Flärpsnigel skuttmuppade sig i varje fall till en 2:a plats

Andra deltävlingen i SHCs agilitycup idag ute i Väsby. Snigeldjuret var anmäld till en start i blåbärscupen samt en start och en omstart i öppen agilityklass. Och redan där kan man ju fråga sig hur jag tänkte. Agilityklass liksom. När hunden inte ens tar alla kontaktfältshinder ännu och absolut inte har tränat på dem i bana. Nåväl, sanningen är den att inget som helst tänk är involverat. Hjärnan har frisagt sig allt ansvar. När cupen annonserades ut så tjoffade jag in min anmälan för alla tre deltävlingarna så blixtrans fort att jag inte ens han se att det skulle vara en öppen agilityklass en av dagarna. Det hade lika gärna kunnat vara så att jag i själva verket anmälde mig till en pensionärsseglats kring Östersjön för att räkna sardiner i maj som de bara för trevlighetens skull döpt till agilitycup. Jag läste liksom vare sig det finstilta eller det storstilta i inbjudan. Så kan det helt enkelt gå ibland och detta upptäckte jag ganska så nyssens. Nåja. Inoffer är ju till för att tränas på, eller hur det nu var, så min största fundering för dagen var om det skulle anses vara okej att till exempel typ ta och diska sig vid hinder nummer två, kuta vårt fortaste bort till gungan för att sedan träna den en sisådär nittongånger alternativt tills någon bar ut oss från plan. Sånt strategiskt strategitänk funderade jag på idag.

Nåväl. Blåbärsloppet. I vanlig ordning vet jag inte riktigt vad jag pysslar med och det jag gör på banvandringen stämmer aldrig överens med det jag gör på banan sen. Jag har fortfarande inte lärt mig hur min hund fungerar och envisas med att tro att hon på sin höjd uppnår samma maxhastighet som en vinbärssnäcka i full galopp genom en klick honung. Jag har fel. Alltså hinner jag inte riktigt riktigt med om vi säger så. Min enda respit är egentligen hennes fortsatt katastrofala hopp- och svängteknik vilket gör att jag hinner hämta andan i cirka 4 sekunder, och dricka en kopp kaffe, efter att hon tagit en liten sväng bort ut ur kommunen istället för att lite snyggt tighta in sig själv i en tjusig liten sväng kring ett hinder. Fast jag hade nog hellre struntat i andhämtningen och kaffedrickandet och sparat in lite tid istället men bevisligen kan man inte få allt. Flärpsnigel skuttmuppade sig i varje fall till en 2:a plats någon ynka tiondelssekund efter 1:a platsen. Och ingen är mer förvånad än mig. Igen. Och om jag inte har tokfel så ligger hon just nu 1:a i blåbärscupen, medium.

Öppenklassloppen. Jadu. Både balans och gungjävel. Så fantastiskt plågsamt det här kan bli då. Men dra mig baklänges på en liten briobarnvagn säger jag bara. Jo, visst fan diskade vi oss efter hinder nummer två. Det sa jag ju att vi skulle göra. Synd bara att det inte var med flit. Synd bara att jag tänker skylla allt på den tjuvstartande Snigeln som saboterade min potentiellt tjusiga leadout och drog rätt in i fel tunnelingång trots att jag inte alls pekelipekade på den. Trots disk körde vi vidare och det är nu den däringa lilla briovagnen kommer in i bilden. Tjoho säger jag bara. Snigel satte inte bara balansen inklusive kontaktfält utan hon smällde till med att sätta gungan på första försöket, utan tvekan, Utan kräköron. Utan att saltomortera över kontaktfältet. Däremellan missade hon slalomingången men tog sen ett urfint slalom och resten satt liksom så nära en smäck som något vi åstadkommer tillsammans kan göra. Förutom disken då. Vid hinder tre som sagt. Förutom den lilla detaljen då.

Inför omloppet hade vi ett långt samtal kring det här med tjuvstarter och leadout missar och vilken inverkan det potentiellt sett, i ett parallellt universum såklart, skulle kunna ha på eventuella veckopengar. Ett samtal som kändes väldigt utvecklande men i själva verket visade det sig att jag än en gång hade babblat inför fel forum, tomma öron och allt vad man nu brukar säga. Tjuvstarten var inte lika ful som i första loppet och hon drog åtminstone inte över första hindret innan jag hade släppt henne. Men jag är ganska så säker på att jag inte satte henne en med näsan en decimeter från bommen. Ganska säker. Och dum som jag bevisligen är så sätter jag inte om henne utan kör. Vilket kommer bita mig i stjärtfjädrarna nästa gång. Jag vet, Jag vet. Men som kompensation så satte jag henne framför matskålen ikväll på ett "stanna", gick sedan på toa, kollade ett serieavsnitt, bytte däck på bilen, målade om, lärde mig kinesiska samtidigt som jag löste korsord och hon sitter fortfarande kvar och väntar. Kompensation ser ni.

Hur som. Denna gång diskade vi oss inte efter andra hindret. Nånstans skedde en disk, trodde jag alldeles bestämt, men var hade jag ingen aning om. Men Snigel raceade på rätt fint, tog balansen men jag är inte helt säker på om hon tog kontaktfältet eller inte, det gick liksom lite väl fort helt plötsligt och hon har ju så faslans många tår att det faktiskt är möjligt att en gorillatå petade på kontaktfältet. Fullt möjligt faktiskt.. Sen traskade hon förbi slalomporten igen men sen swoshade hon till det väldans snyggt. Gungan gick däremot inte lika geschwint som sist utan denna gång försökte hon åla sig mellan gungan och min knäskål som jag strategiskt placerat nästan kant i kant, men efter lite taktiksnack och veckopengsförhandling så tog hon gungjäveln och skuttade sig i mål. Disk såklart men tjoho! Både balans och gunga i bana. Två gånger var liksom.

Sen kom jag hem och gluttade in på resultatlistan och såg att vi inte alls blev diskade i omloppet, 15 tjusiga fel blev det och jag är så mäkta stolt över min snigelskuttmupp som faktiskt liksom inte ens kan det här egentligen.