Och revansch fick vi. Jajjamen! Trots artontusengraders värme, inte minsta tillstymmelse till vindpust samt på tok för många timmar i svettmarinad så fick Lus sin agilityrevansch. På lördagen gjorde hon ett suveränt hopplopp och precis när matte pustar ut och satsar mot mål så glömmer jag vilken hund det är jag kör och därmed skuttar Lus glatt förbi sista hindret. 5 fel på en annars tjusig nolla med ytterst trolig pinne. Skitsport. I båda agilityloppen var det slalom som krånglade. Tydligen har fröken bara ett felfritt slalom per dag i kroppen och vem är jag att argumentera mot det? Jag har liksom inte ens ett. Men oj vilka fina kontaktfält hon tar! Och glad. Så himla glad. Även om farten inte var så som den kan vara i värmen som var så var den glad. Vilket egentligen var helgens enda mål. GladLus. Vilket gör det extra kul att fröken nollar sitt sista hopplopp och placerar sig som fyra med pinne. Jajjamen. Lus tog pinne. På Gotland. Hoppsan!
Snigelprylen då? Ja. Vad ska man säga? Att hunden aldrig sett ett agilityhinder innan? Att hunden var lika sammarbetsvillig som en baconinlindad anakonda i stilettstövlar? Att hunden hade gjort bättre ifrån sig om hon hade varit silvertejpad i tälttaket? Fullkomlig härdsmälta på damen i vartenda lopp. Verkligen vartenda.
Man brukar ju alltid hitta bitar ur ett lopp som man är nöjd med men jag ska helt ärligt säga att det faktiskt blir jädrigt svårt efter att man diskat sig på hinder nummer två. Alternativt redan dragit på sig 10 fel innan disken vid hinder nummer 4. Så fort jag släppte henne i starten var det som att släppa lös en tromb i en porslinsaffär. Kaos. Kalabalik. Och inte en pryl på rätt ställe. Hon flög vartenda kontaktfält. Och inte bara det. Helst flög hon redan från mitten av hindret. Hon frivarvade och tog hinder lite som hon ville samtidigt som hon glatt gav mig fingret medelst gorillatass. Alltså inte en endaste ynka liten bit jag ens utan mina sinnes fulla bruk skulle kunna hävda var bra. Inte en enda. Mupphund.
För att ändå ge frökens uteblivna agilityförmåga the benefit of a doubt och för att för mattens mentala hälsas skull hitta något att skylla på så kan jag ju skvallra om att frökens skendräktighet antagit löjligt omfångsrika proportioner. Såpass löjliga att hon i dagsläget lätt skulle konkurera ut en flock mjölkkor när det kom till produktionskvantitet. För att inte tala om hennes fruktansvärt fladdermusexkrementgalna hormoner. Fröken Myran, Monicas JRT som vi tränar med och nu även bodde ihop med på Gotland, började löpa i onsdags. Snigel satte igång att tandaklappra, fradgetugga, porryla och kasta sig desperat efter Myrisen redan samma kväll och formligen tappade huvudet på träningstävlingen vi var på. Så ni skulle kanske eventuellt kunna föreställa sig hur lattjo vi hade det i vår lilla stuga. Gud hjälpe mig. Detta hormonella aber till hund. Ibland funderarjag över eventuella felkopplingar i den prylen. Nåja, oavsett hormonellt överslag eller inte så tycker jag väl ändå att man skulke kunna begära att fröken kommer ihåg hur man tar en sekvens på två hopphinder. Två. Inget helt orimiligt önskemål kan man väl tycka.
Nåväl. Vi hade en strålande helg och kom hem sönderbrända, muskelmöra och dödströtta. Tack tjejer för en kalashelg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar