Luslingen, fendern och finlandsfärjan.

Jahop. Och vad har då hänt med Lus sen sist? Jo minsann, senaste tiden har hon varit ytterst upptagen. Väldans mycket ytterst upptagen med ett litet eget projekt skulle man kunna kalla det. Ett alldeles eget projekt för jag tvår genast mina händer och hävdar envist min oskuld till det hela. Lus har nämligen gått och blivit med valk. En alldeles egenfixilurad valk någonstans i nack och revbensregionen. En valk som mest liknar en frälsarkrans faktiskt. Fast med päls på då såklart. En pälsig frälsarkransvalk. Med extra vaddering över revbenen.

Ja, Lus har gått och blivit smällfet  tjock(are). Jajamensan. Ungefär en kvart efter hennes kastrering för två år sedan började ju vågen stadigt peka uppåt. Vi bantade därmed Lusen i omgångar men den där smäckra wannabee vinthundskroppen som hon tidigare stoltserat med är och förblir borta. För evigt. Hon har gått ner. Och sen upp, Och sen ner. Och sen upp. Som en bergochdalbana ungefär. Och bergochdalbanor, de är faktiskt inte bra för någon. Någonsin.

Hursomhaver så är Lus övervikt ett ständigt bekymmer. Åtminstone för mig. Lus verkar vara ganska så nöjd med det mjukare underlaget hon oundvikligen får varthelst hon lägger sig ner. Sen Fisken kom in i bilden har det blivit än mer belöningar på promenaderna under mina försök att få systrarna oljud att bete sig skapligt civiliserat. Lus är alltid civiliserad och hävdar därmed å det bestämdaste att hon alltid förtjänar en kaka. Eller två. Och där brister faktiskt matte och faller till föga och langar vackert över en kaka till Lusen. Inte alltid. Av tio belöningar som levererats till systrarna vrål så får Lus kanske 2...eller 3.

Jag skulle vilja påstå att vi båda har exakt samma världsdåliga ämnesomsättning. Jag lägger lätt på mig ett kilo bara jag tittar på ett äpple eller funderar på en hallonbåt. Lus verkar göra ungefär detsamma och eftersom mat och kakor är ungefär det enda hon tänker på. Någonsin. Så är det väl kanske inte så konstigt att hunden snart kan användas som fender till en Finlandsfärja. Men som sagt. Det är inte mitt fel. Inte mitt fel att hon inte kan tänka på annat än huruvida saker är eller inte är ätbara. Hon behöver ju faktiskt inte härma mig i allt skulle man kunna tycka.

Så ja. Lus är tjock. Igen. Och nu är det hårdbantning som gäller. Hädanefter får hon leva på konserverad luft och självfallet springer hon nu efter bilen istället för att åka i bagageluckan. Absolut. Jajamen. Vill hon ha någon mat så får hon fånga den själv. Så enkelt är det. Jappjapp.

Förutom valktillökningen så försökte vi även oss på lite kunskapstillökning på den arma Lusen i form av en Heelwork to music kurs. En kurs som gick med blandad framgång. Femton till trettio minuter av kursen gick lysande, så som det brukar när lusen är på humör. Glatt propellerviftandes bjuder hon på allt hon kan och avger så ljud av frustration om jag inte är snabb nog med förstärkning eller belöning. Men sen. Ja. Sen checkar hon ut. Mitt i ett moment så fäller hon ihop sig själv och flyr mot närmaste utgång. Show's over. Finito. Stick och brinn matte. Utan synbar anledning. Så ja. Jag vet inte hur mycket kunskap hon egentligen inhämtade under den kursen. Det vet jag faktiskt inte (men hon blev en jävel på att söka upp nödutgångar likt en missil. Det blev hon).

Som ett led i Lusesn avvalkningsprojekt har hon även fått börja springa på löpband. 1-2 gånger i veckan petas hon upp på bandet och förväntas raskt trava framåt under mattes glada hejarop. Valken slår henne i nacken vid vartannat steg och tungan hänger som en slips. Vad har egentligen hänt med Lusens fenomenala vinthundskondition? Har den flyttat till andra bredgrader likt mattes? Nåväl. Fysträning är temat för våren och vi fortsätter motionera valkarna av oss så mycket vi bara kan. Både matte och Lus.

Förutom valken så har Lus även gått och skaffat sig egna problembeteenden idéer. Idéer gällande huruvida det någonsin är värt att lyssna på matte. Idéer huruvida det där som hänger längst bak i andra änden av kopplet egentligen har någon som helst väsentlig funktion förutom att agera ankare. Idéer om huruvida inkallningar är någonting som en hund i hennes ålder någonsin egentligen behöver svara på. Samt idéer om att en promenad som inte ägnas med nosen fastklistrad i backen egentligen bara är slöseri med tid och lika gärna kan undvikas. Jag vet inte vad fröken vill ha sagt med det här (eller jo. det vet jag ju såklart) men jag har en stark misstanke om att hon faktiskt läst det här inlägget på tok för många gånger å det senaste.