Jamen tjoho på den agilityträningen! Ytterst mycket tjoho till och med! Vilken liten räserpärla hon är den lilla fröken, jag säger då det. Vroom vroom redan innan vi kommer in på plan och sen ger hon bara allt hon har med extra dreggel och huggtänder på. Lite som en agilityplusmeny faktiskt. Med dip och lökringar. Och extra cheese.
Tränade med finaste pyrrepojken Kessac och matte igen i Väsby. Fortsatt mycket fokus på fart och självständighet i slalom. Än så länge kan jag inte slå mig ner och ta en kopp kaffe medan hon fixar biffen liksom, vilket är ett sätt att utöva agility som nog hade passat mig. Men oj vad hon utvecklas. Svåra ingångar. Hög fart. Flaxande matte som springer åt "fel" håll och ändå så löser hon det mer än 80% av gångerna. Och med vilket flärp sen då! Hon flärpar och fnittrar så mycket att hon självmant springer och tjuvtränar på slalomet när jag vänder ryggen till. Däremot förstår jag inte hur hon lyckas låta bli att trassla in tungan i slalompinnarna så som hon slänger sig med den. Men det är väl att se som ännu en konst hon bemästrar.
Tighta och mjuka svängar, bakombyten, lite stakettråckel och tunnelfällor gick ju verkligen som en dans. Svängarna börjar även de tightas in en gnutta vilket innebär att hon om några veckor kanske bara behöver åka buss en hållplats för att komma tillbaka. Framsteg säger jag bara. Framsteg.
Den vedervärdigt vidriga gungan var just det. Vedervärdigt vidrig och Snigel plockade nästan fram kräköronen igen. I måndags gick det liksom toppen. Idag var det en ny gunga. Fröken generaliserar inte. Ny gunga ultra megaläskig. Så vi började om. Och om. Och om. Igen. Hinderfanskap. Tar nog och beställer hem en gunga, placerar den i köket och börjar servera hennes mat högst upp. Jag tror faktiskt det. Lus skulle i varje fall bli själalycklig. Det skulle hon. Grannarna skulle antagligen flytta. Det skulle dem.
Men rackarns vilket tryck det finns i den hunden. Jag vet att jag har sagt det förut men jag tänker säga det igen. Och igen. Vilket sprak. Vilket flärp. Vilken galenskap. Vilka sanslöst löjligt vassa tänder. Vilken fantastisk precisionsförmåga att veta exakt var på den arma mattens kropp det gör som ondast. Hon är helt enkelt alldeles för begåvad på det mesta den där lilla Snigelprylen. Särskilt den däringa tandbiten. Särskilt den.
Tänk vad jag önskar att jag faktiskt visste vad jag höll på med så att jag kunde förvalta det här lilla atomvapnet på allra allra bästa vis när det kommer till agility. Tänk så himlans bra det här skulle bli då. Tänk så himlans bra det skulle bli om matte inte hade två vänsterfötter samt ett par lungor i storlek med två vissna vindruvor. Tänk va.
Snigels första date med en agilitytunnel, 8 veckor och nån dag gammal.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar