Whippethjärna på autopilot

Nä! Nu var det ju faktiskt hela fem dagar sen vi tävlade agility senast! Galet! Oacceptabelt! Inte för att det gick särskilt bra sist. Nä. För det gjorde det verkligen inte. Med betoning på verkligen. Och inte. Det gick faktiskt supermegapannkaksdåligt. Men det är väl lite så det är med den här sporten. Det går aldrig tillräckligt dåligt för att man ska lyckas ta sitt förnuft till fånga och lägga av. Nä. Man hittar alltid nått litet litet positivt hur katastrofdåligt det egentligen gick.

- Men hon satt i alla fall (nästan) kvar i starten.

- Hon tog i alla fall målhindret åt rätt håll.

- Hon tog i varjefall ett kontaktfält efter disken! (Även om det var en hoppbana vi sprang)

- Hon tog ju rätt ingång på (den helt raka) tunneln! 

-Hon tog ju i alla fall slalomingången (även om hon missade resterande 10 pinnar). 
- Hon var i varjefall glad.
- Vi hade i varjefall tur med vädret...

Beroendeframkallande skitsport.

Nåväl. 4 klass 1 lopp för Lus i Häverö. Blandad framgång. 

Lus har ju gått från att "promenera agility" i myrtempo men samtidigt vara väldigt säker på det hon gör till att totalvägra allt som ens påminner om agility (och fly upp i famnen på närmaste funkis) till att nu ha blivit helt jäla tokig. Agilitytokig. Vinthundstokig.

Hon är galen! I 50% av loppen kopplar hon ur hjärnan och sätter på whippetautopiloten och bara springer. Tokfort. Tokfel. Tokgalen. Hon skäller, gnisslar och morrar. Och springer. I cirklar. Hoppar valfria hinder och är bortom all kontroll. Men hon är glad. Skitglad. Och hon är snabb. Skitsnabb. Och älskar agility. Bara inte riktigt på rätt sätt. 

Idag slog whippethjärnan ordentligt slint i båda agilityloppen. Totalslint. Inte många rätt ( men hon tog ett av två slalom och satte tokfina kontaktfäl - således inte dags att lägga av än!). Galet många fel. Men hon var nöjd. Sjukt nöjd. Matten var väl inte sådär våldsamt imponerad. 

Första hopploppet flöt på fint till och med tredje sista hindret. På banvandringen kunde jag inte bestämma mig om jag skulle framförbyta eller blindbyta. Mycket eftersom jag är så ovan att köra Lus med både fart och fnatt att jag inte vet vad jag kan förvänta mig eller hur jag ska hantera henne. Således gjorde jag det enda jag kom på när vi kom till den sekvensen. Nämligen ingenting. Jag frös. Jag såg hunden glatt segla förbi både mig och hinder medan jag stod kvar och kliade mig i huvudet. Vägran. Lusen var väl inte sådär våldsamt imponerad. 

I sista hopploppet höll vi båda ihop det och flåsade i mål med noll fel och en tid som räckte till vår första 1:a plats och Lusens tredje hoppinne. Hon gick så fint så fint! Bortsett från ett dåligt framförbyte (vågade inte blindbyta med risk för whippethärdsmälta) är jag faktiskt tokigt nöjd med loppet. Dessutom satt hon kvar i starten. Länge. Det har typ aldrig hänt!  #lösskan