Någon form av gröttillstånd...

I måndagsmorse när jag sov som allra allraste bäst så ringde självfallet väckarklockan och förstörde hela alltihopet. Släpade mig halvgråtandes ur sängen och lyckades både duscha och klä på mig kläder åt inte bakochfram hållet och fick på rätt sko på rätt fot (tro mig, det här med att reda ut höger och vänster är för mig en bedrift oavsett hur vaken eller inte vaken jag är - fråga min stackars linsoptiker) och ta mig till jobbet. Bara för att raskt bli varse att jag och en kollega tagit fel på dag och därmed var jag hela fyra timmar för tidig. Tjoho.

Gå hem och lägga sig igen eller bege sig ut i skogen? Faktum var att jag faktiskt tog hela 36 sekunders betänketid innan jag beslutade mig för skogstur och måndagsintervaller. Skogen var alldeles nyregnad och såpass plaskblöt på sina ställen att jag ångrade att jag inte hade utrustat mig själv med simfötter istället för löparpjuks. Men vad gör liksom det?

Började med denna veckas #outnoutendurance löpintervaller. 3 x 6 minuter tempo och en minuts promenix mellan varje. Jag vet inte vad det är men min kropp formligen avskyr intervaller. Att springa längre sträckor är vanligtvis inga problem, men så fort något ska begränsas i tid eller avstånd och sen upprepas så går min kropp in i någon form av gröttillstånd. Segt, stelt och helt omöjlig att göra något vettigt med. Det enda jag tänker på under en intervall är samma sak jag tänkte på när jag som femåring stuvades in i barnstolen i volvons baksäte: "Är vi framme snaaaart? Hur långt är det kvaaaar? Jag måste kissa....."  Helt värdelöst. Ge mig en femma istället och jag springer på utan större problem liksom. Men intervaller. Puh. Alltså är det decemberprojektet; lära mig älska intervaller! Detta är sista veckan av outnoutendurance och nästa omgång börjar först i januari igen. Alltså har jag en hel månad på mig att återvinna alla intervallpass och spöa skiten hur dem helt enkelt.

Efter grötintervallerna så letade jag upp den minst dyngsura mossfläcken i skogen, laddade buskar och mossiga stenrösen med godisgömmor. Satte timern och samtidigt som hundarna kastade sig iväg på sin skattjakt så kastade jag mig över första övningen i veckans styrkepass. Kissande hunden. Lämpligt. 30 minuter senare efter att ha lekt både hund, stålmannen, skalbagge och krälande larv ingick jag i nån form av symbios med mossan jag bokstavligen stupat i med näsan först efter sista tabatavarvet. Där låg jag i en svettig, dyngsur och halvförfrusen liten hög i sällskap av två toklyckliga skogshundar som krälade över mig i rent lyckofnatt över att jag verkade ha överlevt strapatsen.

Fantastisk, om än något blöt, start på veckan helt enkelt!