Och hur mår hon då? Jo, alldeles utmärkt tjohoigt hälsar prylen mellan svansviftningar och turborace genom huset. För ja. Jag märker skillnad. En ganska så enorm skillnad bara på ett par dagar. Det faktum att jag sedan i lördagskväll legat däckad i en osedvanligt otrevlig sommarförkylning skullle eventuellt kunna påverka mitt omdömme men efter nogran briefing av övriga familj som agerat aktiveringstrupp för de vilda tre så är det faktiskt skillnad på prylen.
Jag har nästintill hela tiden sagt att hon har varit en väldigt osjuk och ruskigt pigg liten sjukling och att jag egentligen inte har märkt så mycket på henne, förutom det där med päls och sårig hud samt den där otrevliga aprilperioden där jag trodde hon skulle kolavippen på grund av det läskiga azateoprinet. Hon har liksom härjat och hängt i takkronorna som vilken pigg pyrretös som helst.
Nu skulle jag vilja få be om att ta tillbaka det där jag sa. För hon har visst varit påverkad, hon har visst varit opigg. Det ser jag tydligt nu, efter bara några dagars kortisonfrihet, men det började även innan, kanske en 2 veckor efter insättningen av flagylen. För satan i gatan så pigg hon har blivit nu. Och med tanke på att hon tidigare hängde i takkronorna så kan ni ju bara föreställa er vad hon sysslar med nu.
Det allra allra häftigaste är att hon har börjat leka. På riktigt. Hon grävlingsmanglar med Lushund i sängen på mornarna, något som faktiskt inte hänt på nästintill ett år. De leker jage, de har dragkamp och ränner ut och in på tomten som ena vettvillingar. Dessutom så har hon börjat leka med Fisk. Och det har ALDRIG hänt. Någonsin. Jag har sedan i höstas tillskrivit Snigels plötsligt bristande intresse för grävlingsmangel och dylika aktivteter till att Fisk flyttade in. I efterhand kändes det liksom som ett logiskt samband. Fisk flyttade in. Snigel slutade leka. Men nu skulle jag nog vilja påstå att jag haft fel. Snarare tror jag att det har berott på att Snigel faktiskt inte har varit på topp.
Men nu, nu leker hon. På promenaderna kan hon tjohoa iväg och hitta på bus med de andra två och hänger inte ständigt runt mina ben i ett förtvivlat kortsioninducerat hopp om att jag ska langa ner en godbit i hennes ack så ständigt hungriga mage. På bara en vecka har hennes päls börjat återfå sin vackra glans och tjocklek. Visst, det är mycket kvar innan hon ser ut som hon ska igen men senast imorse noterade jag en ofantligt stor mängd med 2-3 milimeter långa pälsstrån i hennes tidigare helt kala armhålor. Det är med andra ord på gång. Och Snigel är verkligen pigg. Poopandet är inte heller det åt skogen, hon snittar 3-4 ggr per dag, och det trots att det faktiskt trillar ner både det ena och det andra från köksbordet här på landet. Vi kan gå låga promenader utan att hon gör något alls och den tidigare paniken i samband med toalett´´besök verkar ha lagt sig.
På det hela taget känns det väldigt bra just nu vad gäller Snigel. Visst, det kan fortfarande visa sig att det här inte alls är orsakad av enterotoxinerna. Visst kan det det. Men just nu så känner jag mig ganska så säker på att det ändå är det. Och jag känner mig ganska så skapligt säker på att jag kan komma att få en ganska så skapligt frisk Snigelpryl.
Tjoho på det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar