Alldeles på tok förtidigt, men helt ärligt, nästan alldeles på tok för sent eftersom ingen av oss var särskilt snabba sådär tidigt på en måndagsmorgon. Röd dag eller ej, måndagar är liksom måndagar hur man än beter sig. Alltså hade vi cirkus en timme på oss att ta oss från punkt A till punkt B, bygga bo och göra allt sånt där viktigt man gör när man åker på agilitytävling. Punkt A var i detta fallet Stockholm, Punkt B Strängnäs. Bobyggandet bestod i att kånka alla våra persedlar minus piano vad som kändes som en halvmara rent avstånds och prestationsmässigt, smälla upp hela rosa härligheten på mindre än fem minuter, installera hundar, reda ut det här med startnummer och annat viktigt. Och med en knapp minut som marginal sparkade jag in båda mina smallförare till medresenärer på sin banvandring. Mission accomplished. Agilitytävling. Heeeeela dagen. Tjoho!
Första agilityloppet gick väl ungefär exakt så som jag hade föreställt mig med A hindret som andra hinder på banan. Körde precis som vi gör på träning. Precis exakt så som vi tragglat hela veckan där hunden inte flugit av ett enda kontaktfält. Inte ett enda. Så exakt precis så körde vi nu. Bara det att hunden gjorde precis exakt raka motsatsen till hur hon gjort på träning. Hon flög. Minst en halvmeter upp i luften. Fan. Och domaren var vare sig blind, stod i motljus eller hängde upp och ned i en nationaldagsflaggstång. För hade hon gjort det så kanske hon hade missat flygturen. Tyvärr gjorde hon inte det. För att toppa det hela trasslade vi till det med en vägran på en tunnel också. Bara för att vi kunde.
Inför agilitylopp nummer två beslutade jag mig för att ta till plan Ö,alltså ägnade uppvärmningstiden åt att vråla "stanna" mitt allra bästa. Och ser man på. Ett flytigt, galet roligt och ganska så snabbt lopp med en stycke mattemedierad tvärnit på nästsista hindret - A hindret. Noll fel, en första plats och vår fjärde agilitypinne.
Hopplopp nummer ett flöt på väldigt fint och vi hade en riktigt bra känsla tillsammans. Jag fnissade mig halvt fördärvad i mål. Fy sjuttsingen vad kul det är att köra agility med den här hunden alltså! Ett nollat lopp, en andra plats med pinne! Vår femte hoppinne och därmed fick fröken löken sin andra titel för helgen! AgHD1! Hoppsan!
Sista loppet för dagen var nog det bästa vi gjort, rent känslomässigt. Bestämde mig redan innan start att jag helt enkelt bara skulle springa som tusan, släppa henne i slalom, skicka henne på avstånd och bara köra. Vilket vi gjorde. Oj vad vi sprang! Oj vad vi fnissade! Oj vilken magisk liten pryl hon är! Vilket flyt vi fick till (minus en lite väl stor sväng och ett lite sent framförbyte). Det liksom pirrade och bubblade i skrattmusklerna ända ner från tårna hela vägen in i mål. Precis så här tror jag att agility ska kännas. Det måste vara så. En nolla, ännu en förstaplats och ännu en hoppinne!
Magiskt duktiga lilla Snigelmojäng säger jag bara! Jag blir lika förvånad varenda vareviga gång, jag blir verkligen det!
Finaste lille pyrreVesp var också där med sin matte och gjorde mycket tjusiga lopp och plockade pinne. Alltid lika trevligt att ses och stort grattis!
Stort grattis till mina duktiga träningskompisar som var lika grymma som vanligt, lika peppiga och lika knäppa som de brukar! Tack för supporten samt välförtjänta sparkar där bak!
Vilken fantastisk dag säger jag bara. Hur kan man någonsin vilja tillbringa nationaldagen på något annat vis? Det undrar jag verkligen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar