#outnoutendurance

Den 20 augusti slutade jag röka. Tjoff poff slut. Bara sådär liksom. Det var inte ens särskilt svårt om jag ska vara helt ärlig. Märkligt nog. Däremot blev jag i rask takt (o)lycklig ägare till en sisådär sextiarton extrakilon som jag inte helt hade budgeterat för när jag shoppade höstgarderob. I slutet på oktober så var det mest välsittande plagget i min garderob ett stycke duntäcke samt yttertältet till mitt utställningstält. Fruktansvärt opraktiskt liksom. Både genomskinligt och korsdragigt och fasligt otympligt att tävla agility i. För att inte tala om hur överjävligt tidskrävande det är att trassla sig ur myggnätet när man måste panikkissa. Bara så att ni vet.

Så för att dels avhjälpa mitt nyfunna tältstadie, dels få nått annat hittepå än att vara ledsen och stressad över Fisk och jakten på ett nytt hem åt henne så anmälde jag mig till Out-n-out endurance - fysträning med hund. Varje söndag ploppar tre nya veckopass upp i onlineklassrummet. Både kondition och styrkepass som man kan anpassa utefter hur nära döden man vill känna sig mot slutet av slutet liksom. Pass som funkar suveränt att slänga in på hundpromenixen och rastrundan. Och herreminje så kul det är! Verkligen! Visst, vi brukar skutta runt en hel del i skogen och det händer faktiskt lite då och då att jag tar mig en löprunda. Men på senhöst och vintern så blir det aldrig någon annan fysträning än långa promenader. Och det närmaste styrkepass jag vanligtvis kommer är att försöka ta mig ur sängen på morgonen samt att knyta skorna. Alltså har dessa veckor varit super! Jag har sprungit i solsken, i storm, i ösregn och i snöstorm och tjoho så himlans kul vi har haft! Jag har krälat i lera, på hala stockar och rulliga stenar för att kämpa mig i genom fyspass som får mig att se ut som en äggsjukhöna med gikt i flera dagar efteråt. Och allt med ett löjligt litet leende och ett ganska flärpigt tjoho på mina läppar. Galet nog.

Och hundarna då? Jorå, de hänger på och tycker att det här är världens bästa grej. Om jag nu ska hitta något positivt i det att Fisken inte längre bor hos oss så är det det faktum att Lus och Snigel numera kan få skutta lösa på alla våra skogspromenader. Något de nästan aldrig nånsin gjort de senaste åren. Fisken har ju som kanske bekant en infernaliskt stark jaktlust, dessutom har hon haft en tendens att bli ganska så typiskt bergervaktig när hon eller någon annan är lös i just skogsmiljö. Vilket innebär att hon i möte med människor på skumma ställen (läs skog) skällande springer emot dem och låter sitt allra värsta samtidigt som hon springer i cirklar runt dem. Högst otrevligt. Faktiskt. Och man behöver inte vara hundrädd för att tycka att toklarmande pyrrar är rätt obehagligt. Och jag säger pyrrar här eftersom det Fisken gör, gör Snigel också. Oundvikligen. Snigel har i alla år punktmarkerat Fixa i allt hon gör. Där Fisken är är Snigel, och inte på det där jagälskardigkärasysterskaviblisiamesiskatvillingar - sättet. Nej, Snigels Fiskbesatthet har inte varit helt hälsosam för någon faktiskt. De har aldrig lekt eller lattjat ihop de där två. Att de sedan dessutom verkade dela på en hjärncell när de bodde ihop gjorde exakt inget bättre i sådana här sammanhang. Två toklarmande galenpyrrar + en hjärncell + en stackars joggare i skogen = Sjukt dålig stämning. Just sayin.

Hur som haver, Snigel har inte riktigt den där instinkten när hon är systerfri. Då håller hon sig alltid inom ett par meter från mig och bryr sig inte det allra minstaste om folk vi möter i skogen utan skuttar nonchalant förbi. Vilket innebär att damerna fått betydligt mer frihet. Så medan jag flåsar mig igenom mina intervaller och tror att jag ska dö så flänger fröknarna glatt runt i cirklar kring mig och  tycker att livet är ganska så allmänt tokfantastiskt och fattar inte alls varför matte skriker efter mamma var och varannan minut.

Så hejja mig! Senaste månaden har jag lyckats peta in 3-4 jogg eller intervallpass i veckan plus ett par styrkepass. Jag har till och med tagit mig i kragen och passat på att springa en 5 km runda på lunch och middagsrasterna på jobbet och jag känner hur det kryper i kroppen de dagar vi inte kommer ut och flåsflämtar oss till en smärre hjärtinfarkt i skogen.

Förra veckan sprang jag uppför en backjävel 54 gånger. Med flit.  Jag kunde inte gå på två dagar.  Sjukt stolt!

Så för er som funderat på om ni ska haka på den här onlinekursen - tveka no more. Just do it. Jag vill inte dö ensam ute i skogen! Nu när det dessutom inte blir några valpar i vinter och jag därmed fått ställa in mina ätapralinerivalphage-planer så har jag inga ursäkter för att inte köra på!