Idag jagade jag specialistveterinär nummer två. Alltså inte våran mag- och tarmspecialist, utan den veterinär som vår veterinär konsulterat i Snigels märkliga magfall. Specialist i internmedicin som var den som rekommenderat förra veckans alla poopprover som ett led i att utesluta allt möjligt och omöjligt vad gäller orsaker till Snigels magdumheter.
Blev lovad att hon skulle ringa upp mig några timmar senare vilket hon faktiskt också gjorde. Sen följde tre minuter av ett av mina antagligen mest världsomvälvande samtal. Hon hade inte fått se Snigels provsvar så jag informerade henne raskt om hennes enterotoxiner och vilka värden dessa låg på. Varpå veterinären triumferande svarar att vi mest troligt har hittat orsaken till alla Snigels besvär. Huh? Va? Kan mina spekulationer ha varit rätt? Vänta ett ögonblick så ska jag plocka upp hakan från backen. Sa jag inte.
Berättade för veterinären vad labbet hade sagt gällande behandling. Att det alltså var bäst att inte behandla Snigel för detta. Veterinären höll inte med. Jo, hon förstod varför labbet tyckte så. Men hon höll inte alls med. Enligt hennes erfarenhet, samt enligt en rad kliniska studier utav en amerikansk veterinär vid namn Stanley Martin så kan absolut Clostridium perfringens enterotoxiner orsaka Snigels symptom. Och inte bara symptom. De kan orsaka bindväv i både magsäck och tarm samt inflammation. Visst, hon nämnde också att det såklart kan finnas ytterligare bakomliggande faktorer som lett till hennes tillstånd, faktorer vi kanske aldrig hittar, men hon kände sig väldans säker på att det här ändå var roten till all ondska som drabbat Snigelprylens lilla uschliga mage. Så med andra ord så rekommenderade hon starkt att behandla. Behandlingen består i en flagylkur på ca 3 veckor. Nämnde då att vi redan gett flagyl i vintras mot helicobacter och undrade lite försiktigt om inte det borde ha hjälpt. Veterinären menade då att antagligen var kuren för kort men att det även finns en stor risk för resistens hos den här bakterien så det kan såklart komma att visa sig att flagyl inte biter på dem. Men då byter vi preparat. Det fanns några stycken att välja på. Men vi ska börja med flagyl och se. Veterinären hade ytterst bråttom då hon hade tagit sig tid att ringa mig mitt mellan två patienter, men innan vi lade på hann jag klämma ur mig frågan om det fanns någon chans att om vi kunde få bukt med enterotoxinerna, att Snigelprylen skulle kunna få leva ett liv, Ett skapligt normallångt sådant. Ja, absolut var veterinärens svar på detta. (Sedan spånade jag vidare och kom fram till att om nu enterotoxinerna orsakar inflammationen i magen är det ju inte så konstigt om det inte blir bättra av kortison. Får man då bukt med toxinerna så borde inflammationen lägga sig vilket faktiskt borde göra det möjligt för mage och tarm att kunna läka. I alla fall lite granna sådär).
Sen satt jag där en bra stund med en tutande telefon i handen medan en tankekavalkad drog genom min hjärna i ilfart. Ett normallångt liv? Är det ens möjligt? Nej, man ska inte ta ut saker i förväg, man ska verkligen inte det. Men ändå. Jag kan verkligen inte låta bli. Tänk om det skulle kunna vara såhär enkelt. Tänk om det faktiskt rör sig om en lite skitbakterie som gått fladdermusexkrement och förgiftat stackars snigelmagen och ställt till med inflammationer som i sin tur fått kroppen att gå fullkomligt bananer? Tänk om? Ja, om det vore så så skulle det ändå kännas ytterst Snigeltypiskt. För Snigel är definitivt inte normaltypisk. Absolut inte i ett enda hörn.
Man ska inte ropa hej innan man har ett bäcken. Visst är det väl så det brukar heta? Men just precis nu så tänker jag tillåta mig själv att våga ge mig på ett litet mikrohej. Kanske till och med två stycken mikrohej. Faktiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar