Upp som en raket och nej som en tillplattad, soltorkad stackars daggmask. Eller hur är det nu man brukar säga? Oavsett så sammanfattar det nog ganska väl dagens träningstävling och blåbärscup. Daggmask. Platt. Stackars. Ungefär precis så.
Idag släpade vi med oss vårt kära moderskepp, även känd som tösernas mormor som är här på besök, till Väsby för att få premiär titta på två blåbärslopp och två öppenklasslopp. Och redan där, där vid släpande av moderskepp borde jag tänkt om. Men hur kunde jag liksom veta att moderskeppssläpande skulle bli orsak till den tillplattade daggmasken?
Att Lus desperat stretar av planen i vilken hundsport som helst så fort någon hon känner och tycker mycket om står vid sidan av nämnda plan, det är ingen hemlighet. Det är ett bevisat faktum. Men Snigel? Snigeldjuret? Hon som älskar agility så mycket att hon säkerligen skulle sälja mig på blocket bara det innebar att hon fick en start till liksom. Hon! Hon har ju inte sådana här separationsissues från favoritmänniskor. Eller?
Johohorå! Placerade moderskepp och Lushund som publik nära planen och när det började dra ihop sig till första start hämtade jag Snigel och värmde upp. Hon kändes helt okej. Närmade mig planen och vips så försvann hela hunden längst ut i snöret. Galet flåsflämtande, jämfotaskuttande samtidigt som hon jätte jätte tyst vrålgapade MOOOOOMMOOOO!! VART ÄR DUUUU? Och där var det liksom kört. Hunden struntade fullkomligt i matten i snöret utan letade desperat efter den förrymda mormodern. Jag var helt oförberedd på detta. Visst, hon går klistrad längs med moderskeppets vader likt ett envist bensår så fort hon kommer på besök. Det gör hon. Men ändå. Agility liksom. Det borde väl ändå trumfa mommo? Halvt panikslagen försökte jag koma på vad jag skulle göra. Springa bort till mommo och låta henne se vart hon är? Men det är bara nån minut eller två till start. Jag kanske inte får med henne tillbaka? Så istället försökte jag möla truten full med snask och desperat övertyga henne om att mormor fortfarande hade puls och klarade sig själv en minut till. Sen kliver vi in på banan och jag lyckas knappt få henne att stanna kvar, blicken flackar och huvudet flärper runt i desperat jakt efter mormor. Men jag lyckas ändå starta henne, om än skapligt segare än vanligt och hela tiden med en blick som letade efter mommo. Jag sprang med andan i halsen, vis av tidigare erfarenhet med en Lushund som när som helst kunde dra av plan och gömma sig hos första bästa funkis, och hade ganska så precis noll koll på vad jag gjorde och vart jag skulle, och mycket riktigt så diskade vi oss såklart. I omstarten hängde hon med lite bättre efter att ha fått sitta hos mommo en sväng, så det flöt på rätt bra tills jag förutsatte något som jag bevisligen inte borde förutsätta och vi tjongade till med ännu en tjusig disk.
Öppenklassen gick ändå något bättre än vad jag hade tänkt, hon var inte lika desperat i sitt mommoletande, men istället strulade vi med slalomet och sen glömde jag bort både bana och handling och allt blev ganska så pankaksaktigt. Omstarten ska vi inte tala om. Då hade Snigel checkat ut helt och hunden som annars håller på att spritta ihjäl sig av viljan att tjuvstarta hela agilitytjohoet satt med ett huvud som mest liknade något ur exorcisten och jag fick ropa på henne flera gånger innan hon bemödade sig att starta. Sen blev det bara trams. Snurr. Mupperier. Pannkakor i massor och allmänt floppigt på alla sätta. När inte hunden gjorde fel så gjorde jag tokfel och virrade runt likt en glosögd groda som råkat få fel styrka på linserna. Så summan av det hela är att vi idag lyckades med 4 flopp på 4 hopp. Ungefär. Snigel hävdar att det handlar om att prioritera. Jag hävdar att det handlar om att störningsträna. Med Mommo. På en stol. Mitt på planen. Alternativt lägga henne i belöningslådan i slutet av banan.
Matte behöver kanske också träna en liten smula på det där med att inte panika och bli alldeles hönshjärnaflamsig så fort något oförutsett inträffar. Men det pratar vi inte så högt om för jag är ganska så himlans säker på att jag allra mest helst av allt inte vill att pyrretöserna hjälper mig med den träningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar