Och dagens incident gör visst ingenting alls för att förbättra min image som matten som bara vill mina vovvar väl och i själva verket gör allt för att ha så friska och hela hundar som möjligt. Ingenting alls faktiskt.
För idag var det såklart dags igen.
Spenderade en tokhärlig förmiddag hemma hos extrafamiljen och Snigelgudmor och sedan vidare ut i skogen med alla våra fem hundar. Tokigheter och tjohoigheter avlöste varandra. Solen sken och fåglarna kvittrade så där alldeles idylliskt och vårglittrigt. Hundarna hängde i grantopparna och tjohoade sitt allra mesta.
Jag minns att jag (i sedvanlig ordning) då och då fick andan i halsgropen och såg framför mig alla möjliga hemska skador och oturligheter som kan inträffa när man tjohoar runt i en skog det allra mesta man kan. Jag gick även runt och letade efter huggorm och hade örnkoll på tjejerna varje gång de stannade till och sniffade på något lite extra.
På väg hem från skogen så gjorde jag så som jag numera alltid gör efter en skogsutflykt. Jag pustade ut och drog en lättnadens suck över att vi än en gång klarat oss skadefria från en skogstur.
Åkte till jobbet och bara efter några minuter kommer en kollega och frågar om jag sett att Lus har ett sår på bröstet. Vadfalls? Lyfter upp Lusen och hittar ett sår på bröstkorgen. Ett djupt litet sår som känns alldeles svullet vid sidan om. Efter lite mer petande kan vi konstatera att det känns som att det sitter något väldigt hårt och avlångt fast inne i sårfickan. Ungefär som en tand. Slänger mig över Snigel och inspekterar gapet. Alla gaddar sitter där de ska. Beordrar Snigels gudmor per telefon att göra detsamma med sina hundar som var med i skogen men även där var alla fulltandade. Alltså återstår det mest troliga alternativet att det är en pinne som sitter fast.
YnkelLus blev sederad och veterinären kämpade för att få ut vad det nu var. Päls, mer päls och efter lite meck med en skalpell och en pincent fick hon ut en ful träflisa långt ner i såret. Lus har alltså lekt grillspett på vår promenad och inte haft den goda smaken att säga så mycket som ett enda pip medan hon gjorde sitt bästa för att bli spetsad.
Tyvärr var såret lite för långt och djupt för att bara sy igen det så Lus fick ett drän. Och en krage. Och smärtstillande. Tjoho på det sa matte och avanmälde Lus till helgens ralllylydnadstävling samt vår tilltänkta agilitypremiär i maj.
Så nu sitter jag återigen här med två hundar iförda varsin tratt. För vis av tidigare erfarenhet så vet jag ju väldans mycket väl att det inte går att tratta den ena och förvänta sig att det andra ger fan i det den första nu är trattad för. Jag har även införskaffat en burk sparris. Utifall att de eventuellt skulle få för sig att gå avfallskvarn på trattarna och mumsa i sig mer plastig härlighet. Jag har ju liksom varit med om det här förr skulle man väl kunna påstå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar