nått som liknar agilitypaus...

Ännu mera hurtbullsflås! Jag måste ju sysselsätta mig på något vis när det liksom inte är nån vidare agilitytävlingssäsong för närvarande. Och helt ärligt så känner jag mig inte så ledsen över agilitybristen som jag brukar. Just nu känns det ganska så skönt med nått som liknar agilitypaus (blir fortfarande nån träning per vecka förvisso). Senaste tävlingen var så katastrofalt katastrofal att jag egentligen övervägde att lägga ner hela alltihopet på riktigt liksom. Men mer om det i ett annat inlägg. 

I onsdags klämde jag in ett och ett halvt Coopertest på lunchen. Sist jag gjorde ett sådant test var på gymnasiet, närmare hundra år sedan när jag var en rökare med obehandlad astma. Vill minnas att jag intog samma konsistens och rörlighet som ett ostron efter 700 meter och lyckades knappt dödsrycka mig i mål. Nu kom jag 2350 meter på 12 minuter. Inte bäst på något vis men en skaplig förbättring från mitt astmatiska amöbatillstånd. Ska bli kul att se hur det ser ut om några veckor! 

Igår morse hade jag planerat för en hemmapromenad innan jobbet men efter att ha kikat ut och insett att urkvädret som varat hela veckan fortfarande hängde kvar så kändes en regnslaskig, avgaslerig stadspromenad fruktansvärt deprimerande. Nä. Skog. Vi måste ha skog. Helst varje dag. Och när vi ändå är i skogen så kan vi ju liksom passa på att springa en sisådär 6 km. 

Snigeldjuret hade nån form av totalfnatt. Eller rabies. Från att bruka springa så nära mig att jag bakfotstjongar henne mitt i kokosnöten vartannat steg så flärpte hon iväg ut i skogen fortare än jag hinner tappa bort min bilnyckel. Hon sprang som ett jehu parallellt med mig fast inne i urskogen och var femte meter så kastade hon sig över diket, med ett lyckovrål, ut på min springstig för att fem meter senare kasta sig tillbaka över diket och in i urskogen. Om och om igen. Då och då lyckades hon ramma den intet ont anande Lus med ett vrålfnitter innan hon dök tillbaka in i spenaten för att sen ploppa upp som gubben i lådan några sekunder senare. Fnatt. Totalt fnatt. Jag bara tokälskar hur galet intesomhonska den här hunden är. Jag gör verkligen det. Men ibland undrar man liksom.

Skogsflåset avslutades med 20 minuters styrkepass, trattkantarellsjakt och bilsök. Inser att det är oerhört tveksamt huruvida jag tar mig ur sängen imorgon. Styrkepassen tvingar mig liksom att använda mängder med muskler jag inte hade en aning om att jag faktiskt hade. Och dagarna efteråt så önskar jag faktiskt att jag inte hade någon av de musklerna alls faktiskt. Men samtidigt så är det en sån skön känsla! 

Den enda jag faktiskt tävlar mot är mig själv. Har ingen jag jämför mig med förutom mig själv (och ärligt talat - rökaramöbaastmatikern är inte direkt något hot) och den enda som drabbas om jag inte ger mig ut och springer är jag själv. Och det ger mig nån form av jävlaranamma och varje genomfört pass ger mig ett litet lyckorus. Men allra bäst av allt är nog det faktum att det inte finns vare sig kontaktfältshelveten eller någon risk för att man diskar sig på hinder nummer ett. Och ute i skogen, där ingen ser, är vi aldrig sämst! Vilket jag faktiskt inser är en känsla jag behöver känna lite oftare. Att vi faktiskt är bra på något.