Någonting helt annat än Snigelagility

Vilken dag! Vilken alldeles fantastiskt genomstrålande dag! Det finns liksom inte så många saker som hade kunnat göra den här dagen ännu bättre än vad den blev. Faktiskt.

Så, vad är det nu som har gjort den här dagen så himlans bra då? Har vi tävlat? Jajamen! Har vi tävlat agility? Absolut! Gick det bra? Jamen visst! Nått så infernaliskt tokbra. Fast inte på det sätt ni kanske tror. Eller jo, det gick ganska bra på det sättet med. Men det som gjorde den här dagen så himelens bra är någonting helt annat än Snigelagility.

För idag. Idag har vi kört Lusagility. Jajamen! Inte mindre än tre LusLopp. Om vi nollade och tog pinnar? Nix, inte en enda gång faktiskt. Vilket är rent ut sagt skit sak samma. För Lus har idag gjort sin andra debut i agility och överlevt. För ganska så exakt precis två år sedan debuterade Lus officiellt i agility. Vi diskade oss i fyra lopp och hade hur kul som helst. Sen hände något. Något som gjort Lus helt agilityovillig. Och sen dess har vi helt enkelt inte kunnat tävla. Den vill liksom inte. Träna har vi knappt heller gjort, den höll bokstavligen på att ynkla ihjäl sig så fort jag råkade peka på ett hopphinder, men sen, för ett par veckor sedan så började något hända. Lus började liksom skutta lite hinder lite sådär lusaktigt. Sen blev lusigheten allt mindre uttalad och plötsligt stod jag där på agilityplanen med en morrande lus hängandes i ena änden av kampleksaken och skickade henne på hinder som hon dessutom tog. I rätt ordning. Utan att dö. Och den var till och med galen. Lus är inte galen. Aldrig. Lus tar helst inte leksak som belöning. Men, som man brukar säga, plötsligt händer det. Och därmed fick matte plötsligt någon form av hjärnblödning och anmälde övermodigt nog Luslingen till ett par tävlingar. Bara för att liksom. Bara för att jag är helt skvatt galen titt som tätt.

Så ja. Lusdebut nummer två idag. Och vilken debut! Min målsättning för dagen var att ta 2-3 hinder i starten, oundvikligen diska oss strax efter det och sedan bara springa som tusan lite hipp som happ och låta Lus ta de hinder hon tycker är kul och bara ha tokroligt tillsammans. Det var min plan. Den planen sket sig rätt snabbt. För Lus diskade sig inte alls efter 2-3 hopphinder. Nix. Lus diskade sig inte alls i något av dagens tre lopp. Lus tjohade på och sprang som ett litet lyckligt jehu från start till mål. Visst, vi trasslade med slalom i varje lopp och fick oceaner av fel. Men vad gör det? Lus var tokglad. Lus flärpte. Löss flärper sällan. De flärper liksom inte av ren princip. Men det sket lus högaktningsfullt i där hon skuttade iväg med sin söta vita svanstipp i topp. Alltså har Lus idag nydebuterat i agility, utan att diska sig, utan att dö. Utan att hoppa upp i funkisfamnar. I agilityloppet tog hon tokfina kontaktfält och avrundade loppet med futtiga 5 fel på slalom. Ha! Den kan. Den kan verkligen. Bevisligen inte slalom. Det har den glömt, men det är rätt snabbt fixat. Resten kan den baskemig. Känslan att äntligen äntligen få springa ett lopp från start till mål med en glad Lus är helt obeskrivlig. För det här, det här har jag väntat länge på.  Lus är dessutom en betydligt mer kontrollerad och sansad agilitypryl än Snigel. Betydligt mer sansad. Betydligt nyttigare för mattes mentala hälsa. När den är på humör vill säga. När den är på humör är den liksom helt fantastisk!

Snigelprylen blev liggandes på laddning större delen av dagen eftersom hon bara skulle köra ett enda agilitylopp. Snigel. På laddning. Sjukt dålig idé. Verkligen. Den är liksom galen som den är och den blir knappast mindre galen av att få ligga och ladda och glo på agilitylopp halva dagen. Inte ett dugg. Hjälp!

Efter att ha sprungit lite lugnt och sansat med Lusen, som jag märkligt nog, trots världslångt agilityuppehåll, ändå vet lite vart jag har så kändes det som att bli överkörd av en ångvält när jag startade med Snigel. Så mycket galenskap. Så mycket flams. Så fantastiskt mycket skutt i benen och en svängradie som är utom all möjlig kontroll. Jag flämtflåsade mig i mål helt övertygad om att vi hade fått 15 fel på flyg kontaktfältshindren. Minst. För ur den vinkel jag såg de där skutten så såg det baske mig ut som att hon var närmare att peta ut ett öga på både mig och domaren än att råka nudda ett kontaktfält. Så såg det i varje fall ut från min vinkel. Men som tur var så såg visst domaren det hela ur ett helt annat perspektiv. Tydligen så nollade vi hela flamsloppet och fick både en första plats samt vår femte och sista agilitypinne. Hoppsan. Således kan damen lägga till ännu en titel i form av AgD I och därmed flyttar vi även upp till klass 2 även i agility. Och tränar lite mer kontaktfält. Och svängar. Tjoflärp på det!