 4 klass 1 lopp för Lus i Häverö. Blandad framgång. 

Lus har ju gått från att "promenera agility" i myrtempo men samtidigt vara väldigt säker på det hon gör till att totalvägra allt som ens påminner om agility (och fly upp i famnen på närmaste funkis) till att nu ha blivit helt jäla tokig. Agilitytokig. Vinthundstokig.

Hon är galen! I 50% av loppen kopplar hon ur hjärnan och sätter på whippetautopiloten och bara springer. Tokfort. Tokfel. Tokgalen. Hon skäller, gnisslar och morrar. Och springer. I cirklar. Hoppar valfria hinder och är bortom all kontroll. Men hon är glad. Skitglad. Och hon är snabb. Skitsnabb. Och älskar agility. Bara inte riktigt på rätt sätt. 

Idag slog whippethjärnan ordentligt slint i båda agilityloppen. Totalslint. Inte många rätt ( men hon tog ett av två slalom och satte tokfina kontaktfäl - således inte dags att lägga av än!). Galet många fel. Men hon var nöjd. Sjukt nöjd. Matten var väl inte sådär våldsamt imponerad. 

Första hopploppet flöt på fint till och med tredje sista hindret. På banvandringen kunde jag inte bestämma mig om jag skulle framförbyta eller blindbyta. Mycket eftersom jag är så ovan att köra Lus med både fart och fnatt att jag inte vet vad jag kan förvänta mig eller hur jag ska hantera henne. Således gjorde jag det enda jag kom på när vi kom till den sekvensen. Nämligen ingenting. Jag frös. Jag såg hunden glatt segla förbi både mig och hinder medan jag stod kvar och kliade mig i huvudet. Vägran. Lusen var väl inte sådär våldsamt imponerad. 

I sista hopploppet höll vi båda ihop det och flåsade i mål med noll fel och en tid som räckte till vår första 1:a plats och Lusens tredje hoppinne. Hon gick så fint så fint! Bortsett från ett dåligt framförbyte (vågade inte blindbyta med risk för whippethärdsmälta) är jag faktiskt tokigt nöjd med loppet. Dessutom satt hon kvar i starten. Länge. Det har typ aldrig hänt!  #lösskan

Toktomt

Tomt, väldigt väldigt tomt. Toktomt i Snigelmagen. Ja, jo, förutom lite viktigheter så som olika livsnödvändiga organ och sånt såklart då. Men tomt på eventuella Snax-valpingar. Inte en enda gömmer sig därinne. Vi har letat. Noga. 

Nåja, odsen var väl inte riktigt på vår sida ens från början så det var väl lite väl mycket att hoppas på att jag skulle få ägna sommaren åt att torka sjöar med valppink, bli söndertuggad och ägna dagarna åt att slita mitt hår över galenskapen. 

Istället får vi ägna sommaren åt ännu mer agilitytjoho samt lite ordentlig semester. Inte helt tokigt det heller om jag ska vara ärlig. 

Sen får vi helt enkelt se hur det blir vid nästa löp. Snax-valpingar känns liksom som en ganska nödvändig grej. Tänk bara hur tokiga de skulle bli! Fantastiskt tokiga dessutom. Tänk! Oerhört nödvändiga små tokstollar. 

Timrå dag 2 & 3

Statusrapport från Timrå:

Sämst

Slalomhelvete

Kontaktfältsfanskap

Sjukt mycket sämst

Sa jag slalomhelvete?

Mest sämst

Nämnde jag kontaktfältsskit?

Nolla, fjärdeplats, 3 pinnar i klassen.

Just ja. Sämst.

Tänkte börja knyppla istället. Garnet kommer på tisdag. Men jag lär ju vara sämst även på det eftersom jag inte ens vet vad knyppling är för något. 

Over and out. 

Timrå dag 1

Vad kan vara bättre än att ägna fyra lediga dagar åt fyra dagars agilitytjoho? Inget. Förutom möjligens några miljoner på kontot så man kan ägna 365 dagar åt agilitytjoho istället. 

Timrå med bästa terriergänget. 36 möjligheter till disk! 

Gårdagen bestod av ömsom vin ömsom vatten skulle man väl kunna påstå. Lus startade med ett kalasfint hopplopp men i sedvanlig ordning hade hon inget slalom i kroppen utan skuttade glatt förbi första porten. Fem fel och en hund som var tokrolig att köra. Snabb och följsam.

Snigelprylen började med ett agilitylopp där hon satte vartenda kontaktfält, missade varenda tunnelfälla men tack vare den långsamma matten så tog hon fjärde sista hindret åt fel håll. Men det kändes ruskigt bra att vi inte diskade oss på övriga fem ställen där diskmöjligheterna var lika höga som Everest.

Lus tappade hela huvudet i agilityloppet och sprang runt i cirklar och skällde. Hon hade tokkul. Matte fick kramp i tålamodet. Inget slalom i kroppen denna gången heller.

Snigel lyckades nolla hopploppet trots att matte var så sen i ett framförbyte att det rådde stora oklarheter huruvida jag skulle hinna bli klar med bytet innan jul. Hunden misstog också kommandot "fram" för att istället vara "snurra runt och bit efter mate, ta för gudsskull inte hindret framför dig". Men tiden räckte ändå till en andraplats och hoppinne nummer eh åtta. 

På det stora hela en mycket bra dag och nu laddar vi för kommande tre! 

Vad gäller eventuella Snax-valpar verkar det bli ett senare projekt. Veckans ultraljud visade på exakt ingenting. Möjligens något tidigt (ca dag 23) men  så tomt som det var i Snigelmagen är odsen mycket mycket nära noll att det skulle visa sig finnas nån liten galenpanna gömd därinne. Odsen var väl ganska dåliga till att börja med med tanke på att de aldrig fick till nån vettig parning. Nåja, sånt som händer och nått ska jag väl pyssla med i vinter tänker jag! 

Diskengagemanget var det inget som helst fel på

Nu tänkte jag att jag skulle försöka komma i kapp mig. Eller ja, inte i kapp mig själv, för det vore ju ett ganska så märkligt scenario, i kapp mig själv borde jag ju liksom vara eftersom det liksom bara finns en jag. Jag springer inte heller särskilt fort så det är faktiskt ganska så larvigt plättlätt att komma i kapp mig. Ungefär lika utmanande som att jaga ikapp en vinbärssnäcka. Nä, jag tänkte komma i kapp mig själv med bloggandet. Vi har ju hunnit riva av två agilityhelger och dryga 120 mil sedan den strålande Värmlandshelgen. Och detta måste ju såklart relateras till på en lite mer global nivå.

Förra helgen var inte så himlans strålande. Härnösand med terriergänget och umptiarton möjligheter till disk. Nå ja, 8 för vår del. Och vi nådde faktiskt nästan det målet. Diskmålet. Om det inte hade varit för två misslyckade diskar vill säga. Inte för att vi inte försökte diska oss i samtliga loppen. För det gjorde vi verkligen. Skulle man i varje fall kunna tro. För diskengagemanget var det inget som helst fel på vill jag lova. Vi var synnerligen målinriktade.

Efter värmlandshelgen så satt jag och suckade lite förnöjt över hur trevligt det är att köra agility med Snigel när det kommer till slalom. Hon tar liksom alltid slalom. Hela slalom. Till skillnad från Lusprylen som tar slalom lika ofta som jag får tillbaka pengar på skatten (sällan med andra ord. Mycket sällan.). Och i sann agilityanda innebär det här självklart att hunden definitivt inte kommer att ta slalom på nästkommande tävling. Faktum var att vi hade slalomstrul i 3 av 4 lopp serni. Japp! Visserligen var vi redan diskade i ett av loppen. Men ändå. Slalomstrul. I sista loppet hade vi däckstrul. Snigel som glatt hoppar allt som man ställer framför (eller inom samma komun också för den delen) fick en vägran på hinder nummer 1. Däcket. Hon fäster på hindret, startar och precis när hon ska segla igenom det gör hon en skarp 90 graders sväng och kommer flärapandes med landningstället utfällt och planterar sina vassa tassar rätt i mitt lår. Därefter fick vi 15 fel för kontakt när Snigelprylen vrålgapade och tokskuttade efter mig i sina försök att sätta tänderna i mina dallrande valkar. Sen satte hon hela banan. Inklusive däck. Och när jag tittade på filmen så ser jag ju att hunden gör exakt det jag ber henne om. Precis när hon ska till att hoppa däcket blindbyter jag och stoppar ut en vifthand som Snigel genast söker sig till. Japp.

Lushunden hade ett stycke slalom i kroppen den helgen men i princip inget annat. Hon var sprittsprångande galen och rände runt som en liten dåre och försökte ta i princip alla hinder. Samtidigt. Visst, jag blir fortfarande alldeles lyckobubblig i kroppen när hon blir sådär tokigt glad av agility. Det har liksom inte varit en självklarhet innan. Men nånstans så tror jag att vi snart behöver ha ett samtal gällande min roll i loppet, agilityregler och hur få köttbullar man får när man bara yr runt som en trollslända på uppåttjack.

Däremot så briljerade terrierfarbrorn och tog sin sista SM-pinne i absolut sista SM-kvalchansloppet för året. Galet fint lopp. Galet duktiga. Galet stolt över min kära vän och världens bästa farbror! Miniterrierfröken skrällde även hon till med en pinne. Det är tur att någon i det här sällskapet kan prestera!

Igår slirade vi iväg till Fagersta för 3 x Ag2 lopp. Av någon anledning var jag så galet nervös hela tävlingen att jag mest ville krypa in i en tunnel och lägga mig i fosterställning. Snigelprylen var avsevärt mycket mindre nervös även om även hon verkade ha fått ett överdrivet intresse för tunnelingångar. Fel tunnelingångar. Vis av förra helgens slalomkatastrof så valde jag att meshandla henne för att inte strula till det i slalom igen, ett slalom som nu flöt på precis lika fint som det brukar. Men på grund av min meshandling så satt ju den lilla prylen så utomordentligt tjusigt i fel tunnelingång efter slalom innan jag hade hunnit säga kirskål. I andra loppet var det slutmesat. Nu jädrar skulle jag köra som vi gör på träning. Utomordentlig idé ända fram tills Snigel bestämde sig för att göra sånt vi aldrig någonsin gör på träning. Hon formligen gled ur handen på mig och drog rätt över mina fötter så att jag blev tvungen att bokstavligen hoppa över henne för att inte ha ihjäl henne och in i fel tunnelingång. Igen. Resten flöt såklart på så fint så fint. Inför sista loppet var jag tokfokuserad. Målinriktad. Ingen mer bäbishandling. Inget mesande. Inga felaktiga tunnelingångar.

Jag var så fokuserad att jag vid tredje hindret, en rak tunnel, fokuserat och målmedvetet vrålar "slalom slalom" åt hunden som glatt skiter i att tunnel inte heter slalom och tar tunneln. Så mycket för den ordförståelsen liksom. Men där och då kom jag av mig såpass mycket att jag hamnar helt tokigt inför nästa hinder, smäller handleden i hinderstödet innan jag springer vidare framför hunden. På väg tillbaka mot samma hinder upptäcker jag att bommen ligger på marken. Börjar då fundera på varför den gör det, var det jag som rev? Måste jag börja träna på rivningar? Vad är klockan i Långtbortistan? Vad åt jag till middag förra tisdagen? Är jorden fortfarande rund? Och vips har jag glömt bort vad jag håller på med och att jag har en hund att styra som glatt dragit bakom ryggen på mig och är i färd med att göra ett tjusigt RC med sväng på balansen. Som hon inte skulle ta. Jahopp. Så var det med det loppet. Och ja, det var jag som rev hindret. Inte hunden. Skönt att slippa lägga den träningen på listan över saker som hund behöver lära sig menar jag. Synd bara att listan över skit som matte måste bli mindre sämst på bara blir längre och längre.

Undrar hur man ska få bukt med mattens agilityrelaterade problem? Har hört att belöningar är bra skit till exempel. Så till nästa tävling så överväger jag att ha med mig ett glas vin in på planen och belöna mig själv längs med banan allteftersom jag undviker att klanta till det. Alternativt lägga en Bag in Box i målfållan. Eller ta med mig en marabou chokladkaka in på planen...

- Matte har valt att ha med sig ett glas vin in på planen och väljer därmed att diska sig. 

Nå ja. Ny dag idag. Agilityklass 1 x 2 för Lushunden i Haninge i strålande sommrigt härlig vårvärme med bästa sällskapet. I första loppet missförstod vi varandra vid en tunnel och därefter gick det käpprätt utför. Lushjärnan brann och hon rände glatt runt som en huvudlös höna. Men hon tog slalom. På första försöket. Haleluja!

I andra loppet höll jag på att tappa in henne i en tunnel precis i starten. Lus är nämligen inte helt övertygad om att agility är en samarbetessport. Med fokus på samarbete mellan hund och förare. I varje fall inte med hennes förare. Med tanke på hur oimponerad hon är utav mitt skapligt usla lokalsinne i vardagen så känner hon sig inte helt bekväm med att skutta åt de håll jag pekar på en agilityplan heller. Vem vet, jag kanske handlar ner henne i en pirayafylld vallgrav allternativt en grop med glödande kol. Nåväl, efter hot om utebliven middag fick jag kontakt med fröken och vi lyckades skutta oss igenom banan, inklusive ett slalom (haleluja) och komma i mål med noll fel. Tiden räckte till en andraplats och agilitypinne nummer 2. Hund fick köttbullar. Och middag.

För att snabbt hoppa in på något annat gällande den däringa Snigelprylens eventuella dräktighet så har jag inte så mycket att rapportera. Hon har gått 3 veckor nu. Jag tycker att hon är  något tröttare än annars (vilket inte säger särkilt mycket). Hon är precis lika tokig och taggad som vanligt när det vankas roligheter men när det är dåligt med händ så känns det som att hon passar på att vila mer än vanligt. Hon är även mer verbal än vad hon brukar vara och verkar ha lika mycket kottar i öronen som hon hade när hon var en tonårsfjärt. Med andra ord är hon för närvarande ganska så pestig att umgås med förutom att hon är, om möjligt, ännu gosigare. Känner mig dock väldigt tveksam till om det finns några små Snaxar därinne.

Vi passade på att ultraljuda henne i veckan, även om det egentligen är för tidigt. Det enda som kunde konstateras är att dräktighet inte går att utesluta. Veterinären såg något men det kan lika gärna vara valpar som det kan vara poop eller gas.

Så med lite (o)tur så väntar vi en fis på tvären lagom till början av juli.

Nu laddar vi om inför en långhelg med oändliga diskmöjligheter i Timrå!

6 maj - en superrödnationalhelgdagsdag

Jag skyller på att jag nu är inne på tredjeveckan utav mansförkylningen från helvetet och därmed helt enkelt inte har orkat med något annat än det allra nödvändigaste. Nödvändigaste saker såsom jobb och agilitytävlande har typ nästan orkats med. Att uppdatera om nödvändigt agilitytävlande har bortprioriterats. Istället har jag prioriterat att snyta ut imponerande mängder snor, hosta upp en lunga och gnälla mer över min förkylning än vad folk gnäller över melodifestivalsresultat.

Tävlat och snorat har vi i allafall gjort. Och det med bravur måste jag få säga. Förra helgen är en helg som borde gå till historien. Lördagen den 6e maj borde bli någon form utav superrödnationalhelgdagsdag hädanefter. Det mest otroliga av det otroliga hände nämligen den dagen.

På fredagkväll packade vi och terrierligan in oss i bilen och styrde snokarna mot Värmland. Tävling för alla tävlingsbehöriga hela helgen. På lördagen tävlade vi i Torsby, solen sken och det var nästintill shortsväder redan klockan 9 på morgonen.

Snigel började med ett hopplopp och redan på banvandringen var jag övertygad om att jag skulle trilla ihop i en liten pöl redan vid hinder nummer två. 8 minuters runttraskande med viftande armar var liksom mer motion än ad jag fått på en vecka. Bra känsla. Men hur det nu var så hände det något helt magiskt: vi nollade. Och vann klassen. Första nollan sen oktober serni och första förstaplatsen i klass 2. Äntligen fick vi ihop det! Att vi sen innan redan hade 5 hoppinnar kändes av väldigt mycket mindre betydelse. Äntligen var vi på samma planet!

Nästa start var skäraavmighandledenochropaeftermamma  agilityklass. Hujedamig. Agilityklassen har liksom varit lite av vår akilleshäl sen den 18 juni. Vi har inte nollat ett enda agilitylopp och tagit ungefär lika många kontaktfält. Nåväl, min snorfyllda hjärna orkade inte ens fundera så mycket på den potentiella ångesten en agilitystart brukar innebära och vips så hade vi nollat loppet, fått en andraplats och tagit en pinne.  Vår allra första agility 2 pinne. Inklusive kontaktfält. Därav önskan om att göra den 6e maj till någon form av nationalhögtid. Faktiskt. Jag hade för länge sedan gett upp hoppet om att det någonsin skulle hända. Hjärnförtvinande förkylningar är helt enkelt bra skit. Och nu dröjer det väl 8 månader till nästa agility pinne, men vad gör väl det? Nu vet jag ju att vi kan.

Dagen kunde liksom inte bli så mycket bättre. Och det blev den inte heller. Lus glömde i sedvanlig ordning hur man tar slalom i bana och vart så toklycklig över hela alltihopet att hon bara sprang runt och skällde och hoppade lite valfria hinder. Vilket i sig fick mig att vilja vika mig dubbel av skratt (vilket visade sig vara en sjukt dålig idé när man är ifärd med att hosta upp sin andra lunga).

På söndagen bjöd Sunne på lika dåligt väder som Torsby hade bjudit på fint väder. Regn och opererautenmjälteutannarkos-kyla. Fy fan. Återigen ble man påmind om att vi agilitymänniskor inte kan vara riktigt kloka på en enda fläck.

Tävlingsmässigt började ju dagen helt strålande. Bästa Monica och terrierfarbrorn slog till med en klassvinst, sin sista SM-pinne i agility, Cert och Agility championat. Tjoho! Nästan så att vi had ekunnat åka hem efter det alltså. Så grymma!

Men vi härdade ut i kylan och började med en tjusig disk i Ag 2. Visserligen inte på kontaktfält så det måste ändå anses vara okej. Snigelprylen råkade bara skutta över lite för många hinder i en sväng. Sånt händer. Särskilt när man heter Snigel. I hopp fick i återigen ihop det (även om det inglade till lite här och där) och i vann klassen och fick vår 7e hopp 2 pinne. Undrar om man kan få växla in överskottet mot agilitypinnar tro? För vi skulle behöva några till sådana.

Lus glömde såklart återigen bort hur man tar slalom i agilityklassen, vilket egentligen var tur eftersom jag råkade starta henne innan domaren hade blåst. Hoppsan. Skapligt modfäld över dessa ständiga slalomproblem på en hund som har tokfint slalom i träning och tar svårigheter hur fint som helst då. Men väl på tävling så spelar det ingen roll om slalom så har en röd matta och blinkande lampor vid första porten. Hon skuttar bara glatt förbi. Gång på gång.

Tills hopploppet. Innan start ägnade hon några intensiva minuter åt att försöka stjäla chips ur påsen. Jag lovade henne att hon kunde få allihop bara hon tog slalom i sista loppet. Och ja. Det gjorde hon. Med råge! Både slalom och alla andra hinder i rätt ordning. En andraplats med pinne. Och en stor påse chips. Jo. Jag vet. Hunden är tjock. Hon behöver chips lika lite som jag men helt ärligt; har man lovat så har man. Alltså fick lus äta chips. I massor. Och nej, hon kom inte ihåg hur man tog slalom nästa tävling ändå.

Så en ganska så skaplig helg! Snigel tog pinne i 3 av 4 lopp, Lus fick ihop ett slalom, Terrierfarbrorn blev champion och Myrsloken tog även hon pinne!

Snaxar i Juli?

Jag lovade en uppdatering om spännandeheter härom alldeles sisten. Visst gjorde jag det.

Därför kommer härmed en kort spännandehetsuppdatering. Kort eftersom jag just är hemkommen från långtbortistan och har drabbats av jordens antagligen värsta och mest allvarliga mancold. Feber, snor, så oändligt mycket snor, hosta, slem. Ja, ni förstår. Därav kort spännandehetsuppdatering innan jag går och hostar ur mig en lunga och bäddar ner mig innan jag avlider.

Så vad har vi hittat på långtbortistan då? Joserni, Snigelprylen har varit på date. Med en livslevande übertjusig pojkhund ser ni.

Ett längre inlägg om vadans och vemsans och varför och hursans och så vidare får komma när jag ser färre rosa elefanter, men sen ganska lång tid tillbaka så har jag och übetjusighanhundsmatte diskuterat, funderat och ponerat om inte dessa två skulle kunna vara en alldeles strålande kombination för att få just den typ utav valpar vi båda vill ha. Vi har vänt och vridit på det hela och tillslut nån gång i höstas så bestämde vi oss för att boka  in en dejt till nästa löp.

Bara det där med nästa löp är en alldeles egen historia helt för sig själv men i vanlig Snigelanda så var inte ens det enkelt och okomplicerat. Nej nej. Så det hela slutade med en panikresa ner till nästandanmark nästan mitt i fredagsnatten (trots noggrann tidigare planering som Snigel helt sonika bestämde sig för att göra rakt tvärtemot om).

Hanen heter Paxton (Jomgarden's Qino) och är en tjusig, totaltokig, genomgalen, fartig och alldeles ljuvlig bergerpojke på 4,5 år. Snigel höll genast med och blev hals över huvud betuttad i killen så snart hon klivit in på tomten. Det flirtadades hejvilt från båda hållen och halvtaffliga försök gjordes innan vi tog natten.

Vi stannade kvar i nästandanmark tills i morse med hopp om att få till åtminstone en ordentlig parning. De två ungdomarna hade dock lite andra planer. Intresset för varandra var stort och det gjordes ihärdiga försök, gång på gång, men de fick aldrig till någon hängning, bara ultrakorta parningar på under minuten. Och i morse så var intresset som bortblåst. Nu var det bara socialt umgänge och bus som gällde. Alltså stuvade vi in den febriga ultraförkylda matten i förarsätet, satte på cruisecontrolen och bad till gudarna att jag skulle orka hålla i ratten hela vägen hem.

Nåväl, valpar har blivit till på betydligt kortare parningar än så här och hoppet är ju det sista som överger en. Eller hur? Således så håller vi tummar, tår, baksporrar och vad annars vi kan hitta för att det ändå dimper ner ett par genomtokiga Snaxar* i början av juli.

Hur det än blir så kan vi åtminstone konstatera att de är galet fina tillsammans de här två. Närmare presentation kommer när hjärnan består av mindre snor.

Tack till Paxtonmatte för en trevlig (men snörvlig) helg! Strålande service på det däringa hotellet alltså!



*Sn(igel)+ (P)ax(ton)= Snax(ar) såklart!