En tub i truten

Idag har testat en annan metod än Tutmetoden för att få tyst på Fisktruten. En kanske något mer tidskrävande metod och en ganska så skapligt mycket dyrare metod. Men den fungerade. Väldigt bra till och med.

Fisktruten har nämligen fått en tub i truten istället för en Tut. Båda börjar på T men har faktiskt väldigt olika administrationssätt. Sen sov Fisken. Och när Fisken sover, då är den allra oftast ganska så tyst av sig.

I höstas skadade Fisk en utav sina incisiver alldeles pyttelite i ena hörnet, reparativt dentin bildades snabbt och vi behövde aldrig göra något. Även om jag nog så många gånger tjatade på mina kollegor om min hunds hemska hemska munhälsa och jätte jätte skadade tand som ingen annan ansåg var skadad och samtliga bara suckade och mumlade om Münchausen varje gång jag ylade om Fisken dåliga munstatus. Alltså gjorde vi ingenting och jag fortsatte febrilt att borsta tänder på fröken samtidigt som jag suckade över hennes gingivit och svullna tandkött och såg framför mig hur hunden skulle drabbas av parodontit inom en kvart. Fiskens tänder har jag liksom aldrig, trots idogt borstande och fixande, lyckats få lika fina som de andra två.

Men nu i helgen verkar den där incisiven ha fått sig en liten smäll till och nu verkade hon faktiskt besvärad av den. Hon smackade en hel del varje gång hon hade ätit något och stod ofta och krafsade sig själv över munnen med tassen. Och nu höll faktiskt mina kollegor med om att man kanske borde ta och röntga den däringa tanduslingen och se hur det ser ut.

Så därför har vi idag lekt en avancerad form av tysta leken med Fiskpinnen. Alldeles tyst, nästan hela dagen ska ni veta. Och ganska så lulligt i huvudet där en sväng. Mina kollegor anser fortfarande att jag lider av Münchausens och att Fisken har fina tänder, men visst tusan hade hon en gnutta tandsten lite här och där och faktiskt till och med lite inflammation på sina ställen, för att inte nämna ett par små tandfickor som nästan fick mitt hjärta att stanna. Tandfickor! Parodontit! Hjälp! Nu var de visserligen alldeles yttepyttiga och hunden har inte några tecken på parodontit, men när det kommer till mina hundar och munhälsa är jag faktiskt ytterst petnoga och nästintill alldeles från vettet hysterisk. Det ska erkännas. Fina hundtänder är för mig alldeles alldeles kritvita med fint fint rosa tandkött, precis som Lus och framförallt Snigel har. Så det så. Allt annat är ett tecken på att jag som matte misslyckats med mitt borstande och fixilurande. Och jag ogillar att misslyckas. Väldigt väldigt mycket ogillar jag det.

Fisktanden hade inga tecken på pulpablotta och den slipades till och supersealades och fick sitta kvar där den var. Fisken själv är lite trött, lite klängig och ganska så sur för att hon vare sig fick frukost eller morgontjoho och undrar om vi kan leka tysta leken med en vanlig Tut imorgon istället.

Och mina kära kollegor kommer att fortsätta hävda att jag lider av Münchausens för all evig framtid.