Clostridium perfringens enterotoxiner

Nu är det snart två veckor sedan jag började sätta ut Snigels medicin och lägga om kosten. Än så länge går det bra, minus ett par matteorsakade bakslag. Matte orsakade i det att jag för ett par sekunder ett par gånger förträngde att det kanske inte är världens bästa idé att hutta till Snigel både nötvom och torkad nöthud med tanke på att det var ungefär 7 månader sedan hon fick något annat än ren och hydrolyserat foder att äta. Men bakslagen löste sig på ett par timmar.

I veckan skickade jag iväg de prover som veterinären hade kommit fram till att vi skulle ta. Bara för att liksom kontrollera att vi inte had emissat något i utredningsväg. Prover som veterinären verkade ytterst övertygad om skulle visa sig vara negativa. Så pass negativa att jag ihop med remissen fick en lapp där det stod "byt till medrol om proverna är negativa, ring mig i september". Jaha tänkte jag. Då är det liksom egenetligen ingen som helst chans på planeten att dessa prover kommer att visa något.

Men tji fick jag.

Det som skulle letas efter var Clostridium difficile toxin A & toxin B samt Clostridium perfringens enterotoxin gen. De första två var negativa. Och efter en snabb koll konstaterade jag att även enterotoxinet var negativt. Men sen läste jag om texten igen. Och igen. Räknade nollor och läste en gång till. Och ser man på. Snigel testade positivt för Clostridium perfringens enterotoxiner. Cutoff värdet för att kunna anses ha någon som helst klinik betydelse är 300.000 kopior per gram avföring. Snigel låg på 1, 570 000 kopior per gram. Alltså ganska så skapligt positivt med andra ord.

Eftersom vår veterinär nu seglat iväg på 6 veckors semester står vi lite ensamma och alena i det här. Så frågorna var många. Mitt hjärta tog ett skutt. Det kanske är den här bakterien som ligger bakom allt? Kanske? Jag hoppades allt vad jag kunde. Bra kändes det verkligen inte att det borde vara.

Satt halva natten och letade studier på ämnet. Hittade en del relevant, mycket irrelevant och efter några timmar var jag egentligen inte så mycket klokare mer än att jag kan konstatera att de flesta hundar har clostridium perfringens bakterier i kroppen, men de producerar normalt sett inte toxiner. Däremot är detta en oportunistisk jäkel som man kan, vid nedsatt immunförsvar eller minskad god mikroflora i mage och tarm, få en överväxt av och som då kan bilda toxiner. Det är toxinet som inte är bra. Toxinet kan ge upphov till diarré, inflammationer och även ge en systemisk påverkan (och i vissa fall, enligt studier, leda till akut ond bråd död).

Snigel började ju som bekant sitt valpliv med två antibiotikakurer på grund av en urinvägsinfektion när hon bara var en tvärhand hög. Några månader senare sattes ytterligare en bredspektrum antibiotikakur in. Och så gjordes även i december ihop med flagyl för att få bukt med helicobacterna som påvisats vid gastron. Utöver detta så har hon ju som bekant stått på en högdos prendisolon sedan januari, samt både dipentum och en sväng med azateoprin. Samtliga tre verkar för att undertrycka immunförsvaret. Så ja. 1 + 1 = världens häftigaste place att hänga om man är en oportunistisk liten clostridie perfringens bakterie skulle man väl kunna påstå.

Av vad jag har lyckats lista ut så kan enterotoxinet faktiskt leda till nekros och ärrvävnad, i varje fall på människor, till följd av långvarig inflammation. Utöver det är det på människa i varje fall ett helsike att bli av med då bakterien förstör kroppens egna, goda, bakterieflora, vilket kan visa sig vara omöjligt att helt återställa. På människor har man bland annat försökt att, med ganska god framgång, att behandla detta genom fekaltransplantation (ja, det är precis det det låter som - man låter en sjuk människa peta i sig poop från en frisk människa. jajamen).

I brist på kontakt med vår veterinär ringde jag labbet i Tyskland som analyserat snigelpoopet och fick prata med en veterinär hos dem om det hela. Jag kan väl inleda med att säga att jag nog hade blivit en stor del klokare om jag dels hade kunnat prata tyska, dels hade varit veterinär. Men så förhöll det sig inte. Så jag och den trevliga veterinären gjorde vårat bästa för att förstå varandra.

Vi diskuterade kring Snigels mystifistiska diagnos, enterotoxiner, huvudbry och behandlingsstrategi för snuskbakterierna.

Enligt henne så trodde hon inte att detta var orsaken till Snigels ursprungliga symptom (fibrosen i tarmar och magsäck), hon ansåg inte att enterotoxinet borde kunna ge upphov till detta. Däremot tyckte hon nog att det säkerligen var en bidragande orsak till en del utav hennes symptom. Hon misstänkte starkt att detta berodde på just antibiotika och prednisolonbehandlingen hon genomgått och tyckte att jag om möjligt skulle sluta med prednisolonet (yay me!). Hon ansåg absolut inte att jag skulle behandla detta med antibiotika, dels för att Snigel inte har någon systemisk påverkan men framförallt eftersom en antibiotikakur skulle slå ut det lilla lilla hon kanske har kvar av goda bakterier och sen skulle det nästintill vara kört att få rätsida på den biten. Istället rekommenderade hon probiotika, prebiotika för att hjälpa probiotikan på traven samt en hypoallergen kost. Nåja, två rätt av 3 hade jag på den.

I övrigt trodde hon att Snigels fibros var immunmedierad, av vad vet vi såklart inte. Och det är väl ungefär vad som redan konstaterats. Samt att man under perioder av hennes liv antagligen skulle bli tvungen att kortisonbehandla, men att då göra detta med preparat som har så lokal effekt som möjligt för att inte ytterligare sänka hennes immunförsvar i övrigt.

Personligen så tänker jag  fortsätta hålla en tumme för att det ändå är enterotoxinerna som ställer till det. Enterotoxinerna kan ju leda till inflammation, vilket som nämnt, rent tekniskt sett borde eventuellt kunna skapa någon form av ärrbildning. Alltså tänker jag hoppas på detta en sväng.

Så just nu pysslar jag med att proppa i den lilla prylen en halv uppsjö av tillskott och annat grunk. Jag som under mina år som illerbarfare faktiskt undvek tillskott i möjligaste mån. Men nu sitter vi här. Med ett skafferi fullt av både ditten och datten samtidigt som jag funderar på om jag inte har glömt att köpa hem dutten.

Matskålen har snart inte plats för någon mat med alla pulver och tabletter jag petar ner.
I foderväg får hon Bravo vilt med vom, detta kompletteras sedan med Fortiflora (probiotika), Enterochronic (prebiotika samt trevliga antiinflammatoriska och tarmåteruppbyggande egenskaper), Stomax (prebiotika, fiber vilket ska ha en avskräckande effekt på clostridier enligt vissa studier samt b vitaminer och lite annat bra), Viacutan (omegafettsyror, päls och hud behöver stärkas men så även immunförsvaret samt förebygga artros i hennes onda rygg), Standardt immun (vitaminer och mineraler samt immunförsvarsstärkande), MSM (har fått för mig att det kan vara bra för cellåteruppbyggnad samt även ryggen), Folsyra (jajamen, hon har fortfarande en brist av detta om hon inte får tillskott regelbundet) samt B12 injektioner var 4-6e vecka.

Utöver det funderar jag på möjligheterna att få tag på ceacotrofer från kanin för att ytterligare boosta den goda bakteriefloran samt om jag bara ska låta henne härja fritt och mumsa i sig allt poop hon hittar. Förutom kanske kattpoop marinerat i everclean lavendeldoftande kattsand som hon inte alls mumsade i sig friskt av häromsistens. Inte alls. Särskilt inte lavendelkattsanden.

Så här står vi nu. Och väntar på veterinärkontakt och hopp om att detta faktiskt kan ha någon form av klinisk relevans för Snigelprylens muppiga ohälsotillstånd. Veterinären ville ju som sagt ta ännu en koll för att vara säker på att vi inte missat något annat som skulle kunna ligga bakom. Således måste det ju vara så att hon någonstans anser att enterotoxinerna här ändå skulle kunna orsaka hennes sjukdom. Eller hur?

Ännu en gång vädjar jag även till er som läser som kanske kanske någon gång hört något eller själv haft erfarenhet av något liknande att hojta till. Oändlig tacksamhet skickas då över med expresspost!