Umptiarton pyrrar inom samma postkodområde

Det finns en väldigt god anledning till att det inte hänt nått på bloggen de senaste dagarna. En väldigt god sådan faktiskt. En väldigt god anledning som bottnar i att jag faktiskt råkar vara en ytterst omtänksam person. Faktiskt. Ytterst omtänksam till och med. Det är nämligen så att jag råkade bli golvad längs med fotknölarna av en vidrigt vedervärdig magsjukematförgiftningstjofräs i tisdagskväll (yup. min egen matlagning. jajamen). Och det mina kära vänner. Det kände jag att jag faktiskt kunde bespara er. Bespara er den typen av blogginlägg liksom. Eftersom jag är så ruskans omtänksam som sagtens. Däraf brist på inlägg. Av omtänksamhet. Sa jag det?

Igår och idag har jag mått skapligt betydligt bättre även om jag är trött som en flyttfågel efter eh ja flytt och antagligen kommer lida av uttorkning till nån gång i mitten av maj. Hundar som haft det så larvigt tråkigt nästan hela veckan, men ändå varit så ypperligt bäst på att ha det just tråkigt. Utmärkt timing att det vankades årsmöte för rasklubben inklusive mängder av timmar med träning ute i Arninge. Lushunden fick åka på kollo hos extrahusse och ägna dagen åt filmmaraton, soffmys, Vinnalek och vad jag gissar blev mängder med snask. Umptiarton pyrrar inom samma postkodområde kan nog bli lite för många även för Lus.

Nåväl. Aktivitetsdag och allmän sammankomst ungefär. Ute i Arninge där vi ju brukar hänga ganska så ofta. Samma hängställe som Fisk sedan eoner tillbaka varit livrädd för, oavsett hur mycket och hur ofta vi varit där. Det började liksom ganska så omedelbart i princip första gången vi kom dit. Inomhushallar likställs med tortyrkammare i fiskvärlden och NSHC är den värsta av de värsta. Jag har ju redan framhävt detta vid ett flertal andra tillfällen så jag ska försöka att inte bli alldeles för långrandig. Men idag var en alldeles magisk dag. Jag har använt mig av ordet magisk i det här sammanhanget tidigare men nu övervägare jag att revidera mitt ordval vid de tillfällena för det var inget emot vad som hände idag. Idag hände liksom ren magi. Från klockan 10 till klockan 18.

Fisken travade till att börja med glatt in i hallen med svansen på topp. Självmant. Och detta upprepade hon under hela dagen. Påminner här om att jag så sen som för några månader sedan hade en panikslagen Fisk som slet sig ur sin sele, rakt ut på stora vägen, i ren panik över utsikten att behöva gå in i hallen. Det hände inte idag. Inte ens lite grann.

Väl inne i hallen var Fisken glad. Fisken flärpte. Fisken lekte med Tut. Fisken lekte med TutGris. Fisken hoppade jämfota. Fisken tog snask. Allt snask. Fisken hade puls. Fisken ylade inte som om hon satt fast på tvären i en avfallskvarn. Fisken glittrade med ögonen och stundvis så fnittrade hon med hela sig själv. Visst, hon var såklart stressad. Visst, hon hässjade och hade tungan hängandes likt en slips mest hela tiden. Men hon var glad. Hon var kontaktbar. Hon tog godis. Det gick att göra något med hunden. Hon kunde "träna". Hon kunde, för första gången, nästan helt bekymmerslöst leka med mig och gudmor Therese inne på planen trots att hundar tränade agility alldeles bredvid. trots att hundar skällde. trots att folk skrattade och pratade. Hon lekte. Med mig. Med sin tut. Och jag ville helt ärligt faktiskt bara grina. Hon har pausat. Hon har stundvis till och med kunnat lägga sig ner på golvet när vi lyssnade på en föreläsning och nästan nästan slappna av. När dagen var över flärpte hon glatt sig igenom hallen med sin tut i truten, viftade hejdå till alla och seglade lite sådär avspänt och tjusigt ut genom dörren.

Jag trodde faktiskt aldrig att vi skulle ta oss dit. Inte i den här miljön. Men det gjorde vi. Nu kan vi nog snart banne mig klara vad som helst...
                                                       
                                                           ... med lite himlans massa tid, tålamod, öronproppar och en jäkla massa tutar

Efter 6 timmar av flärpande i hallen var Fisken fortfarande på ett sånt här humör:

Vilket är en enorm skillnad från det HÄR läskigastemestpanikartadehumöret som Fisken hade för ca ett år sedan i hallen (mer om fiskens inomhushalls aversion och våra framsteg kan bland annat läsas i tidigare inlägg så som till exempel här)

Duktiga tjejer på årsmöte. TröttSnail utropade sig själv till första supermegaviktigapappersvakt. Jag hade inte rätt säkerhetsbehörighet och fick således inte ens tjuvkika.